Om du nu äger, varför ska staten bestämma hur du brukar? Leif Öster, skogsägare med lång erfarenhet från skogsnäringen, stakar ut vägen mot en mer liberal skogspolitik. Foto: Leif Öster.
En del sanningar måste ifrågasättas. En sådan är att Sveriges 327 000 små privata skogsägare får sköta sina skogar med »frihet under ansvar«. Det påstår staten. Men finns det verkligen frihet? Och vad menas med ansvar?
Sverige är ett skogsland, där den svenska skogsmarken har en enorm växtvilja. Skogsmark vill vara skogbevuxen. Gör man ingenting, blir det skog. Men vi skogsägare förväntas röja och gallra bort många träd, som naturen vill ska växa. I stället vill samhället att vi odlar fram en skog, optimala för skogsindustrin.
I dag har vi en skogsvårdslag som skapar en sorts planekonomi där skogsägarna tvingas »hålla en uthålligt god avkastning« (SVL §1). Vilken annan näring skulle acceptera ett sådant lagkrav? Utöver det förbjuder fortfarande staten år 2016 de privata skogsägarna att ha sitt skogsägande i aktiebolag. Vem som får köpa styrs i en särskild förvärvslag. Myndigheterna hänvisar till 110 år gamla spöken från baggböleriets tid då syftet var att förse en växande skogsindustri med råvara. Förmodligen är det så fortfarande. Men vi ska ta det från början.
Den svenska staten har alltid haft en förmyndarmässig inställning till de privata markägarna. I södra och mellersta Sverige var tidigt merparten av jord och skog uppdelad i byar. Fram till 1700- och 1800-talets stora statliga skiftesreformer höll byarnas gärdsgårdar boskapen utanför ängarna och byarna – inte innanför staketen. Åker och äng ägdes av enskilda bönder, men skogen var länge samägd eller ägdes av ingen. Skogen ingick i en »naturlig gödseltrappa«, helt annorlunda dagens jordbruk. Så fort våren kom släpptes tamboskapen ut på skogsbete. Ängens hö skördades på sommaren och togs in i lador, för att vara vintermat till djuren. Först därefter togs djuren hem, för att beta på ängarna. Allt gödsel samlades ihop och lades ut på åkern.
Talesättet blev »äng är åkers moder«. Åkerproduktionen begränsades efter hur mycket gödsel tamboskapen kunde producera, en modell som bröts först med konstgödslet.
Gustav Vasa
Att stora skogar inte användes intresserade Gustav Vasa. Han måste också haft världens bästa copywriters anställda. Eller vad sägs om denna briljanta mening i ett kungligt brev den 20 september 1542, där han skriver: »Sådana ägor som obebyggda ligga, höra Gud, Oss och Kronan till och ingen annan«.
Eller på modern svenska: Det som ingen annan äger, äger kungen.
Med detta synsätt startade en enorm lantmäteriförrättning på 1600-talet, som kungen kallade »avvittring, mellan statligt och enskilt jordägande«. Marker ingen kunde styrka ägandet av blev statens med hänvisning till Gustav Vasas brev från 1542. Enorma arealer av Sverige blev på detta sätt statlig mark, huvudsakligen i norr.
Skiftesreformerna
Med en ökad befolkning och arvskiften kom böndernas marker att bli allt mer uppdelade och hopblandade. Brukandet fick därför ske allt mer kollektivt. Med utländska förebilder driver staten igenom tre olika skiftesreformer. Fokus var omarrondering av »inägomarken«, det vill säga åker och äng – den mark som fanns innanför gärdsgårdarna och staketen.
Med ett tydligare ägande i slutet av 1700-talet, utvecklas också den äganderätt till jord vi känner i dag. Även den tidigare gemensamt ägda skogen får nu enskilda ägare. I min hemby i Avesta, delas skogen upp på enskilda ägare år 1808. Varje bonde fick skogsmark efter hur mycket åker och äng man hade. Den enskilda bonden kunde därmed åter fatta egna beslut om produktionsinriktning och investeringar.
Industrialiseringen
I början av 1800-talet startar den svenska industrialiseringen. Man brukar säga att industrialisering bygger på tre grunder; det måste finnas en marknad som vill köpa, det måste finnas arbetare som kan bemanna produktionen och det måste finnas kapital som bekostar produktionsanläggningarna.
Därutöver måste det finnas kunskap och en idé om vad man ska producera. I Sverige fanns det skog och malm.
Med alla dessa elementa på plats startar i mitten av 1800-talet en enorm utveckling av svensk sågverksnäring och senare massa- och pappersindustri.
Med numera tydligt ägande av skogsmark, som fortfarande till stora delar användes för skogsbete och uppfattas som nästan värdelös, var det enkelt för den växande skogsindustrin att köpa avverkningsrätter av både privata skogsägare och staten. Ofta skedde så med långa avtal på upp till 50 år.
Det fanns säkert många sådana virkesavtal som betalades till underpris – men de privata skogsägarna fick fortsätta äga produktionsresursen skogsmark.
Staten griper in
Nu gör den svenska staten sitt första stora misstag. Riksdagen anser att de 50-åriga avtalen är för långa och beslutar år 1889 att avverkningskontraken får vara på maximalt 20 år. Senare endast fem år.
När bolagen inte kan köpa virke med långa kontrakt flyttas fokus till att i stället köpa hela hemman. Ibland sker köpen med tvivelaktiga metoder – det vi i dag kallar »baggböleri«.
Begreppet baggböleri är dock ett missförstånd. Baggböle AB köpte nästan ingen skogsmark, utan blev kända som ett bolag som försökte lura staten. Men det är en annan historia.
I takt med att bolagen köper på sig allt mer privat skogsmark så stiger staten oro över utvecklingen. Emigrationen till Amerika är omfattande och man vill ha kvar den jordbrukande befolkningen i Sverige. I riksdagen argumenteras att bönderna slösar bort de pengar de får vid försäljning och att landet måste vara självförsörjande på mat. Politikerna är också oroliga för att utländska bolag, vilka de har svårare att kontrollera, ska börja köpa mark.
I riksdagsdebatterna tecknas starkt nationalromantiska argument om den sunda svenska bonden. Ett annat argument var att bönder som flyttade till städerna ofta blev industriarbetare och då skulle rösta annorlunda.
Stort ingrepp i äganderätten
Riksdagens debatter resulterar i att den liberala ministären Karl Staaff år 1906 lägger fram ett lagförslag om ett förbud för aktiebolag att köpa mark av enskilda.
Förslaget blev lag och kom att breddas ytterligare år 1925. I princip gäller lagen än i dag, år 2016 – 110 år senare. Lagen var då som nu ett stort ingrepp i äganderätten. Bonden blev helt enkelt hindrad att sälja till vem hen vill. Och den som ofta betalde bäst var ett aktiebolag.
I dag hittas bestämmelsen i Jordförvärvslagen och hindrar fortfarande ägaren av jord och skog att sälja till vem man vill. Den lilla skogsägaren får inte ens flytta sitt skogsägande in i ett familjeägt aktiebolag – även om det skulle underlätta drift och förvaltning. Överhuvudtaget får inte aktiebolag köpa mer mark, än man redan har. Därutöver straffas de som äger jord och skog i glesbygd, för de får inte ens sälja till privatpersoner utan att myndigheterna godkänt köparen. Motivet påstås vara att fastigheten skulle kunna gynna boende och sysselsättning på orten. Men det finns ingen forskning som entydigt visar att lagen har någon som helst positiv effekt för vare sig sysselsättning eller bosättning. När det gäller privatpersoner tillstyrks numera de flesta ansökningarna. När det gäller jobben så utförs skogsbruk nästan alltid av personer med stora skogsmaskiner, och de får jobb oavsett vem som äger marken.
Men lagen håller i alla fall igång en omfattande byråkrati, så några jobb skapas på länsstyrelserna som handlägger prövningen.
Den enda verkliga effekt lagen möjligen har, är en avskräckande effekt på en eventuell köpare som inser att det är både byråkratiskt och svårt att få köpa jord och skog i glesbygd. Möjligen kan det också innebära att säljaren inte får ut marknadspriser för det hen säljer.
Förbudet att lägga sitt privata skogsägande i ett aktiebolag försvårar även arvsskiften. Hade en familj haft möjligheten att flytta ägandet av jord in i ett gemensamt aktiebolag hade både skötsel och ägande enkelt kunnat hanteras. Nu förväntas i stället ett barn lösa ut alla andra, vilket med stigande fastighetspriser blir allt svårare. Detta i sin tur leder ofta till onödigt stora skogsavverkningar, för att få fram pengar.
Lagen har snarast skadliga effekter på landsbygden. Driftiga människor som kanske jobbat ihop obeskattade pengar i ett aktiebolag tillåts inte köpa mark med dessa pengar och flytta ut på landet. Landsbygden förlorar både pengarna och den driftiga personen. Däremot går det utmärkt att köpa en vingård på kontinenten och flytta dit i stället. Så konstigt slår lagen.
Sammanfattningsvis är Jordförvärvslagen ett stort och onödigt ingrepp i den näringsfrihet som ska råda i vårt land.
Småskalig utvecklingskraft 2016
I dag äger 327 000 privatpersoner i Sverige 229 000 olika skogsfastigheter. Det flesta av dessa är arvslotter från en nu svunnen jordbruksnation. De äger hälften av Sveriges skogsmark, men nästan alla har andra inkomster. Dessa enorma skogar skapar bara cirka 10 000 årsarbeten.
Skälen till varför man äger skog är nästan lika många som ägare, men sällan är maximal ekonomisk nytta viktigast. Att förvalta sin livsmiljö till kommande generationer är kanske det vanligaste motivet till ägandet.
I ett modernt samhälle skulle man säkert släppa fram den enorma utvecklingskraft som finns bland dessa människor. Sverige skulle få 10 000-tals olika sätta att sköta skogen.
En del skulle göra det intensivt – andra skulle inte göra något alls. Många skogsägare skulle utveckla helt nya gröna näringar som vi kanske inte känner till i dag. Ny vetenskap, nya metoder och ny teknik skulle tillåtas att utvecklas fritt med skogen som resurs.
Men så är det ännu inte. I stället lyder skogsägarna under en särskild lag som talar om vad de får göra och inte göra. Denna heter Skogsvårdslagen och staten brukar mena att den bygger på frihet under ansvar. Men den som läser inser att det snaraste handlar om modern planekonomi.
I svenska skogar råder en enda »svensk modell«, vilken förutsätter gemensam forskning, lika maskinsystem och en enhetlig virkeshandel. Dynamiken lyser med sin frånvaro.
Statlig detaljstyrning i 100 år
Redan 1905 beslöt riksdagen att en skogsvårdslag skulle införas där samhället reglerar det privat skogsägandet. Sedan dess har lagen ändrats flera gånger och år 1979 görs ett nytt stort ingrepp i skogsägarnas äganderätt.
I propositionen (1978/79:110) skriver man rak ut vad det handlar om:
»Industrins virkesbehov vid normalt utnyttjande av nu befintlig kapacitet har beräknats uppgå till 75 miljoner m3sk/år. Detta är något mer än den årliga tillväxten i våra skogar. Virkesbehovet överstiger alltså numera den virkeskvantitet som det långsiktigt är möjligt att leverera med hittills tillämpade skogsbruksprogram.«
Lagens syfte är helt enkelt att pressa fram mer virke än vad skogsägarna vill avverka. Det blir en lag om att man måste ta upp kalhyggen!
Lagen följs upp i september 1979 med »Virkesförsörjningsutredningen«. Syftet var införande av generell avverkningsskyldighet, lättnad i gällande ransoneringsregler samt skärpning av bestämmelsen om avverkning av överårig skog.Jordbruksminister Anders Dahlgren (C) fastslog i propositionen att kraftfulla åtgärder krävdes beträffande skogsvård, röjning och gallring. Han säger, som en kommentar till att vissa privata skogsägare inte utnyttjar de avverkningsmöjligheter som finns, att »Ett sådant uppträdande kan samhället inte acceptera« (Prop. 1981:177).
Även näste jordbruksminister, Svante Lundkvist (S), ville ha en lag om att man måste avverka sin skog. Som skäl för sina förslag anförde departementschefen att det ekonomiska läget var allvarligt och att det var nödvändigt att stärka och bredda den industriella basen. I detta läge var det viktigt att trygga skogsindustrins virkesförsörjning. Han anförde också att hittills vidtagna åtgärder – som nästan uteslutande handlat om ekonomisk stimulans – inte hade haft effekt.
Men trots brett stöd i riksdagen, blev det aldrig någon lag om att man måste avverka. Däremot en detaljreglering om att kalhyggen måste användas och hur skogen sedan skulle skötas.
Mycket gäller fortfarande år 2016. Men allt fler skogsägare ifrågasätter numera om vi överhuvudtaget behöver en skogsvårdslag. Jag är själv en av dem.
Skogsägandet, staten och naturvården
Om det är obegripligt varför staten styr produktionsdelen i en lag, är det för de flesta privata skogsägare rimligt med tydliga miljömål. Vi skogsägare har ett ansvar för att förvalta skogen så att vi lämnar efter oss en skog i ekologisk balans till kommande generationer. Detta ingår
i hela idén med att förvalta något man är rädd om. Här finns ingen motsättning till privat ägande.
Det samhället är mest rädd om, ska samhället också betala för. Miljöbalken, som också styr skogsägandet, är numera väldigt tydlig på denna punkt.
När det allmänna ingriper i ägandet, genom att till exempel inrätta naturreservat, har markägaren normalt rätt till ersättning. Denna ska motsvara den minskning i fastighetens marknadsvärde som blir följden av beslutet. Därutöver ska även annan skada som kan uppkomma ersättas. Vidare ska det göras ett schablonpåslag på ersättningen med 25 procent av fastighetens marknadsvärdeminskning.
Men problemet för skogsägarna är att samhället aldrig avsätter tillräckligt med resurser för att betala skogsägarna. Så medan Sverige numer är världsbäst på att producera virke, så når vi inte det nationella miljömålet för levande skogar som samma riksdag beslutat om.
Bäst vore om Sverige bestämde sig för några konkreta miljömål och skogsägarna som levererade dessa miljönyttor också hade ekonomiska incitament för att göra det.
Skogsvårdslagen detaljreglerar en virkesproduktion som ändå fungerar, men staten har aldrig lyckats få ordning på miljöarbetet i skogen. Inte minst därför att staten inte avsätter de pengar som behövs. Så lagen bör avskaffas och ersättas med några få kloka miljöregler som gäller lika för alla.
Två mål eller ett tredje?
Skogsvårdslagen anses som sagt ha två jämställda mål – produktion av virke och ett miljömål. Men för den lilla skogsägaren finns det faktiskt ett tredje mål och det är att få rimligt betalt för sin insats att odla och sälja det där virket som så många behöver.
Måhända är det så man ska tolka portalparagrafen i lagen – det där om att man är skyldig att ordna en »hålla en uthålligt god avkastning« .
Men det blir tyvärr svårare och svårare att få den rimliga avkastning som lagen kräver, för skogsbolagen utnyttjar de omfattande avverkningarna som lagen driver fram, till att varje år sänka virkespriset. Så har det pågått i 25 år. Men det var kanske det som var statens dolda agendan med Skogsvårdslagen?
Som skogsägare förväntas man sköta sin skog för att försörja skogsindustrin med virke , underförstått med billigt sådant. Det är en planekonomi i sann mening, där lagstiftaren struntar i vad det kostar att producera denna råvara.
Det blir en samhällig plikt att odla det industrin behöver. Lagen talar om när träden är »mogna att huggas« – oavsett vad skogsägaren och träden själv anser.
Skogsägaren förväntas investera stora belopp i markberedningar och röjningar för en marknad som kanske finns 70–100 år senare. Antagligen behöver ett fossilfritt samhälle en annan skog, men ändå måste lagen följas.
Lagen likriktar också skogsskötseln. Den som velat prova nya och mer naturnära skogsbruksmetoder – utan kalhyggen – har fått skogsstyrelsen på sig. Dessbättre är detta på väg att ändras.
Nyligen har virkesköparna och staten också lanserat 42 nya »målbilder«, så att vi skogsägare ska förstå vad »friheten« innebär.
Den lilla skogsägare som vill sköta sin skog med frihet får det dock alltjämt svårt. I stort sett all svensk skoglig forskning har varit inriktad på en enda metod – formad efter storskogsbrukets maskiner och tankar. Det är vad samtliga svenska virkesköpare erbjuder i dag.
Industrins intresse av billigt virke, går med lagens hjälp, alltid före den enskilda skogsägarens intressen.
»Polismyndighet« utan möjligheter
Det är som sagt oklart vad ansvaret i det där med »frihet under ansvar« innebär. Det verkar snarast vara frihet utan ansvar.
Skogsstyrelsen, som är »polismyndighet« för Skogsvårdslagen, har dock få sanktionsmöjligheter. Detta leder till att den skogsägare som lämnar minst miljöhänsyn nästan alltid får mest volym och bäst pengar. Den som har högst miljöambition får räkna med att få minst betalt.
Ett bra exempel är skog längs stränder, som ska lämnas enligt de där nya målbilderna. En skogsägare med höga miljöambitioner lämnar till exempel 100 kubikmeter virke – medan den som struntar i målet avverkar ändå ut i vattnet och som tack får 30 000 kronor på banken.
Kanske menar samhället med ansvar att skogsägarna har ett ansvar att säkerställa skogsindustrins förädlingsvärde, utan att få betalt?
Kanske menar samhället med ansvar att skogsägarna har ett ansvar, att utan att få betalt säkra en massa andra samhällsintressen? Som att rädda klimatet eller ge grön bioekonomi, fossilfritt samhälle och ökat trähusbyggande?
Och är det inte hur som helst fel att säga att en skogsägare som inte planterar ny skog »missbrukar« sin frihet? Det kan ju vara en mycket dålig affär att plantera nya träd.
Att bestämma hur man vill investera sina pengar bör vara upp till skogsägaren. Ingen skulle säga att jag »missbrukar min frihet« om jag inte köper aktier i StoraEnso eller något annat skogsbolag.
Ingen vet vilka produkter som efterfrågas om 100 år. Hur kan något då vara rätt eller fel och i planekonomisk anda behöva regleras i en tjock Skogsvårdslag?
I ett avreglerat skogsbruk måste vi alla börja tänka själva. Det vore ovant, men roligt.
Välkommen ut i skogen.
Leif Öster är skogsägare i Avesta och har tidigare haft flera centrala befattningar i skogsnäringen.
leif@idalarna.se
