Den stora invandringen kommer att få konsekvenser för Sveriges långsiktiga utveckling. Det vore naivt att låtsas som annat. Avgörande är i stället vilket förhållningssätt till skeendet som vinner starkast gehör. Caspian Rehbinder manar till liberal samling.
Sedan valet 2014 har migrationspolitiken öppnat en klyfta inom borgerligheten mellan mer invandringsvänliga och mer invandringsskeptiska krafter. Vissa upplever det som en kamp mellan onda och goda. Andra som en kamp mellan realister och idealister. Sanna Rayman formulerar det som att »konvulsioner pågår« inom borgerligheten. Många menar att det är en ny höger som börjar ta form. De skiljelinjer som växer fram är dock långt ifrån nya.
Att högern – i bred bemärkelse – inte är överens är varken nytt eller ovanligt. Många stora frågor har splittrat både inom och mellan de borgerliga partierna i Sverige. Pensionerna, kärnkraften, skattereformer, Öresundsbron och EMU bara för att nämna några. Men av de historiska striderna är det 1880 års tullstrid som bäst speglar dagens konflikt mellan liberaler och konservativa, öppenhetsförespråkare och mer skeptiska krafter. Det vi kan uppleva som den nya högern är långt ifrån ny.
År 1880 hade Sverige under en lång period sett liberaliseringar, internationalisering, näringsfrihet och allt mer av öppenhet mot omvärlden. Tullarna hade sänkts i decennier och Sveriges industrialisering hade satt igång. Men när delar av den inhemska ekonomin – främst jordbruket – drabbades av den utländska konkurrensen började en mer kritisk konservativ opinion mot de pågående liberaliseringarna att höras. En opinion som växte sig allt starkare. Protektionisterna lyfte de negativa aspekterna av utvecklingen och pekade på de människor som förlorade sina jobb, på en fattigdom som skulle breda ut sig, och varnade för att den svenska kulturen skulle kunna drabbas negativt. Historikern och journalisten Daniel Braw skriver om tullstriderna:
»Svenska Dagbladet startade och intog ett protektionistiskt perspektiv. Trots frågans komplicerade natur visade den sig i sin tur leda till långt större frågor om Sveriges existens, som engagerade massorna. Istället för simpla ekonomiska spörsmål kom det att bli en diskussion om Sverige i stort, vilka värden fosterlandet byggde på och om och i så fall hur de skulle försvaras.«
Likheterna med dagens debatt är slående. En i grunden komplicerad fråga har väckt starka känslor bland många människor, diskuteras dagligen vid köksborden och visar skillnaden mellan optimistiska och pessimistiska borgerliga – de som tror att förändringar mest för gott med sig, och de som hellre försvarar befintliga system. På grund av ödets nyck – en obetald skatteskuld från riksdagsmannen Ångköks-Olle som ogiltigförklarade en hel riksdagslista – byttes en frihandelsvänlig majoritet ut mot en protektionistisk på hösten 1887. Skeendet beskrevs ingående av Anders Johnson i LD 3/2014.
Vad lär vi oss då av vår historia? En av de viktigaste insikterna för en liberal är att de konservativa hade rätt. I alla fall på ett sätt. Det gör ont att förändra befintliga system. Öppenheten för med sig problem. När tullarna sänktes kraftigt slogs stora delar av det svenska jordbruket ut. Många blev utan inkomst och arbete, samhället ändrade struktur och karaktär och dessutom fördes utländsk kultur in i fosterlandet och förändrade våra seder och vanor. Det är en process som gör ont.
Men den smärtan är ett kortsiktigt symptom av en större, positiv förändring. Frihandeln innebar rationaliseringar, produktivitetshöjningar, lägre priser på konsumtion, högre löner. Kort sagt – Sverige blev rikare. Att låta människor fritt allokera sina resurser utan att begränsas av gränser, regler och politiska nycker är det bästa sättet vi hittills lyckats skapa välstånd.
Stora förändringar är inte alltid roliga att gå igenom. Men motstånd mot dem leder inte heller till något gott. När fokus hamnar på utvecklingens problem landar man lätt i snabb smärtlindring, som tullar för att rädda det befintliga näringslivet, varvssubventioner för att rädda befintliga jobb – eller taggtrådsstängsel mot omvärlden för att slippa förändra samhället.
Men det är viktigt att inse att dessa kortsiktiga och skadliga lösningar bygger på verkliga problem. I varje fall då konservativa krafter har stått emot en ökad frihet och rörlighet för varor, kapital och människor har de haft väldigt goda skäl. Tusentals människor förlorade sina jobb i jordbruket när de utsattes för internationell konkurrens på 1800-talet. Samma sak gällde de varvsanställda på 1970-talet. Det var naturligtvis påfrestande för dessa människor. Och när omvälvningar varit ännu större än så har det inneburit stora påfrestningar för hela samhället.
Detta gäller även i dag. Stor invandring innebär förändringar av samhället. Det kommer att innebära större lönespridning, större kulturella olikheter och flera språk i samhället. Det kommer att ställa befintliga system för arbetsmarknad, bostadsmarknad och socialförsäkringar under prövning.
Det är dock en förändring som är värd att stå upp för, av flera skäl. Migration skapar möjligheter för människor att resa sig ur fattigdom. Det är en av de största välståndshöjare som finns – både för den enskilda migranten och för hens hemland. Det är ett sätt att höja värdet av världens samlade humankapital och ett sätt att slippa krig, död och förtryck.
Men ens om vi skulle vilja stoppa rörligheten vore det förmodligen inte möjligt. Vi lever i en allt mer globaliserad värld. Det är lättare än någonsin att resa. Information om omvärlden sprids snabbare och lättare än någonsin. Som en följd av detta kommer människor också att resa mer mellan länder. Det är naivt att tro att vi kan förhindra detta – men det är också naivt att tro att det kommer att vara en smärtfri process. Politiska, ekonomiska och kulturella institutioner kommer att förändras, liksom de förändrats av exempelvis globalisering, europeisk integration och den svenska emigrationen.
Förändringar av samhället är jobbiga och kommer alltid att möta motstånd. En liberals uppgift är att låta förändringar komma även när de gör ont. Tillfällig lindring i form av stängda gränser för majs, båtar eller människor är just tillfälliga, och åldras knappast med värdighet. Konflikten mellan liberaler och konservativa är inte ny, men den har fått nytt fäste och skapat, om inte en ny höger, så i alla fall en återuppväckt konflikt mellan en mer optimistisk och en mer pessimistisk höger.
Tullstriderna på 1880-talet slutade i ett nederlag för liberalerna, detta på grund av folklig opinion kombination med ödets nycker. Först långt senare sänktes tullar och handeln öppnades. Vad dagens migrationspolitiska konflikter landar i vet ingen. Förhoppningsvis har vi den politiska viljan att bygga ett samhälle som klarar av förändring, inte ett samhälle som försöker stoppa den.
Caspian Rehbinder är andre vice ordförande i Centerstudenter och arbetar som politiskt sakkunnig i riksdagen.
caspianrehbinder@gmail.com
@crehbinder