Har vi förvandlats till en nihilistisk samling förvirrade egoister med ångest?
Titt som tätt dyker det upp debattörer som klagar över att den individcentrerade liberalismen har gått får långt. I en krönika
i Svenska Dagbladet (28/9) menar Katarina Barrling, fil. dr i statsvetenskap, att frånvaron av starka, normerande auktoriteter i samhället leder till ökad ångest och självskadebeteende bland ungdomar.
Det är ett överdrivet larm. För det första har normerna inte upplösts. Fortfarande är det så att folk förväntas bete sig i allmänhet. Däremot har synen att människor främst har plikter jämtemot nationen, klassen eller familjen minskat till förmån för individuellt självförverkligande.
Just det individuella självförverkligandet får ofta utstå kritik från både höger och vänster. Att satsa på sig själv kan vara rätt jobbigt ibland – därför borde vi återupprätta ett kollektivistiskt synsätt.
Jag kan se poängen i det. Om jag skulle levt på farmors tid hade jag inte behövt vojna över huruvida jag valt rätt universitetsutbildning, eftersom någon sådan inte hade funnits på kartan över huvud taget.
För 60 år sedan spelade klasstrukturer och könsroller en avgörande roll, men i dag gör de inte det. Det gör man själv. Personligen är jag ganska glad för detta. Det har bland annat möjliggjort att jag lärt mig skillnaden mellan korrelation och kausalitet, alltså att ett fenomen kan inträffa efter att annat utan att det förra orsakat det senare. Som frihet och ätstörningar, exempelvis.
Skulle den psykiska ohälsan minska om människor hade mindre frihet att styra över sina egna liv och om homosexuella, manhaftiga kvinnor, feminina män och andra normbrytare straffades hårt socialt? Antagligen inte. Att människor har möjlighet att välja allt i från religion till gymnasieskola är ett tecken på ett anständigt samhälle, inte på ett som löper normlöshetens amok.
Att känna ångest över vad sjutton man ska göra med sitt liv är något grundläggande mänskligt. Det är ingenting som plötsligt har skapats till följd av frånvarande traditionella auktoriteter. Däremot är det möjligt att förtränga denna typ av frågeställningar om det finns en auktoritet – staten, familjeöverhuvudet eller någon religiös ledare – som kan leverera ett färdigt svar.
Människan har behov av trygghet, argumenterar kommunitaristerna. Men att trygghet och frihet skulle vara motsatser är en falsk dikotomi. Det står var och en fritt att välja att leva efter traditionella Volvo-villa-vovve-normer. Däremot slipper man om man inte vill. Det är faktiskt rätt så soft.
Karin Pihl är ledamot av Liberal Debatts redaktion.