De finns överallt ibland oss. Iklädda färgglada nikes och myskoftor med dyra snitt rör de sig i flock. De sitter på espresso house och matar bebisar i randiga polarn och pyret dräkter med mosad banan. De får under tiden betalt och sitter säkert i sina anställningar som väntar på dem när bebisarna lämnas över till papporna. De kallas svenska lattemammor och är världens mest priviligierade kvinnor. Varför behöver de en kvoteringslag som gör livet ännu bättre för dem?
Regeringen föreslog för några veckor sedan att en nya kvoteringslag för bolag införs i Sverige. Lagen skulle innebära att styrelserna i börsbolag och statliga bolag ska ha minst 40 procent av vardera kön senast år 2019. Hur ändamålseffektiv en sådan lag vore kan ifrågasättas. Men kritiken som har höjts mot förslaget är inte att detta vore en dålig åtgärd, utan att det är en åtgärd som premierar ’fel’ grupp kvinnor.
Förslaget ställer frågan om vem som behöver jämställdheten mest på sin spets. Tanken på att de kvinnor som har det relativt bäst ska få mer hjälp sticker lite i ögonen då insatserna för kvinnorna i många av Sveriges förorter är så få. Organisationen Varken hora eller kuvad släppte i våras sin kartläggning ”Elvahundra” i vilken kvinnor vittnat om att män i deras bostadsområden kräver att de ska täcka sig och inte vara utomhus. Kartläggningen visar även på bristen av nationell kunskap om hedersförtryck i Sverige och avsaknaden av politiska lösningar. Det har börjat talas om ett svek mot förortskvinnan till förmån för innerstadskvinnan.
Men att ställa en grupp kvinnor mot en annan är lika effektivt som att att ställa invandrare mot svenskfödda pensionärer. Som om vi bara kunde hjälpa en samhällsgrupp åt gången. Olika kvinnor i Sverige möter olika utmaningar och behöver olika stöd. Jämställdhet mellan könen är viktigt på samhällets alla plan och i samhällets alla rum. Att presentera kvinnors tillgång till maktpositioner som en mindre viktig eller för den delen avklarad fråga är kontraproduktivt. Framförallt hjälper det inte kvinnorna i hedersförtrycket.
För problemet är inte att Sverige medvetet prioriterar fel eller att vi har valt bort denna grupp kvinnor framför en annan. Med största sannolikhet är det inte en fråga om resurser heller. Problemet är att vi inte vet hur vi tar i frågan överhuvudtaget. Vi vågar inte stå upp för Sveriges alla kvinnor när fler och fler sätter lika med-tecken mellan att stå upp för jämställdhet och att vara intolerant och islamofob. Frågan är hur kvinnors lika villkor ska kunna värnas om även då det är riktigt, riktigt svårt. Inte vilken grupp kvinnor som är mer eller mindre viktig.
Att hävda att jämställdhetsinsatser numera är överflödiga för vissa kvinnor är att förklara jämställdheten i Sverige som delvis färdig. Det vore att undermina hela jämställdhetsrörelsen och göra både lattemamman och förortskvinnan till förlorare i ett samhälle som trots allt på ett eller annat sätt motverkar de båda.
Emilie Tilstam är en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2016/2017.