Synen på arbetslivet har en given plats på det partipolitiska slagfältet. Maria Eriksson, chefredaktör för Svensk Tidskrift ser en väg som varken är 35-timmars arbetsvecka eller pension vid 75 år.
Som barn ville jag bli slaktare. Och sjuksköterska. Antagligen för att en av de barnböcker jag läste befolkades av grisar som var brandmän, slaktare, sjuksköterskor och andra konkreta yrken. Där fanns inga revisorer, managementkonsulter eller systemutvecklare.
Min pappa jobbade på kontor. Det innebar att han hade kavaj och portfölj. Man kunde hälsa på och göra konfetti med hålslagaren eller dricka varm choklad från kaffeautomaten. Men det var nog först när jag själv började jobba som jag riktigt förstod vad hans arbete gick ut på.
Det högspecialiserade, moderna arbetslivet innehåller mängder av yrken och tjänstebeskrivningar som aldrig finns i barnböcker. En vanlig dag ser ut som så många andras. Läsa och svara på mejl, sitta i möten, trilskas med skrivaren.
Har man sett för många avsnitt av tv-serien The Office kan man ta detta för meningslöshet. Hur kan ett arbete som är så svårt beskriva och som till det yttre liknar så många andra kontorsjobb vara meningsfullt?
»Det måste betyda något att de vuxna människor som uppträder i barnböcker sällan eller aldrig är regionala försäljningschefer eller underhållsingenjörer«, skriver filosofen Alain de Botton i boken Arbetets lust och leda (2010). För att ett arbete ska framstå som meningsfullt (och därmed värt att skildra i en barnbok?), menar de Botton, måste specifika arbetare »se kopplingen mellan det de har använt sin arbetsdag till och den effekt det har på andra människor«.
Men när man får följa med de Botton in i kakfabriker, på flygmässor och till huvudkontor för revisionsbyråer inser man att de enskilda arbetsuppgifter som var och en för sig kan tyckas obegripligt futtiga i själva verket är viktiga kuggar i ett komplicerat maskineri.
Att peka ut vad av detta som är meningsfullt och vad som inte är det – vilket inte minst den svenske sociologen Roland Paulsen tagit på sig att göra – är lika omöjligt som att peka ut vilka av ens grannar som lever meningsfulla liv. Arbete kan också vara meningsskapande på mer än ett sätt. »Ett jobb är mer än en lön. Eget arbete ger gemenskap och skapar en känsla av att vara behövd«, som det heter hos de nya Moderaterna.
Men låt oss inte lura oss själva. Politikens intresse för vårt arbete är främst ekonomiskt. Arbetslinjen är viktig att upprätthålla för att den generella välfärdsstaten bygger på att människor arbetar. Den som väljer att arbeta mindre tjänar inte bara mindre pengar utan kommer också att bidra med mindre pengar till välfärds- och transfereringssystem. Detta tycks den arbetskritiska vänstern inte ha förstått. Den som arbetar mindre kan konsumera mindre. Vill man ge människor valet att prioritera fritid före arbete – vilket ur ett liberalt perspektiv borde vara en självklar möjlighet – borde det också innebära att de själva i större utsträckning får ta konsekvenserna av det.
Om arbetslinjen ersattes av en försörjningslinje, med tydlig koppling mellan inbetalningar till och uttag ur välfärdssystemen, då behövde politiker inte säga åt oss hur mycket tid vi borde ägna åt ett arbete som vi kanske finner meningslöst. Huvudsaken borde vara att man försörjer sig själv, men så ser inte politiken ut. Då blir moralismen kring arbetet ett nödvändigt ont.
(Samtidigt är det inte självklart varför den som väljer att arbeta mindre ska betraktas som en snyltare, när vi samtidigt accepterar att människor väljer mindre produktiva jobb. Är det bättre att vara heltidsarbetande föreståndare för en doftljusaffär än deltidsarbetande lärare?)
Och där står vi. Mellan dem som säger att vi ska arbeta, inte supa, tills vi är 75, och dem som tycker att vi ska arbeta så lite som möjligt. Ingendera tar nämnvärd hänsyn till de förändringar som sker. Då får väl vi göra det.
För det första: arbetslivets individualisering. När allt fler blir konsulter, har F-skattsedel, eller på annat sätt säljer olika tjänster på en marknad ökar möjligheten att själv styra sin arbetstid. Fasta arbetsveckor och pensionsåldrar kommer att bli mindre intressanta. Men när kopplingen mellan intäkter och arbete blir tydligare är det sannolikt att många kommer att vilja fortsätta arbeta 40-timmarsveckor.
För det andra: digitaliseringen. För några år sedan var det demografiska hotet den stora frågan. Hur skulle vi ha råd att försörja en åldrande befolkning? I dag diskuteras en utmaning som snarast är den omvända. Vad händer om robotarna tar över även managementkonsulternas och försäljningschefernas jobb? Då har vi två val. Vi kan hitta på nya yrken att sysselsätta oss med. Eller så kan vi lära oss att få tillvaron att kännas meningsfull utan ett arbete.
Framtiden är svår att förutspå. Det är ett starkt skäl för att låta människor testa olika sätt att leva. Blir det arbetsmyrorna eller de arbetsskygga som kommer att visa vägen dit?
Maria Eriksson är redaktör för Svensk Tidskrift och vikarierade i somras på SvD:s ledarsida.
maria.h.eriksson@gmail.com
@mariaheriksson