Med namnbyte och antagande av de interna arbetsgruppernas förslag hoppas Liberalerna nu återvinna väljarnas gunst. Filip Wästberg, tidigare ledamot av LUF:s förbundsstyrelse, menar dock att partiet bortsett från de verkligt stora problemen: en destruktiv partikultur och undermålig kommunikation.
När Folkpartiet annonserade namnbyte till Liberalerna var många folkpartister till sig av lycka. Äntligen! Prisa gudarna! Nu kommer förändringen! Men bytet av namn möttes med svalhet av tyckarsverige och inget tyder på att den svenska väljarkåren egentligen har brytt sig. Det enda som har hänt är att Folkpartiet skaffat sig en ny, om än temporär, logga – som till och med är fulare än den gamla. Folkpartiets förnyelseprocess får än så länge betecknas som ett fiasko.
Hur kommer det här sig? Det finns gott om exempel på andra demokratiska organisationer, politiska partier och fackförbund som genomfört lyckade namnbyten. Nya Moderaterna är sannolikt det mest kända exemplet. Vad kan dessa organisationers förändringsarbete lära Folkpartiet? Den frågan hade sannolikt varenda kommunikationschef ställt sig inför ett namnbyte. Alla förutom Folkpartiets.
Det finns inga så självgoda som folkpartister och partiet är i grunden främmande för förändring. Utgångspunkten är att om alla bara brukade sitt sunda förnuft så skulle de vara folkpartister. Om väljarna satte sig ner och gick igenom partiernas politik skulle de komma till insikt om att Folkpartiet är det rätta. Det finns till och med ett ordspråk inom partiet som yttras halvt på skämt och halvt på allvar: alla är folkpartister, de vet bara inte om det än.
Därför var det inte konstigt att Folkpartiets första drag i den så kallade »förändringen« efter valnederlaget 2014 var att annonsera arbetsgrupper som skulle ta fram ny politik, eller åtminstone fler politiska förslag.
Men är det verkligen politiken som varit Folkpartiets problem? Om man bortser från att man panikslaget klamrar sig fast vid en europapolitik från 1998 så har Folkpartiet stora delar av det svenska folkets stöd för många av sina politiska förslag. Därtill är de nya politiska förslag som arbetsgrupperna tagit fram, som i de flesta fall blev partiets politik på landsmötet 2015, i många fall framsynta, liberala och kloka. Steg mot fri hyressättning, gårdsförsäljning av öl och vin samt en omfattande skattereform är lysande exempel.
Ändå står partiet still i opinionsundersökningarna. Uppenbarligen handlar förnyelse och förändring om mer än politik.
När Fredrik Reinfeldt förändrade Moderaterna i mitten av 2000-talet var det inte i huvudsak genom att ändra politiken. Visst närmade sig partiet mitten i och med att man gav upp striden om den svenska arbetsrätten, men de stora förändringarna låg i partiets kommunikation. De skattesänkningar som Alliansen genomförde efter valet 2006 var i princip samma skattesänkningar som Bo Lundgren förlorade valet 2002 på. Men 2006 hette de inte skattesänkningar utan jobbskatteavdrag.
Ett av de mer kontroversiella dragen i Moderaternas förändringsarbete var att skicka ut en manual med riktlinjer om hur lokalpolitiker skulle bete och klä sig. Slipsar och pärlhalsband skulle väck och dessutom skulle lokala moderater börja kommunicera positivt – om vad som var möjligt – i stället för vad som var dåligt med andra partier. Att något liknande skulle ske i Folkpartiet är otänkbart. Vad som är mer tragiskt är att det skulle behövas. Alla som suttit på ett kommunalt sammanträde med Folkpartiet känner igen besserwissergubbarna med tweed som med akademisk jargong förklarar hur saker och ting ligger till. Den interna kulturen är ett av Folkpartiets största problem och den motar varje dag bort kompetenta människor från partiet.
Liberala ungdomsförbundet, där undertecknad suttit i förbundsstyrelsen, är inte den påläggskalvsskola som exempelvis Moderata ungdomsförbundet och Socialdemokraternas ungdomsförbund är. Relativt få med ledande positioner inom Liberala ungdomsförbundet går vidare inom partiet. Ännu färre har en tanke på att engagera sig i lokalt. I stället blir de framträdande PR-konsulter, forskare, opinionsbildare och journalister.
Vad som dessutom är beklämmande för Folkpartiet är att dessa personer – exempelvis Peter Wolodarski, Andreas Bergh och Adam Cwejman – gör allt för att tona ned sitt tidigare samröre med Folkpartiet.
Om Liberalerna är allvarliga med förnyelsen krävs mer än ny politik, nytt namn och ny grafisk profil. Partiet behöver ta ett helhetsgrepp kring sin kommunikation och framför allt rannsaka sin interna kultur.
Ingen vill rösta på ett gäng besserwissrar, oavsett hur rimlig deras politik är.
Filip Wästberg är bloggare på Nöjesguiden, spelar i det maktkritiska popbandet Borgerlig skymning och är tidigare ledamot av Liberala ungdomsförbundets förbundsstyrelse
filip.wastberg@gmail.com
@filipwastberg