I alla tider har människan drömt om att skapa det perfekta samhället. I böckernas värld placeras det ofta på en ö, men kommer vi någonsin att kunna ta oss dit? LD bad litteraturvetaren Eric Luth berätta om fantasiöarnas förtrollade värld.
Jag känner en helig, en grönskande ö
Dess parker ej gulna, dess vårar ej dö
Så inleder den svenske poeten Erik Johan Stagnelius sin lyriska dikt »Lycksalighetens ö«. Genom åtta följande strofer besjunger han en avlägsen plats, en plats han aldrig finner vägen till. »Snälla, hjälp mig, fe« – bönar och ber han senare i de sista sjungande verserna – »för mig på molnen, till kusten där »njutningens
urbilder le«.
Stagnelius var, när han verkade under början av 1800-talet, varken först eller sist med att besjunga öarna av lycka. Bara bland svenska författare har såväl Atterbom som August Strindberg skrivit verk med exakt samma namn. Den som har sina rötter i Småland kan förmodligen inte undgå att se likheterna till landskapsskalden Palle Nävers »Solåsa by«, som förvisso handlar om en by och inte en ö, men som delar såväl budskap som rytm och slutkläm. Den franska författaren Madame d’Aulnoy, som ofta sägs ha skapat genren fantastisk litteratur, skrev »L’Île de la Félicité« (lyckans ö) – om en ung prins som springer vilse i skogen, men förs av zefyren till paradisets ö där han förälskar sig i en fe. I en delvis liknande och betydligt kändare tappning känner vi igen Peter Pans »Landet Ingenstans«, även kallad »Önskeön«.
Fiktiva öar är inget ovanligt drag. Engelska Wikipedia listar mer än 400 fiktiva öar, och har egna artiklar om åtminstone ett hundratal. Detta är inget konstigt. Öar är till sin natur tydligt och väl avgränsade genom själva det vatten som definierar dem. Den tydliga avgränsningen låter författaren utan för mycket ansträngning skapa nya världar, världar med andra regler, lagar och system än i det vi kallar »vår« värld.
Därför har öar blivit ett vanligt verktyg för att testa hur andra världar skulle kunna se ut och fungera, både till det bättre och det sämre. De är inte bara smidiga scener: genom deras natur föds en stilistisk figur, ett litterärt grepp, där de naturliga gränserna tydliggör, formar och begränsar narrativet (med det som bakgrund blir det lätt att förstå varför Jonathan Swift använder sig av ön Lilliput för att driva med brittisk politik i
Gullivers resor).
Trendsättande i all ö-litteratur med politiska konnotationer är såklart Thomas Mores Utopia (omkring 1516), ett av den politiska filosofins och utopistiska litteraturens klassiska verk (och som bland annat Karl Marx inspirerades av). I en ramberättelse skildras ett möte mellan More och en portugisisk skeppare, som på väg tillbaka från den nyupptäckta världen Amerika stöter på ett perfekt, rationellt och lyckligt samhälle – en ö, Utopia (utopia är grekiska för »ingenplats«; jämför med »Landet Ingenstans«). Genom bokens två huvuddelar beskrivs ö-samhällets uppbyggnad: det perfekta samhället. Därav benämningen utopi för ett tänkt idealsamhälle.
Det förmodligen första utopiska, litterära verket är Platons Staten. Där möter man en Sokrates som filosoferar kring hur man skulle kunna skapa det perfekta samhället. Nu utspelar sig förvisso inte Staten på en ö, men lägger fram de grunder Platon menar behövs för att skapa det bästa samhället, med de bästa ledarna (väktarfilosoferna); de bästa filosoferna; de bästa männen, kvinnorna och vanliga folket i samhället.
Platon lägger fram ett etiskt program för en genomgod utbildning, och hur man genom utbildningen ska kunna sålla fram det samhälle och de invånare som till sin natur fungerar bäst – där kardinaldygd, dikaiosyne, råder. Alltså när alla gör det som de är bäst på – därav
utbildningens sållande funktion.
En roman som däremot utspelar sig på en ö är den franska författaren George Perecs W, eller minnet av barndomen (1975). Med utgångspunkt i Platons idéer om idealstaten och de olympiska idealen ägnar Perec vartannat kapitel åt att konstruera en utopisk, fiktiv ö i närheten av Eldslandet: ön W, där livet kretsar kring sport och tävling.
Med närmast Orwellskt nyspråk blir ord som absolut rättvisa till total diktatur, jämställdhet och jämlikhet blir/förvandlas till totalt förtryck. I romanens början ges skenet av lycka, frid och perfektion – kort och gott, utopi. Ju längre romanen går och koncepten utvecklas, desto mer i detta utopiska samhälle börjar dock skava, och snart uppdagas de godtyckliga och människorättsvidriga regler som gäller på ön. I slutändan framstår inget annat än den totala dystopin, den totala intetvaron av skyddet för den mänskliga individens existens.
Perecs delvis självbiografiska roman riktar en central kritik mot utopin: utopins tendens att övergå i dystopi. Aristoteles hävdade en gång att alla instabila samhällsskick kommer att nedfalla i dess motsatser. Perec verkar dela den analysen, och mena att utopin tillhör en av dessa instabila och ofördelaktiga samhällsskick (om man nu kan se den som ett sådant).
I Perecs generation hade diktaturer och totalitära staters regimer, som ofta var grundade just på utopiska ideal, skördat alldeles för många liv – när det gäller Perec själv såväl hans faders som hans moders. För honom blev kritiken av utopin central, något han delar med många författare som fötts och vuxit upp med världskrigens desillusion som rådande samhällsklimat.
År 2009 vann den rumänskfödda författaren Herta Müller nobelpriset i litteratur, en annan författare som har fått känna på den havererade utopins totala dystopi. I essäsamlingen Hunger och siden (1995) konstaterar hon att »den socialistiska ideologin [Ceauçescus] var en tillämpad utopi. Den tillämpade utopin resulterade i en diktatur.« Müllers mening ekar samma slutsats som Perec tvingades dra: realiserandet av utopin leder till den totala dystopin, den människofientliga regimen.
Den tysk-brittiska sociologen Karl Mannheim lanserade i Ideologie und Utopie från 1929 en distinktion mellan en ideologisk och en utopisk föreställning. Skillnaden, menar han, härrör från hur benägna anhängare av föreställningen är att faktiskt realisera den: föreställningens verklighetsförändrande kraft. Såväl en ideologisk som en utopistisk rörelse har föreställningar om hur ett bättre samhälle ska se ut, men den utopiska rörelsen, menar Mannheim, är benägen att gå flera steg längre i dess realisering.
Ideologen bygger på och erkänner det nuvarande samhället, men menar att det behöver förbättras. Utopisten vill underminera den nuvarande ordningen, omkullkasta den till förmån för något annat: realiserandet av landet ingenstans. Utopins verklighetsförändrande kraft är viljan att göra en avlägsen, uppdiktad drömmarnas ö till den faktiska verkligheten. Skeptikern menar att realiserandet av drömmarnas ö är den människofientliga regimen, eftersom drömmarnas ö inte existerar och därmed ofrånkomligen ersätts av något annat – förmodligen själva motsatsen till drömmarnas ö. Genom en revolution går man från ideologi till utopi, men när utopin har förverkligats har man egentligen nått motsatsen: dystopin.
Författare har i sekel, förmodligen till och med millennium, använt öar som såväl scenisk plats som litterärt grepp för att fundera över hur vi kan skapa den bästa av världar (såvida vi inte håller med Leibniz om att det är den vi lever i just nu). Flera andra författare har genom öar försökt visa vad som händer när man försöker realisera utopin, och målat upp en förskräckande, avskräckande bild. Debatten om öarna har blivit debatten om den bästa av världar, och vad denna den bästa av världar ens skulle kunna vara, huruvida den alls skulle kunna existera.
Den senare frågan måste dock vara den centrala. Prinsen i d’Aulnoys saga inser att under hans tre månader på paradisets ö har det i verkligheten förflutit tre sekel, och när tiden kommer ikapp honom dör han. Som en sann saga ska den sluta med en moral, och d’Aulnoy konstaterar:
»Que les temps vient à bout de tout ;
& qu’il n’est point de félicité parfaite.«
Att tiden går före allt ;
och att det inte finns någon perfekt lycka.
(egen översättning)
Lyckans ö var i grund och botten en chimär, på samma vis som Stagnelius konstaterar att lycksalighetens ö inte går att ta sig till på världsliga vis, utan bara i sagan och med sången. Kanske var det därför Thomas More trots allt döpte sitt magnum opus till »ingen plats«.
Det perfekta samhället finns ingenstans, utom på den avlägsna drömmens ö – en ö som har föga att göra med verkligheten.
Eric Luth fil. kand. i litteraturvetenskap vice ordförande i Centerpartiets Ungdomsförbund
@lutheratur
eric.g.j.luth@gmail.com