Mingel med den unga borgerligheten får mig ofta att tvivla på min könstillhörighet. Jag står i ett hörn av det kvava rummet och samtalar med en entusiastisk kvinna i pennkjol och knytblus. Hon pratar om sin pr-byrå och sitt kvinnliga företagande. Hela unghögern är här. Praktik-i-Bryssel-tjejerna som brinner för kvinnligt entreprenörskap och som har Ayn Rand som feministisk förebild. De nyliberala CUF-killarna i fluga som propagerar för sexarbetares rättigheter och drogliberalisering. Den lilla klicken kvasikonservativa som älskar Thatcher och Reagan. Även nyliberalerna älskar Reagan, kriget mot knarket till trots.
1800-talets radikala liberaler orsakade upplopp när publicister dömdes för majestätsbrott. År 2015 är liberalernas främsta fiende Public service och höjda arbetsgivaravgifter. Liberaler och liberaler, förresten. Det är väl bättre att samlas under beteckningen »borgerlig«. Då förstår man genast vad som menas: RUT-avdrag och kapitalistdrivna friskolor är bra, »dubbelstöten« är dålig och facket (LO) är ondskan själv. Arbetsgivarna har däremot enbart det allmänna bästa för ögonen. Arbetarnas löner måste sänkas, det vet ju alla! Vem behöver ideologi när det finns lobbygrupper?
Bildning och kultur gillar unghögern. I alla fall att klaga på att kulturarbetare är vänster. Varför göra egen musik när man kan skriva artiklar om att Kent borde hylla »Nya M«? Att plugga humaniora är bra och exotiskt. »Min fästman läste faktiskt A-kursen i idéhistoria innan han började på Handels«, säger pennkjolskvinnan. Men vi håller oss till seriösa saker som företagsekonomi.
Mitt sällskap pratar på, jag nickar och låter blicken svepa över folkskaran. Vissa här är begåvade, andra låtsas vara det. Varför ägnar ett fyrtiotal 20-nånting en sommarkväll åt att lyssna på ett seminarium om något så dötrist som »Sveriges globala konkurrenskraft« eller »Vad är en företagarvänlig politik«? Varför är de inte på rejv i stället?
Jag minns att kvinnan jag pratar med twittrat att hon andas politik. Hon brinner för ett friare Sverige, helt enkelt. Dygnet runt.
Jag förstår inte. Att bry sig om politik är en sak. Att låta det vara meningen med livet är något annat. Antagligen är politik för unghögern vad musik, litteratur och friluftsliv är för andra: något som skapar gemenskap och mening. Har man 4 000 twitterföljare måste det finnas något skäl till att man existerar.
Det finns dock en skillnad mellan politik och att paddla kajak. Politik är i grunden omänskligt. Vi behöver politik eftersom ett samhälle utan vore allas krig mot alla. Men det finns inget livsbejakande i politik, snarare tvärtom. Att dansa sig svettig är att bejaka livet och trycka ut det ända i sina skavsåriga fötter, att diskutera konkurrenskraft är det inte.
Plötsligt blir jag lämnad av pennkjolskvinnan. Hon har fått syn på två likadana kvinnor i andra sidan rummet. De kramas hjärtligt.
Karin Pihl är ledamot av Liberal Debatts redaktion.
karin.pihl@liberaldebatt.se
@karin_pihl