Med tidningsdöd, automatisering och sviktande förtroende är förutsättningarna för den svenska journalistiken i gungning. Men vad händer sedan? Liberal Debatt bad Andreas Ericson, vd och redaktionschef för det nu insomnade magasinet Neo, blicka framåt.
Under sju år som redaktionschef på magasinet Neo har jag haft gott om tid att fundera på mediernas nuvarande kris och vart den kommer att leda oss. Det som ligger i vågskålen tror jag är journalistikens själva essens, det vill säga vilken funktion – om någon – journalisterna kommer ha i framtiden.
Först några utgångspunkter. Dagstidningsbranschen är i kris eftersom dess affärsmodell inte visat sig fungera i en digital miljö, intäkterna blir helt enkelt inte tillräckligt stora. Journalisttjänsterna försvinner i en rasande takt och det sker inte längre i några dimmiga framtidsprognoser utan just nu, hela tiden. Så vad kommer de journalister som eventuellt blir kvar egentligen att jobba med?
Varför finns journalister och tidningar över huvud taget? Det simpla svaret är: för att de gör något som efterfrågas på en marknad. Det som säljs av journalister och köps av oss andra är information. Viktig information. Vi behöver veta vilka detaljplaner som antas eftersom det påverkar vår möjlighet att bygga ut huset, vi vill veta vilka länder det är krig i för att kunna planera semestern och vi vill ha ledtrådar om oljepriset framtida utveckling innan vi beställer hem en pelletsbrännare. Inte minst behöver vi information för att fungera som ansvarskännande medborgare i ett demokratiskt samhälle. Och vid sidan av den viktiga informationen skadar det inte att veta vad grannarna tjänar, vad det ska bli för väder på midsommar och om Zlatan gjort några mål.
I denna modell är journalisten helt enkelt läsarens förlängda öron och ögon. Anledningen till att vi själva inte samlar information är att hanteringen av den sker effektivare genom arbetsdelning och specialisering, precis som när det gäller alla andra varor i ett modernt samhälle. Vi bakar inte utan köper färdigt bröd och den som kan baka bäst gör det åt alla andra.
Men i praktiken är det förstås inte så enkelt. För det första är information inte bröd. Tidningar och journalister är inte bara kanaler, de är också bärare av vissa värderingar genom vilka information sovras. Det är bland annat den insikten som gjort att konkurrens på tidningsmarknaden ansetts bra, till och med så bra att staten aktivt underblåst den genom presstöd.
Det var också en fråga vi brottades med varje dag på Neoredaktionen. Vi hade alla i högsta grad tydliga värderingar. Hur kombinerar man det med uppgiften att bidra med information som en relativt bred läsekrets kommer acceptera och till och med uppskatta? För oss var lösningen ändå enkel – transparens. Det stod liberal och senare borgerlig på tidningens omslag. Vi låtsades aldrig vara opolitiska och vi var aldrig rädda för att säga vad vi tyckte om det vi skrev. För det stora flertalet tidningar finns inte den här genvägen. Det står inget på omslaget, och frågar man får man veta att saklighet, korrekt nyhetsförmedling och allsidighet är de värderingar som styr verksamheten.
Att journalister är värderingsstyrda innebär inte bara kåren har en kraftig partipolitisk slagsida. Det är ett okontroversiellt faktum att fyra av fem svenska journalister som bevakar politik och samhälsfrågor röstar rödgrönt. Men vid sidan av den ideologiska dimensionen finns all anledning att fundera på om det finns en yrkesideologi inom kåren som grundar sig i värderingar som kan upplevas som främmande för utomstående. Jag nöjer mig med ett exempel: när det stod klart att en kvällstidning städslat »Researchgruppen« för att gå igenom nätforumets Flashbacks databas väckte det viss bestörtning bland vanligt folk. På frågan om varför svenskars anonyma tankar om plötslig spädbarnsdöd, självmord, missbruk, ensamhet och mobbing verkligen kunde vara föremål för ett legitimt medialt intresse svarade gruppen själva att de gjorde det »därför att de kunde«. Och det var uppenbarligen en syn som delades av journalistkåren. Representanter för alla större medieföretag – inklusive de statliga public service-bolagen – reste sig som en man och förklarade att löpsedlar ägnade åt enskilda personer som skrivit förgripligheter på en obskyr internetsida är helt normala journalistiska prioriteringar. Att tråla igenom hundratusentals svenskars privata tankar på jakt efter en enskild näthatare var heller inget problem. Jakten på en bra rubrik som passar den just nu pågående kampanjen får inte hindras av respekt för enskildas integritet och eventuella oro över att politiska extremister raljerar offentligt om att man har tillgång till ens innersta tankar. Frågan är bara om de enskilda som tillsammans utgör svenska folket verkligen accepterar den avvägningen.
Det för oss till nästa problem: att läsarna inte tycks acceptera föreställningen att svenska medier förmedlar en neutral och saklig bild av verkligheten. Bara en fjärdedel av svenskarna har mycket eller ganska högt förtroende för sina medier. Misstron mot svenska medier är också i internationell jämförelse ovanligt hög. I en undersökning som genomförts i ett trettiotal länder av det amerikanska företaget Edelman var det bara i Japan och Turkiet som folk litade mindre på sina medier än i Sverige.
Det här är ett fenomen som av någon anledning inte är särskilt omdiskuterat. Tvärtom är det inte ovanligt att höra svenska mediechefer på oklara grunder tala om sig själva som i åtnjutande av högt förtroende. En möjlig förklaring till misstron (och även motsträvigheten att diskutera dess existens och eventuella orsaker) är att det är den allt mer infekterade diskussionen kring invandring som spökar. I just den frågan har det offentliga Sverige skiftat position ganska raskt under de senaste decennierna, ett steg som en stor minoritet av befolkningen inte hängt med i. Det är i just den sprickan som misstron frodas som mest, redan 2012 ansåg två tredjedelar av svenskarna att medierna helt eller delvis mörkar sanningen om invandringens negativa konsekvenser, och det är ingen vågad gissning att andelen blivit än större sedan dess. Numera är sprickan i frågan mellan centrum och periferi på det här fältet så stor att ämnet knappast går att diskutera meningsfullt längre och följden är en inflammation som smittat ner nästan hela det offentliga samtalet. Den kommer säkert värka ut med tiden, men det är beklagligt att en ekonomisk strukturkris sammanfallit med en högst reell politisk maktkamp som verkligen splittrat landet.
Konsekvensen blir mer grus i den välsmorda modell jag skisserade ovan. Att man helt enkelt inte har läsarnas förtroende längre har tidningarna delvis försökt förhålla sig till genom att inta en mer aktivistisk roll. Större delen av en stor tidnings eftervalsrapportering kan handla om en egen kampanj mot valresultatet, snarare än en analys om varför det gick som det gick. På så sätt förstärks den utveckling där informationen går från att vara en någorlunda neutral handelsvara till att bli ett laddat stycke politisk stoff, som hela tiden omförhandlas. Gamla sanningar kan snabbt förvandlas till politisk tvivelaktiga partsinlagor som i efterhand måste förses med klargörande varningar om någon fåkunnig läsare i efterhand råkar googla fram dem.
Talande för den här utvecklingen där läsarna ses som i behov av vägledning (om man ska utrycka sig snällt) eller fostran (om man ska uttrycka sig mer korrekt) är att samma människor allt oftare i den interna journalistiska föreställningsvärlden omtalas som både okunniga och illvilliga. Man behöver inte ens ha tillgång till branschens interna fysiska eller digitala skvallerforum för att få höra vilka olägenheter aktiva läsare utgör för tidningarna. Det räcker med att höra etablerade skribenter skälla ut läsare/nättroll/äggkonton på Twitter för att få en aning om vilket värde man tillmäter deras input när man diskuterar dem i mer privata sammanhang.
Denna något asymmetriska strid som tidningarna låtit sig dras in i mot breda folklager får också en annan konsekvens. Kampanjjournalistik där politiska budskap överordnas saklighet uppskattas knappast av kräsna tidningskonsumenter. Även dem som i grunden håller med om tidningens politiska linje kommer ha svårt att uthärda att källan till saklig information förvandlas till en ideologisk kanal. Ju mer tidningarna prioriterar ideologi, känslor och engagemang desto mindre plats för vederhäftig analys.
Ett annat – och större – problem är att information i sig inte längre är särskilt säljbart. Det finns för mycket av den. Och den är för enkel att samla själv. Vilket obskyrt ämne man än är intresserad av kan man ge sig på att man kan finna några dussin likasinnade på internet som delar sina kunskaper. Samtidigt finns databaser öppna och gratis att söka i, vi kan själva ladda ner alla böcker och rapporter med ett knappklick och när något spännande händer finns det alltid ett ögonvittne som direktrapporterar på Twitter och Flashback. Vi behöver helt enkelt inte mediebranschen för att få tillgång till information längre. Därför är vi inte intresserade av att lägga pengar på den. Aftonbladet, som anses vara den svenska mediemarknadens överlägset mest framgångsrika digitala affär, är i själva verket inte digital mer än till knappt 40 procent. Resten av intäkterna ligger fortfarande offline på en papperstidning som inom några fåtal år kommer att försvinna. Även om de digitala pengarna strömmar in i ökande takt räcker det inte tillnärmelsevis för att täcka en kostnadskostym i form av hundratals anställda. Motsvarande kalkyl för tidningarna ute i landet är givetvis mycket bistrare. Journalisten Fredrik Strömberg gjorde för några år sedan en obarmhärtig räkneövning som landade i att en genomsnittlig journalist kommer behöva researcha, skriva och publicera en klickvänlig nyhet i halvtimmen för att kunna betala sin framtida lön i en helt digitaliserad medievärld. Hittills har ingen lyckats komma med några invändningar som på allvar rubbar den råa slutsatsen.
Vad blir resultatet när dessa ingredienser i medieutvecklingen fått koka ihop ett tag? En möjlighet är att det även i framtiden kommer finnas väldigt framgångsrika medieaktörer, men att den journalistiska verksamheten vi känner i dag helt enkelt spricker upp i skilda yrkesområden och att vi får helt nya professioner.
För en sak är klar: när priset på information sjunker mot noll stiger priset på kunskap, det vill säga bearbetad och sorterad information som är satt i ett sammanhang. Den kommer ingen att vända sig till kampanjmedier för att hitta, utan exklusiva och smala kanaler kommer lägga beslag på betalningsviljan. I så fall kan man vid horisonten ana en ny sorts journalist som snararast liknar en slags professionell informationskonsult som anlitas av resursstarka personer och organisationer.
En annan typ av journalistik som kan behålla möjligheten att få betalande konsumenter är den personligt färgade och uttalat subjektivt berättande journalisten. Det är i så fall en journalist som mer liknar dagens författare. Många framgångsrika journalister publicerar ju sig redan i dag allt oftare i tryck snarare än trycksvärta och längden på de mest uppburna skribenternas featuretexter snuddar också bokformatet.
I andra änden av en skala som mäter betalningsvilja återfinns journalister som inte går en lika ljus framtid till mötes. (Och jag misstänker att de flesta av dagens verksamma journalister riskerar att hamna här innan deras karriär är över.) För dem som fortfarande vill hålla på saklighet och objektivitet är det svårt att tänka sig att de gör något som inte maskinella funktioner eller läsarmedverkan kan sköta lika bra, givet de små resurser de kommer ha för att förädla information till kunskap. Den information de har att hantera är dessutom så okomplicerad att den med fördel låter sig automatiseras. För de journalister som vill fortsätta den aktivistiska banan återstår att exploatera sin personliga övertygelse i syfte att få breda, men i grunden ganska oengagerade, konsumentgrupper att inta en viss hållning. I kombination med tilltagande krav på ökad offentlig finansiering av journalistiken är detta en inte helt okomplicerad utveckling. Medierna har i åtskilliga år sträckt ut sin hand efter politikernas hjälp för sin »omställning«. Vad svaret blir utreds just nu, men man behöver inte ha allt för mörk fantasi för att börja fundera på vad den första och andra statsmakten kan tänka sig ha i utbyte mot att hjälpa den tredje. Presstödsutredningens öppning för att ställa ideologiska och kvalitetsmässiga krav för offentligt stöd till tidningar är en skrämmande aning om var alltför täta band mellan publicistiska och politiska makthavare kan leda till.
Givet att den journalistiska professionen verkligen skulle spricka uppstår intressanta frågor. Kommer dessa olika grupper av »journalister« att egentligen ha något gemensamt? Kommer de kunna skriva under på samma yrkesetik, samlas i gemensamma organisationer eller utbildas på samma institutioner?
Det är inte minst viktigt eftersom såväl lagstiftare som vår gemensamma offentlighets normer har gett just journalister en del privilegier. Frågan är vad som händer med dem när framtidens informationshantverkare blir alltmer olika? Hur kommer exempelvis en lokaltidningsredaktör eller en kommunpolitiker reagera den kulna kväll det plötsligt står journalister och fotografer från ett tiotal »Sverigevänliga« medier utanför dörren och kräver pratminus? Vilka aktörer ska makthavare använda som språkrör och vilka kommer de acceptera tuffa utfrågningar ifrån? Vad händer när den svarande företagsledaren har större redaktion till sitt förfogande än den frågande reportern? Den dag journalisterna själva ständigt övervakas med teleobjektiv och dolda kameror för att hitta sprickor i fasaden i form av förflugna ord eller mänskliga tillkortakommanden? Den dag ett stort reportage skjuts i sank några dagar före publiceringen av att journalisten själv utsätts för ett karaktärsmord som lockat miljonpublik på Youtube?
Slutligen landar vi i en fråga som rör betydligt större värden än enskilda tidningars överlevnad. Om vi inte längre har en enhetlig profession av journalister – kommer någon av de grupper vars konturer jag försöker skissera här att kunna ta över den viktiga roll i en välfungerande demokrati som hittills spelats av journalistiken? Kommer någon fortfarande ha den legitimitet som krävs för att granska och skapa en motvikt till offentlig maktutövning?
Svaret på de här frågorna misstänker jag är ganska betydelsefullt. Det kan komma att definiera hur en stor del av framtidens demokrati kan tänkas se ut.
Andreas Ericson är vd och redaktionschef för det borgerliga samhällsmagasinet Neo som i oktober utkom med sitt sista nummer.
andreas@magasinetneo.se
@neo_andreas