Den 4 oktober 2015 är det 100 år sedan Karl Staaf dog. Staaff var ordförande i Frisinnade landsföreningen och riksdagsman fram till samma år. Åren 1905-1906 och 1911-1914 var han Sveriges statsminister. Liberal Debatt bjuder här utrymme åt en av få av dagens politiker som gett uttryck för närmare relation till Staaff: utbildningsminister och språkrör Gustav Fridolin (MP).
Förhållandet man har till politiker som hade sin verksamhet för så länge sedan är alltid vanskligt och alltid ensidigt. Jag kan diskutera Karl Staaff, han kan inte diskutera mig. Det är alltså ett förhållande präglat av en djup asymmetri, han har ingen möjlighet att försvara sig mot vare sig beröm, kritik eller tolkningar. Och sådana skulle han säkert ha åsikter om. Sverige på 1800-talet är ju inte Sverige i dag, de mänskliga, kulturella och politiska ingångsvärdena är helt annorlunda. Vi kan försöka förstå, vi kan tro att vi lyckas, men vi kan aldrig vara säkra.
Med detta sagt undrar alla som funderat över historien hur vi själva skulle agerat i en tänkt tid. Vi kan inte undvika att placera oss själva där när vi reflekterar över antikens Grekland, USA:s gryning, den islamska filosofins guldålder eller, som när jag tänker på Staaff, den svenska demokratins genombrottstid. Vem hade vi varit? Vilka hade varit våra meningsfränder, vad hade vi höjt vår röst emot? Det finns en väldigt enkel anledning till att vi inte kan låta bli att tänka in oss själva i historien. När man söker den mänskliga värdighetens rötter bakåt finner man att de rötterna är människor. Och en av dem är Karl Staaff.
På ett ytligt plan är Staaff väldigt lätt att tycka om, han har historien på sin sida. Fackliga rättigheter, allmän och lika rösträtt, Norges rätt till självbestämmande: I de frågor som var kontroversiella då, men där det råder konsensus i dag, framstår Staaff lätt som nutidens röst i sin epok. Han talade för oss och vi är alla på hans sida.
Men ingen blir historisk enbart på merit av sina åsikter. Det som gör historien om Karl Staaff så intressant är inte vad han tyckte utan vad han gjorde. Han var inte en åsiktsmaskin, han var en aktör. Han hade därmed inte enbart en del i kraven på mänsklig frihet, han var en del i att göra den möjlig.
Staaff var med och bildade studentföreningen Verdandi i Uppsala, en mötesplats för dåtidens demokratiska vänster med medlemmar som Hjalmar Branting och Otto von Zweigbergk. Huvudfrågan var folkbildning, tanken att kunskap inte skulle vara ett privilegium utan en rättighet. Staaff var del i skapandet av de moderna politiska partierna, byggde allianser mellan dem som föredrog demokrati och deltog i förhandlingarna om unionsupplösningen.
Det är för kampen för allmän och lika rösträtt Staaff blivit hågkommen, det är som första svenska statsminister som förespråkade demokrati som han har plats i historieböckerna. Han krävde reform av ett otidsenligt parlamentariskt system delvis skapat för att kompensera adeln för förlusten av ståndsriksdagen, och läser man protokollen från första kammaren från den tiden kan man av namnen på debattdeltagarna ibland få för sig att det är adelsmötet man följer. Duglighet var en mindre merit än kapital och mäktiga föräldrar. Ska man betrakta det sena 1800-talet genom en parallell hämtad från det tidiga 1900-talet kan man beskriva det politiska systemet som en blå kommunism inrättad för att hålla talang, öppen debatt och fritt tänkande borta och gynna ett fåtals intressen.
Samtidigt befann sig Sverige i en snabb och konfliktfylld omvandling från fattigt bondesamhälle till begynnande industrisamhälle. Mellan åren 1890-1930 fördubblades Sveriges BNP per capita. Inflyttningen till städerna och de nya industrierna var hög, utvandringen saknar historiskt motstycke och de sociala och politiska slitningarna var lika stora här som i flera av de länder österut där det ändade i revolution.
Det som var unikt för Staaff var att han i den situationen lyckades balansera de konfrontativa krafterna i samhället. Det var inte en enkel position. När man läser den tidens omdömen om honom, från höger till vänster, påminner de snarare om en Twitter-rant än en bildad diskussion på gammal svenska.
Någon har sagt, lite hårdraget, att det bara är fullständigt värdelösa människor som aldrig blir kritiserade. Och Karl Staaff var allt annat än värdelös. Han ledde den organiserade liberalismen under det som rimligen bör beskrivas som dess mest framgångsrika period i svensk historia. Hans linje hade resonans bland de röstberättigade. I andrakammarvalet 1905 blev Liberala samlingspartiet största parti med 106 mandat. Staaffs politiska mod gick alltså inte utan sin belöning.
Staaff har kritiserats för sina taktiska misstag, val han gjorde bäddade för socialdemokratin att ersätta liberalerna som bärare av reformer. Vissa har satt sig i Staaffs tid och önskat en mer konfrontativ liberal, snarare än den samarbets- och resultatinriktade politiker han var. Men det är svårt att se att Sverige skulle ha mått bättre av att i början av förra seklet ha ett liberalt och ett socialdemokratiskt parti som tävlade i radikalitet.
Staaff var aldrig en person som lånade sig till propaganda för att genom vrede hos folket vinna politisk makt. Hans idé om politisk påverkan utgick från en tro på sunt förnuft och god argumentation. Måhända en övertro. Sin första ministerpost hade Karl Staaff i en högerdominerad regering tillsatt för att lösa frågan om unionsupplösningen och i detta var han samarbetsinriktad snarare än konfrontativ. På samma sätt ville han gärna skapa ett läge där första kammaren själva röstade för en rösträttsreform genom att ge dem ett erbjudande de i hans mening inte skulle kunna tacka nej till. Han kunde acceptera första kammarens existens så länge som rösträtten verkligen utvidgades.
Staaff tog politiken och demokratin på allvar, även ner i dess beståndsdelar. Hans gärning som jurist handlade mycket om enskilda människors rättigheter, ofta var dessa fackliga företrädare hos vilka han skaffade sig respekt genom att respektera dem och stå upp för deras frihet att organisera sig.
Politikens institutionella ramar förändras alltid, de frågor som är brännande förändras, men politikens grundvillkor är ständigt desamma. Det handlar om konfrontation eller diskussion. Om stora känslor eller om rationalitet. Om intressen mot idéer.
Det har alltid i alla samhällen funnits en grupp som, oavsett vad de kallat sig, har ogillat revolutioner men älskat utveckling och framsteg. Detta tidlösa och genom historien långlivade politiska parti av rationella, optimistiska och sansade människor har varit representerat överallt, men med olika utfall. Vissa har vunnit, vissa förlorat men steg för steg har civilisationen växt och utvecklats. I denna mening, i den stora berättelsen om rationalitetens och humanismens seger, kommer jag alltid betrakta Karl Staff som ett slags dåtida partikamrat.
Gustav Fridolin är Sveriges utbildningsminister och språkrör för Miljöpartiet de gröna.