Konstnärsparet Birgitta Lind och Niklas Lind etablerade verkstaden Lillterrsjö Keramik redan 1983 och har fortsatt skapa fantastiska föremål sedan dess. Foto: Kristoffer Hellman
En bedrövlig befolkningsutveckling och ett enormt skogsbestånd. Ändå tror ingen i Sollefteå att skogen är en väg till norrgående flyttlass. I detta reportage tar LD:s Tomas Izaias Englund, tidigare kommunreporter i Sollefteå, med oss på en resa bland varvande skogsmaskiner, röjande kvotflyktingar och skövlande kommunalråd.
I trakterna kring Österforse finns 14 hektar bolagsskog att avverka. Det är en gåva från SCA till Skedomskolan, naturbruksgymnasiet i Sollefteå kommun.
– Många träd är skadade av granbarkborre och duger inte annat till än att elda med, förklarar Simon.
Den klingande finlandssvenskan avslöjar honom. Simon är från Österbotten och deltar
i ett utbytesprogram för skogsmaskinsförare.
– Jag har varit ute i skogen och röjt för hand sedan jag var fyra år. Så nog kan jag det här alltid. Med finsk förare i en ordentlig John Deere, är det ju inte några problem att få omkull några träd.
Stoltheten över att få köra det klassiska varumärket från Illinois går inte att ta miste på. Skördaren är utrustad med det senaste inom skogsbruksteknologi och är i det närmaste att likna vid en flygplanshytt, överallt sitter mängder av knappar och reglage.
Simon lägger händerna på kontrollerna. Det knakar, knastrar och sprakar i grenverken. De enorma hjulen och skördararmen plöjer fåror och kanaler genom landskapet. Prydliga högar bildas: lövträd, massa, energived.
– Jag skulle kunna köra i timmar. Det är så lugnt här i skogen. Man arbetar och tiden går. Ensamheten i skogbruket är inget problem för mig. Det gäller bara att ha lite sisu, säger Simon med ett leende.
Att Skedom skulle inleda ett ambitiöst utbytesprogram med Yrkesakademien i Finland var en självklarhet. Skolan etablerades redan hösten 1959 av Skogsvårdsstyrelsen, och har sedan dess utbildat ungdomar från skogslänet Västernorrland i naturbruk. Från 1970-talet har dock verksamheten drivits av landstinget för att sedan kommunaliseras 2011, när landstingsekonomin inte längre kunde bära verksamheten.
Mycket talar för att Sollefteå kommun egentligen inte heller har råd att vara huvudman för skolan med de kostsamma skogsmaskinerna och de små elevgrupperna. Men att lägga ned skolan var inget reellt alternativ eftersom skogsbruket konstituerar den kommunala självbilden.
***
Varje år produceras miljontals plantor som på sikt kommer att bli stora träd och djupa skogar.
Foto: Kristoffer Hellman
Den lilla inlandskommunen med strax under 20 000 invånare är en av landets största kommunala skogsägare. Innehavet omfattar drygt 7 400 hektar (1 hektar = 100 x 100 meter) produktiv skogsmark. Och de andra kommunerna i regionen har på sin höjd en fjärdedel i jämförelse med vad Sollefteå äger i form av skog.
Kommunens egna uppskattningar talar om att skogen har ett värde någonstans mellan 180 och 200 miljoner kronor, och har därmed genererat en god årlig avkastning till den ständigt sinande kommunala kassakistan. Dessutom väntas nya intäkter från markerna om det visar sig att det finns förutsättningar för vindkraft. Det har redan skett omfattande exploateringar i området och kommunen är villig att arrendera ut mark, om det blir snurr på vindkraftsbranschen igen.
– Siffrorna är den uppskattning som har gjorts och som vi har att förhålla oss till. Men jag vill betona att det just är en uppskattning och ingenting fastställt. Det bokförda värdet är betydligt lägre, säger Elisabet Lassen (S), Sollefteås kommunalråd.
Hon är van att svara på frågor om kommunskogen. För lika stolt som kommunalrådet kan vara över sitt skogsbruksgymnasium, lika besviken kan hon vara över hur det egna skogsinnehavet har skötts under åren.
Ja, överlag finns det många åsikter om hur kommunen skötts över åren.
Kommunens högsta företrädare är vana och får ofta klä skott för det mesta, inklusive inlandets demografiska och strukturella tillkortakommanden. Faktum är det ofta är enklast att hitta Sollefteå kommun om man söker från botten,
i diverse kommunrakningar och index över tillväxt. Det handlar inte enbart om att man ständigt har svårt att klara av kravet på god ekonomisk hushållning i de kommunala finanserna. Och om det inte vore för att kommunen utöver skogen också är hälftenägare i ett vattenkraftverk så hade utsikterna sett betydligt mörkare ut.
En resa i kommunen, där vi bland annat återfinner statsminister Stefan Löfvens barndomsby Sunnersta, förstärker bilden. Ett tidlöst vackert landskap med de snirklande älvarna kontrasteras av kalhyggen och ödehus, ja, de fastigheter som inte ens lämpar sig att iordningställas till asylboenden. Det är den klassiska bilden av Norrland och av inlandet, på gott och ont.
***
En av de vackraste byarna är Lillterrsjö, mellan Ramsele och Junsele. Här är skogen grönare, luften renare och dofterna intensivare; med en basnot av kåda och gran. Men som många andra mindre orter riskerar även Lillterrsjö att tyna bort fullständigt.
Snart har inte ens hemtjänsten anledning att besöka de cirka femton hushållen i byn, men ett par holländska inflyttare vittnar i varje fall om en möjlig framtid. Dessutom har byn något så unikt som sitt eget krukmakeri.
Lillterrsjö Keramik är ett etablerat namn inom svenskt konsthantverk. Konstnärsparet Birgitta Lind och Niklas Lind, grundade verkstaden 1983.
– Jag drejar och Birgitta målar. Det har blivit den arbetsdelningen. Vi arbetar tillsammans och lyssnar på radio, P1 ska det vara. Det finns något väldigt meditativt med att arbeta med lera, säger Niklas Lind.
Till saken hör att det inte finns särskilt många alternativ. De kommersiella radiokanalernas utsändningar når inte till inlandskommunen. Det gör däremot solens ljus. Sakta tränger sig strålarna in genom det virvlande lerdammet i den dunkla verkstaden, vilket ger rummet en filmisk karaktär i sepiatoner.
Mitt emot varandra, rygg mot rygg, sitter konstnärsparet. Drejskivan snurrar och det oformliga materialet förvandlas till åtråvärda objekt.
– Det ska vara enkla och funktionella former. Under de snart 30 år vi har arbetat tillsammans så har det skett en successiv utveckling. Men någonstans på vägen hittade jag hem i Nämforsens hällbilder, säger Birgitta Lind, och redogör för hur dessa nu folktomma trakter under stenåldern var ett civilisatoriskt centra.
De har det mysigt tillsammans, Niklas och Birgitta. Vedboden är fylld och ute går man barfota. De odlar sin trädgård. Hon kokar te och han rättar till den blå kepsen med Brändbo Skog AB i gula bokstäver.
Samtidigt som Niklas Lind knackar till pipan berättar han om att relationerna till skogbolagen inte alltid har varit så okomplicerade i de här bygderna, i varje fall inte till de stora jättarna i branschen.
– Vi deltog i protesterna i mån av tid. Jag tror det var mest kring 1978. Det var ganska många människor som var ute i skogarna då. Inte minst från Skogsnäskollektivet, säger Niklas Lind.
Paret berättar om hur de agerade mänskliga sköldar under 1970-talet – det var »gröna vågen« – eftersom skogsbolagen skulle bespruta markerna från luften. Larmen kring växtgiftet hormoslyr skakade landet.
– Förutom hormoslyr var det reaktioner på gödslingen. Jag minns att storsäckarna med skogsgödsel blev sönderskurna, vilket ställde till stora problem för bolagen, säger Nicklas.
Missämjan mellan gröna vågarna och skogsbolagen kulminerade i en polisinsats 14 mars 1980. En familj ur alternativrörelsen hade nämligen olovligt bosatt sig i en övergiven gård som låg på Graninges mark, vilket inte uppskattades av skogsbolaget.
Omkring hundra poliser mobiliserades i syfte att köra bort familjen. På sin tid föranledde aktionen lika stor nationell uppmärksamhet som avhysningen av migrantlägret på industriområdet Sorgenfri i Malmö. Men i stället för att sanera området avslutades insatsen i Taråberg däremot med att diesel hälldes ut över området så att ockupanterna inte skulle kunna återvända.
***
Kvotflyktingar från Sollefteå och Ramsele går en fem veckor lång utbildning i skogsröjning
Foto: Kristoffer Hellman
Konflikter kring vem som har rätt att bruka och nyttja marken har varit ett återkommande tema genom skogslänens historia. Att det ständigt uppstår nya konflikter kring rennäring, provbrytning, vind- och vattenkraft är noterbart men knappast förvånande.
Anmärkningsvärt är dock hur stora intressen det offentliga har i exploateringen av naturresurserna. På lokal eller regional nivå förs det sällan större principiella och djupare diskussioner om historiska innehav så länge nyttigheterna genererar avkastning. Sollefteå kommun är ett talande exempel, där betraktas skogsförvaltning som vilken kommunal verksamhet som helst.
2009 uppdagades dock att förvaltningen av den kommunala skogen hade totalhavererat och med detta följde ett avverkningsstopp som en första akutåtgärd. Samtidigt slog naturskyddsföreningarna larm om att för högt ställda avkastningskrav fått miljöhänsynen att stå tillbaka. Kommunskogen som årligen genererade intäkter i storleksordningen fyra miljoner kronor gav nu noll och ingenting till kommunkassan. År av överavverkning och undermålig – ej hållbar – förvaltning hade satt sina spår.
– Allt är däremot inte misskött i kommunskogen, röjningsarbetet har exempelvis alltid skötts bra, säger Elisabet
Lassen (S).
Av tradition har skogen alltid varit en arena för olika kommunala arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Genom att organisera långtidsarbetslösa i röjarteam går det enkelt att skapa sysselsättning på en ort där arbetslösheten konstant är betydligt högre än i riket i övrigt.
Ja, Sollefteå kommun har till och med anställt egna tjänstemän för att administrera skogsskötseln i stället för att lägga ut verksamheten på entreprenad som annars är brukligt. Sedan åren med avverkningsstopp sker nu förvaltningen under direkt överinseende av den högsta politiska ledningen i kommunen.
***
Staten har ett helt annat perspektiv på hur offentligt ägd skogsmark bäst ska tas tillvara. Sveriges största skogsägare är statliga Sveaskog. Bolaget har i över ett decennium arbetat med att avyttra mark till andra intressenter: »Sedan 2002 genomför Sveaskog en omfattande försäljning av mark till privatpersoner över hela landet. Syftet är att stärka enskilt skogsbruk och att därigenom ge människor större möjligheter att bo kvar och få en utkomst i glesbygden«, heter det i programförklaringen. Markförsäljningsprogrammet kom till under Göran Perssons (S) tid som statsminister, efter en uppgörelse mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna (Persson avgick i år som styrelseordförande för Sveaskog).
Kommunalråd Elisabet Lassen är dock av en annan uppfattning än sin gamla partiordförande och direkt tveksam till att sälja ut det kommunala innehavet.
– Vår erfarenhet här i kommunen är snarast den motsatta. Hit har det kommit folk som har köpt på sig skog och sedan skövlat. Sådant vill vi förhindra, säger hon.
Det finns till och med förhoppningar om att utöka antalet kommunala hektar.
Tyvärr hindrar de goda föresatserna även en viss utveckling av kommunen. Självfallet är privata skogsentreprenörer i regel bättre skickade att skapa tillväxt än kommunen. Att sälja skogen skulle dessutom frigöra kapital. En kommun som under de sista 50 åren stadigt minskat är nämligen i stora behov av samhällsviktiga investeringar och inte ett oreflekterat ägande bundet till obebyggda produktionsenheter.
Det hävdas ibland att utarmningen av framför allt inlandet beror på att avkastningen från naturresurserna inte stannar kvar i skogslänen. Men det är bristen på humankapital i såväl mängd som kvalitet som är det verkliga problemet.
Skog är faktiskt det sista Norrland behöver.
Tomas Izaias Englund är ledamot av Liberal Debatts redaktion och ledarskribent på Örnsköldsvik Allehanda och Tidningen Ångermanland.
tomas.englund@liberaldebatt.se
@tomasizaias