Så har säkerhetspolitiska frågor ännu en gång seglat upp på dagordningen. Det får väl sägas vara både bra och dåligt. När det blir inne att tala om fred är man i regel illa ute. Själv bor jag helst i en värld där fredsfrågan känns hopplöst onödig och otidsenlig.
Nu ska gudarna veta att jag, som de allra flesta, inte lever i just den värld jag helst önskat. Vi har den värld vi har och får laga efter läge. Alltså var det nödvändigt att Sverige nu ökar försvarsanslagen. Det finns de som önskar mer, men själv unnar jag mig att glädjas åt en överenskommelse som de facto möter verkligheten på fler sätt än som önskemål i en oppositionsbudget. Trots detta vill jag reflektera över hur vi väger olika hotbilder och integritetskränkningar mot varandra.
Under försvarsförhandlingarna föll ett antal oskyldiga offer för gängrelaterad brottslighet
i våra storstäder. Samtidigt som vi rustar för potentiella yttre hot ser vi högst reella inre sådana, som också växer i omfattning. Polisen är, liksom försvaret, en av de myndigheter som får lägre anslagsökningar än de anser sig behöva. Gemensamt för myndigheterna är att förändringar
i anslagsnivåer måste följas av krav på ökad effektivitet. Mindre gemensamt är hur högt frågorna ligger på dagordningen.
Kränkning av liv och egendom får aldrig accepteras och skydd mot detsamma utgör statens själva existensberättigande. Detta gäller oavsett om hotet kommer från det som på invasionsförsvarets dagar kallades »Stormakt Röd« – eller från grannen.
Kanske ser vi nu ett skifte där dessa statens kärnuppgifter ges större uppmärksamhet. Givet den tid vi ägnat åt att debattera om, på vilket sätt och varför det ska vara tillåtet med psalmsång vid skolavslutningar vore det ingen ovälkommen förändring. Jag har två önskningar till den liberala rörelsen:
1. Ge göteborgarnas och malmöiternas rätt att slippa skottlossning samma uppmärksamhet som gotlänningarnas rätt till adekvat luftvärn. Påtala det oacceptabla i att hela kategorier av »vardagsbrottslighet« av svensken anses vara onödiga att anmäla om det inte vore för att försäkringsbolagen kräver det för ersättning. Polisen har lagt några år på omorganisation och är nu en enda nationell myndighet. Nu är det dags att leverera!
2. Walk the talk! Om vi menar allvar med att freda svenskarna från integritetskränkningar måste vi forma en politik i samma anda. Våldsbrott är den ultimata kränkningen. Politiskt förmynderi och von oben-attityd är inte på något sätt att jämställa med detta, men naggar likväl medborgarnas frihet i kanten. Vanliga, hyggliga människor ska bli lämnade ifred.
För att hålla ryssen, bovarna och byråkraterna i schack krävs i tur och ordning: välbeväpnade soldater, effektiva poliser och frihetliga politiker. Den liberala rörelsen kan säkerställa alla tre.
Emil Källström är riksdagsledamot och ekonomiskpolitisk talesperson för Centerpartiet.
emil.kallstrom@riksdagen.se
Twitter: @emilkallstrom