Den svenska kulturen av samförstånd har i många avseenden tjänat oss väl. På arbetsmarknaden har vi fått ett system där konflikterna är relativt få och i svåra tider har den möjliggjort nödvändiga politiska reformer. Men det är inte alltid det blir effekten av en stark konsensuskultur. Till det senare hör kanske vurmandet för ”den svenska modellen” som nu är på det politiska modet. Alla måste applådera den svenska modellen, men ingen är överens om vad det egentligen innebär. Det blir lätt ett bekvämt grepp för att undkomma diskussioner om obekväma reformer.
Socialdemokraterna inledde under våren en kampanjoffensiv på temat, sprungen ur diskussionen bland de borgerliga partierna om sänkta ingångslöner. Hoten mot den svenska modellen förklaras i kampanjen också som skattesänkningar och vinster i välfärden. Det vill säga, allt som inte passar in i partiprogrammet.
Men de som passar in i den hotbilden säger sig också vurma för den svenska modellen. I lördags sa Annie Lööf i en intervju med Expressen att sänkta trösklar till arbetsmarknaden också handlar om den svenska modellen, och Moderaterna har kritiserat regeringens förslag om nya krav vid offentlig upphandling för att strida mot densamma.
Alla är för, ingen är mot och kanske är det en rätt bra beskrivning av vad som i dag är den svenska modellen – ett tacksamt begrepp att fylla med eget politiskt innehåll. När Demoskop i våras frågade svenska folket om vad den svenska modellen är kom ”skattefinansierad vård, skola och omsorg” på första plats. På andra plats kom ”alla har rätt att välja skolor och vårdcentraler”.
Det ger en fingervisning om hur svårt det är för Socialdemokraterna att själva slå vakt om den svenska modellen som begrepp. Det är också rätt talande för hur socialdemokratins självbild bestått trots ett dalande väljarstöd. Författaren Lars Gustafsson har träffande beskrivit makten över att sätta agendan som problemformuleringsprivilegiet, något som länge var socialdemokratins paradgren. Svenska modellen är om inte annat ett tydligt exempel på att det gått förlorat.
Ett ältande av begrepp blir lätt parodiskt, men det är också problematiskt när det blir en ursäkt för att sopa samhällsproblem under mattan. Enligt nya siffror från Arbetsförmedlingen närmar sig inrikes födda full sysselsättning med en arbetslöshet på 4,2 procent. Den motsvarande arbetslösheten för utrikes födda är 21,6 procent. Den växande klyftan är ingen ny varningsklocka, men i regeringens höstbudget finns få tecken på att den hörsammats.
Att reformviljan saknas är ena sidan av problemet, den andra är att fokus hamnar på vem som är mest för den svenska modellen snarare än hur arbetsmarknaden kan rustas bättre för dagens förutsättningar. Förslagen måste få stå för sig själva, oavsett om det handlar om sänkta ingångslöner eller nya krav vid offentlig upphandling. För om det är något som modellen lyckats med är det att reducera diskussionen om inlåsningseffekter på svensk arbetsmarknad till följd av de inlåsningseffekter den skapat i den politiska debatten.
Tobias Samuelsson är en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2016/2017.