Egoism är en farlig men vanlig motiverande faktor i politiken. Det tillhör ofta sakens natur att prioritera partiintressen före ett lands välmående. Konststycket är att låtsas att man inte gör det.
Ofta löses högmodets knutar upp först då verkligheten omintetgjort politikens problemformuleringsprivilegium. »Politics is what happens when you´re busy making other plans«, för att parafrasera John Lennon som i låten »Darling Boy« (Beautiful Boy) stal det från Allen Saunders.
Men det finns planer och så finns det risktaganden. Det finns kalkylerade chanstagningar och så finns det vårdslöshet. Och så finns det David Cameron.
David Cameron, denna självcentrerade opportunistiske orm. Denna söndringens härförare, denna gränslösa framtidsförnekare. En nuets man. I ett försök att hela Torypartiets fraktioner, söndrade han en kontinent. Partipolitikens ok kedjade honom till historiens skamhög.
Det finns de som i skuggan av »Brexit« menar att man inte ska likställa Europa med EU: Storbritannien kommer ju fortsätta tillhöra Europa! Men det argumentet förutsätter två saker: en akut historielöshet givet hur delat Europa var för blott tre årtionden sedan, och antagandet att Storbritannien överlever i nuvarande form. Det första är en förolämpning, det andra är oansvarigt.
»See the whole board« sa President Bartlett till sin talskrivare Sam Seaborn under ett schackparti i »West Wing«. Då handlade det om geopolitik, säkerhetspolitik och försvarsmateriel. Cameron såg hela spelplanen och bestämde sig likt förbannat för att ta risken. Nu har kungen fallit.
Genom att utlysa en folkomröstning släppte Cameron tyglarna om problemformuleringsprivilegiet. Han släppte lös hatets hundar och xenofobins förgiftning, populismens lögner och nationalismens romantiska undergångsfantasier. Han aktiverade möjligheten till Storbritanniens kollaps, och det i ett läge när frågan om Skottlands självständighet avgjorts en gång för alla. Trodde vi. Cameron aktualiserade Belgiens söndring, som blott hålls ihop med hjälp av gaffatejp och EU. För att inte tala om Spanien och Katalonien.
Inget land är en ö. Ingen union är starkare än dess svagaste länk. David Cameron kan dra åt helvete. Problemet är att han riskerar att dra resten av oss med sig. Och i utkanten av vår kontinent, i Donbass, finner Vladimir Putin det svårt att bestämma vad han ska skicka Cameron i gratulationspresent. Vodka? Eller världens minsta fiol?
Csaba Bene Perlenberg är ledamot av LD:s redaktion.
cbp@liberaldebatt.se