Skip to content
Tema

Mitt i unionen ligger skattesmitarnas paradisö

EU har gett medborgarna 50 år av fred, välfärd och stabilitet. Och så låter man vissa slippa vara med och bidra ekonomiskt. Sebastian Röing, masterstudent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, berättar hur Luxemburg kommer undan med att vara ett skatteparadis.

Bahamas, Caymanöarna, Hong Kong, Irland. Fina öar. Behagligt klimat (förutom Irland). Bra musslor (förutom Hong Kong). Säker segling (förutom Bahamas). Och brittisk-inspirerad lagstiftning. Men måste man verkligen vara en ö bortom alla unioner för att bli ett skatteparadis? Nej, faktiskt inte!

Med lite fiffel, lite politisk vilja och 537 000 invånare går det att ingå valutaunion, befordra premiärministern till EU-kommissionens ordförande, och till och med behålla en slags pseudo-monarki, samtidigt som man deltar i bortsmusslandet av hundratals miljarder skattekronor varje år. Fantastiskt bra jobbat – Luxemburg!

Det lilla furstendömet mitt i EU:s hjärta har haft en brokig historia med betydligt kortare banktradition än kusinen Schweiz och är därför en yngling i kampen om världens skattekänsliga kapital. Men denne yngling har utvecklat oerhörda krafter!

För en snabbkurs i skattesmitning följer här en beskrivning av det vanligaste sättet att gömma tillgångar på för privatpersoner.

Antag att jag heter Greta af Gyllenklump och är i stånd att få utdelning på en tjusig investering i min kompis advokatbyrå. Självklart vill jag inte att dessa ska komma någon tråkig socialdemokrat med dålig filtkavaj till nytta. Nå, bäst då att jag startar ett konsultföretag på Caymanöarna och fakturerar en massa tjänster till kompisens advokatbyrå. På så vis får mitt företag på Caymanöarna hela utdelningen och inte jag personligen. Lyckligtvis har Caymanöarna en skattesats på noll procent på den typen av transaktioner så inga pengar försvinner till staten. Och eftersom Caymanöarna inte kräver att jag deklarerar vem som äger företaget är min identitet skyddad.

Mitt konsultföretag har, i sin tur, ett bankkonto i Schweiz. Schweiz betraktar inte konton som ägs av utländska företag som inhemskt kapital och därför varken beskattas eller granskas tillgångarna i dessa konton.

I det här skedet är det dags att slå hål på en myt. De gömda tillgångarna i schweiziska bankkonton ligger inte bara där och är »gömda« som Harry Potters guldmynt på Gringotts. Det vore ju dumt att gå miste om all vinst dessa miljarder kan göra på Londonbörsen!

Det är här Luxemburg träder in (tänk: Draco Malfoy). Så sent som på 70-talet flyttade nämligen en hel skara banktjänstemän till Luxemburg för att starta investeringsfonder och dra nytta av landets låga kapitalskatt. Landets dåvarande premiärminister Pierre Werner tyckte att: Jamen, det här var ju najs, de där (huvudsakligen) grabbarna tar ju med sig en massa deg!

Så för att locka dit fler investeringsfonder sänkte Luxemburg kapitalskatten till noll procent. Investeringsfonderna köper sedan aktier i London och New York, och vinsten som flödar tillbaka till Luxemburg beskattas inte alls.

Cirkeln är nu sluten. Företaget på Caymanöarna investerar pengarna som tjänats i »konsultarvode«, genom sitt Schweiziska bankkonto, i Luxemburgska fonder. På detta sätt, och genom andra liknande strukturer, gör uppskattningsvis åtta procent av världens tillgångar, 76 000 miljarder kronor (ca 1 520 miljarder Harry Potter-galleoner), förmögna privatpersoner ännu förmögnare.

Utöver skattefifflandet för privatpersoner är det värt att tillägga att Luxemburg även ägnar sig åt att ingå specialavtal med olika internationella företag. Amazon fick till exempel, enligt avtal, en bekväm vinstskatt runt noll till två procent när de flyttade sitt huvudkontor till furstendömet.

Att Luxemburg får frodas i EU och EMU kan tyckas märkligt med tanke på att länder som Frankrike, Tyskland och Spanien är bland de värst drabbade av skattesmitning. Faktum är att EU-medlemskapet inneburit stora påtryckningar på Luxemburg, men att furstendömet genom skickligt förhandlande lyckats stå pall. Landet har till och med (hitintills) vunnit legitimitet och skydd för sin skattereglering.

Luxemburgs skattefiffel sker i enlighet med EU:s olika direktiv; direktiv som tar lång tid att enas om och inte ändras i en handvändning.

Ett exempel är EU:s Savings Tax Directive. Detta direktiv var menat att etablera automatiskt informationsutbyte mellan medlemsstaterna så att kapitalskatt kunde fördelas rättvist länderna emellan. Efter närmare tio års förhandlingar trädde direktivet i kraft år 2005. Tio år senare gavs fortfarande Österrike och Luxemburg speciell status. De undantogs helt enkelt från de viktigaste bestämmelserna. Med tanke på att ett helt nytt direktiv tar ungefär ett decennium att förhandla fram, och kostar otaliga skattemiljoner, skänker detta en lång respit till Luxemburgs fiffel. Än är sikten klar vid mitt i unionen.

Denna ordning går trots allt att förändra. Men då krävs kraftfullt samarbete och gemensamma europeiska åtgärder. Luxemburg måste stå till svars för de minst 6,5 miljarder kronor enbart svenska skattebetalare förlorar i luxemburgsk skattesmitning varje år (vilket på två år motsvarar byggkostnaden för Nya Karolinska).

Med utökad kännedom om de här problemen följer politisk vilja att förändra. Förra året bestämdes det att förändringar av Savings Tax Directive ska fasas in till december 2017. Vi som EU-medborgare måste kräva att det framtida direktivet inte blir lika verkningslöst som det som nu råder.

EU består huvudsakligen av liberala demokratier. Som jag ser det följer av en sådan ordning att man ska ha tydliga skatteregler som följs av alla i syfte att finansiera de funktioner som rättsstaten upprätthåller – funktioner som vi genom representativ demokrati kommit överens om.

Det nuvarande systemet, där vissa företag och privatpersoner kan slippa undan och låta andra betala för det gemensamma, straffar de som vill göra rätt för sig. Att acceptera det är inte liberalism, det är anarki. Vi lever i en liberal rättsstat och en Europeisk union, inte en liberal rättsstat och en Europeisk anarki.

Sebastian Röing är masterstudent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har en kandidatexamen från Cambridge och arbetar för närvarande på Peterson Institute i Washington D.C.

sebastian.roing9@gmail.com