Svensk polis är i kris. Förtroendekris, organisationskris, ekonomisk kris; när det kommer till polisen är det bara att välja. Löjeväckande låga uppklaringssiffror, övervåld och både rom- och kvinnoregister har inte direkt bidragit till att stoppa det sjunkande förtroendet för polisen bland allmänheten. För att inte tala om Dan Eliasson, rikspolischefen som fått svenska poliser att desperat vända sig till media för att vädra sitt missnöje. Det minskande förtroendet är ett problem som borde tas på allvar. Om förtroendet för polisen brister, brister också förtroendet för samhället och våldsmonopolet. Det är ett hot mot rättstaten och demokratin.
Både FN och Civil Rights Defenders har kritiserat polisens arbetsmetoder och tystnadskultur. Av de omkring 5 000 anmälningar som lämnades in mot polisanställda 2015 ledde bara en bråkdel till åtal, endast 2,5 procent av dem redovisades för åklagare. Det är anmärkningsvärda siffror. Polisen ska verka för medborgaren, inte sin egen överlevnad. Transparens och insyn i arbetet är medborgarens rätt, inte ett privilegium.
Men det är inte bara i Sverige som förtroendekrisen är stor. I USA har dödsskjutningar mot svarta män lett till en djup ilska mot poliskåren som splittrat hela landet. Ord har stått mot ord när polisen hävdat att männen varit beväpnade, tills anhöriga eller vittnen publicerat filmer som ofta visat på det motsatta. För att återuppbygga förtroendet för poliskåren har kroppskameror blivit en del av polisers uniform på många platser. Det är bra. Det kan och ska inte vara medborgarens uppgift att kvalitetskontrollera polisens arbete. Kameror är därför en tacksam lösning på en situation där allt fler ifrågasätter om polisen fullföljer det grundläggande syfte som våldsmonopolet innebär; att överlåta ansvaret för vår egen säkerhet till en organisation som gemensamt verkar för vårt bästa.
Mer övervakning kan få vilken liberal som helst att sätta morgonkaffet i halsen. Men att statens våldsmonopol och rättsskipning ska granskas och prövas hårt borde vara en självklarhet. Forskning från över 30 länder visar att kameror har en brottsdämpande effekt vid konfrontation mellan polis och medborgare, hos båda parter. Hotfulla stämningar, som när som helst riskerar att övergå i handgripligheter, stannar ofta vid ordkrig. Det uppger även Göteborgspolisen, som har testat kamerorna sedan mars i år. Sällan ges polisen den här sortens möjlighet att vifta med en trollstav som gör bovar snällare och frustrerade poliser mindre aggressiva. Händelser som övervåldet mot de protestanter i Limhamn 2014 som slogs i ansiktet med piskor och reds över med hästar hade kanske kunnat förhindras om kameror varit en integrerad del av polisens kravallutrustning.
Givetvis finns det en integritetsproblematik i att börja filma polisens arbete. Viktiga frågor måste besvaras innan lösningen införs som en del av den dagliga brottsbekämpningen. Men utan förtroende från allmänheten kan polisen inte effektivt sköta sitt jobb och invånare inte känna sig trygga. En genomtänkt användning av kroppskameror kan därför vara ett effektivt verktyg för att öka tilliten till polisens verksamhet, samtidigt som arbetsmiljön för kåren förbättras. Kameror är ett välbehövligt verktyg i en utsatt arbetsmiljö. Det behöver inte vara svårare än så.
Emma Høen Bustos är en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2016/2017.