Att stanna kvar i landsbygden och gå miste om de större städernas intryck. Eller ryckas som en ört ur sin groningsgrund när flyttlasset rullar söderut. Så ter sig historiens skildring av alternativen. Men behöver de vara framtidens? Ola Nordebo, politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, ser gränsöverskridandets vår.
Den inleds så: »Marsmorgon ljusnar över landets huvudstad. En väldig, sammangyttrad husmassa, genomskuren och söderstyckad av gatornas kanaler. En halv million människor, som arbetar, sover, förströr sig, älskar, fröjdas och lider vägg i vägg med varandra utan att känna varandras liv. En tolftedel av landets bebyggare, som trängt sig tillsammans på mindre än en tretusendel av landets jord.«
Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg, utgiven 1939 som den första delen i en blivande trilogi om Knut Toring, rymmer ett av de starkaste inledningskapitel den svenska romanlitteraturen känner – även när man silat bort en del av den mobergska sentimentaliteten. Men inte bara statistiken från ett Sverige där urbaniseringen blott var i sin linda, utan även det politiska och känslomässiga dilemma som romanen tar sats ur, den både inre och yttre konflikt det mesta kretsar kring, själva smärtpunkten för att låna av en annan, kan säkert kännas förlegad för åtskilliga läsare.
Sänkt sedebetyg berättar, delvis, om en människa som urbaniserats och vantrivs. För många yngre känns det som en konflikt farmödrar och morfäder kämpade med. Inte något som berör vår tid. Det är en skillnad mellan ett samhälle som börjar urbaniseras, och ett som redan är urbaniserat sedan länge.
»Knut Toring«, står det i romanen, »hade icke erövrat staden, utan han var en man från jorden som staden hade erövrat. Han hade underordnat sig och tagit emot den tjänst, som bjöds honom emot en bekymmersfri tillvaro, som inrymde alla stadens fördelar.«
Men när kvällen kom, trots att staden tändes upp och »klädde sig i sitt strålande, artificiella ljusbälte«, och låg som »kontrast till omgivande mörka bygder (…) triumferande skön och sände sitt ljus ända upp mot himlen« drömmer han sig likafullt tillbaka. »Knut Toring såg ut över det mörka land, som omgav staden. Han var sjuk av sin längtan härifrån. Han vill tillbaka till byn. Det var jorden som fattades honom. Men han var bunden här genom människor, som behövde honom och som han själv behövde – och kanske även av den förvandling han genomgått.«
Den längtan hem till jorden och byn som värkte i bröstet på Knut Toring är det allt färre i Sverige som kan förstå eller relatera till. Det allra flesta växer upp i städer. Sånt sätter spår i normer, hierarkier, fördomar och utgångspunkter.
***
För landsbygdens värden, möjligheter och erfarenheter blir förståelse långsamt svagare uppe i politiska, ekonomiska, kulturella och mediala maktsfärer koncentrerade till storstadsområdena.
TV4:s avsked från sina lokala sändningar 2014 var ett utslag av det. Hur man i Stockholm kommenterar behovet av infrastruktur i den här delen av landet är ett annat. Statliga neddragningar av jobb och service är ett tredje. De nu efter omfattande protester stoppade planerna på att lägga ned ett antal lokala skattekontor runt om i landet visade hur slentrianmässig centraliseringsdriften är.
Statliga jobb har flyttat från landsbygden i högre takt än både privata företag och medborgare under 2000-talet, i en omfattning som inte går att förklara med ekonomi, demografi eller samhällsutveckling i övrigt.
Den tekniska utvecklingen de senaste åren, digitaliseringen av samhällslivet, har ju ökat – inte minskat – möjligheterna att hålla kvalificerade verksamheter decentraliserade, rekrytera arbetskraft till mindre orter, upprätthålla kompetens och samordna insatser över geografiska avstånd.
Framtidens utbildning, företagande och tillväxt kommer att äga rum i en av digitaliseringen starkt präglad och geografiskt betydligt mer flexibel kontext, där behovet av stora, centrala kontor minskar. Argumenten för att centralisera arbete till stora enheter har därför blivit dramatiskt svagare under 2000-talet, och kommer att bli ännu svagare de kommande decennierna.
Digitala avstånd blir i framtiden kanske den största utmaningen, och digital närvaro viktigare än fysisk. Hierarkier organiseras på nya sätt. Närhet och avstånd till makten mäts alltmer i digitala termer. Inte i alla sammanhang, men i många.
Teknikens nya möjligheter gör landsbygden, den uppkopplade kulturbygden, allt mer tillgänglig och konkurrenskraftig. Om inte staten och andra hinner sabotera grundförutsättningarna för små kommuner att överleva.
I den bästa av världar kommer den digitaliserade landsbygden – där bredbanden sjunger längs grusvägar, älvar, åkrar, skidspår och svampstråk – att förverkliga en gammal dröm för människor som vill hem till byn och ut i världen samtidigt, utan att behöva välja.
Tekniken förändrar både vad en by är och vad världen kan vara, hur vänskaper, karriärer, identiteter och livsstilar definieras, hur status och ställning byggs upp inom branscher och kretsar.
***
Städer är fantastiska. Jag hör till dem som tycker att det är bra, för norra Sverige, att exempelvis en stad som Umeå växer och förändras. Men landsbygden bidrar med lika många för samhällsutvecklingen livsviktiga kunskaper, insikter och miljöer. En historisk återblick ger stöd åt den tesen.
Det var ofta landsbygdens miljöer som präglade människorna som moderniserade Sverige. Många frön har såtts i byarna. I byskolornas trånga klassrum. I de ensamma, satsande näringsidkarnas små lokaler. I eldsjälarnas lokala kulturföreningar. En stor del av det svenska konst-, berättar- och litteraturarvet är byarnas arv. Viktiga politiska initiativ i den svenska historien för liberaliseringar, sociala reformer och medborgerliga rättigheter kan spåras tillbaka till landsbygdens företrädare.
Även i dag är landsbygdens erfarenheter viktiga för hela landet.
Den lilla Norrlandskommunen och förorten i Stockholm kan också ha mer gemensamt än vad man i förstone anar i frågor som rör centrum och periferi, lokala identiteter och lokal makt, öppna, fungerande mötesplatser för migration och integration. Varför går den insikten alltid förlorad? När inlandets erfarenheter från vård och service i glest befolkade regioner, eller från den svåra balansen mellan naturresursutnyttjande och naturbevarande, börjar bli globalt efterfrågade, kan nya exportframgångar vänta i en tjänste- och kunskapssektor.
Allt det är något att tänka på, när storstäderna börjar fundera på om de verkligen »har råd« med andra slags miljöer.
***
I Västerbotten, där jag bor, värker ännu byn i bröstet. Här kan längtan om landsbygden, att få återvända eller stanna, vara det modernaste som finns. Här lever landsbygden i många initiativ med en blick framåt mot ett ovisst, men lovande 2000-tal, snarare än med blicken bakåt i saknad och nostalgi kring något förgånget. Här kan kanske 1900-talets gamla antingen-eller-motsättningar, Knut Torings dilemma, övervinnas.
Ola Nordebo är politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren och redaktör till antologin Öppna Norrlandsfönstret – liberala perspektiv för norra Sverige« (2010).
ola.nordebo@vk.se