Mänsklighetens kamp mot biologin och den egna bräckligheten har närt science fiction-litteraturen i ett århundrade. Men i takt med samtida teknikspråk har skildringen av döden kommit att förändras. Liberal Debatt bad Adaw Cwejman om en tur in i framtiden.
Vem hinner vara död när hela galaxen finns att utforska? Och nog viktigare: varför tillåta döden som koncept när alla naturlagar kan upphävas i en handvändning? Science fiction-genren har under mer än hundra år laborerat med människans dödlighet. Men när vi närmar oss vissa av fantasiernas förverkligande kan det inte skada att reflektera över problemen med evigt liv.
För rätt vad det är sitter vi där på ett rymdskepp på väg till Alpha Centauri och då kommer inte världshistoriens samlade HBO-serier kunna mota tristessen och ledan.
Döden är den mest ödestyngda påminnelsen om att vi är enkla djur och livsformer med en början och ett slut. Från stjärnstoft och åter till stjärnstoft. Så människan skapar religionen som blir ett kulturellt dämpande filter för vår dödsångest. Men det räcker inte. Vetenskapen, skepticismen och upplysningen dödar gud, men ersätter inte gud med något meningsfullt metafysiskt alternativ. I stället blir vi vegeterande människor som kollar sitt Facebook-flöde, spelar spel, kollar på lustiga katter och försvinner in i virtuella världar. Biologin finns fortfarande där, även om den får interagera med fotorealistisk grafik och superdatorer i våra fickor. För till slut, och den tiden kommer, förtvinar vi och dör. Precis som våra förfäder gjort i hundratusentals år.
Där kommer science fiction in i bilden. I stället för att lämna oss gråtande, men upplysta och fyllda av dödsångest, fullföljer science fiction mordet på gud genom att upphöja människan till gudsstatus. För teknik som bara kan genetiskt modifiera grödor, skicka bräckliga satelliter till mars och skapa bristfälliga parallellvärldar ersätter inte behovet av gud. Men evigt liv gör det. Vem behöver löftet om himlen när vi lever för evigt?
I science fiction brukar upptäckten av evigt liv oftast kombineras med människans förvandling till ett väsen som kan manipulera allt i sin omgivning. Drömmen om att tekniken faktiskt kan frälsa oss gör de dilemman som tvingar fram förekomsten av religion till obsoleta och irrelevanta. Så lät det i den tidiga science fiction-litteraturen.
Men modern science fiction har förändrat koncepten något. I stället för att bara ta bort döden ur ekvationen problematiseras det eviga livet. Tänk på Mr Smiths förklaring till Neo varför den första versionen av The Matrix var ofullständig och kaotisk: världen där människorna levde i ett evigt paradis utan död och ondska kollapsade. Döden och lidandet var nödvändigt för att den mänskliga själen skulle kunna köpa konceptet. Utan detta kunde människorna, som låg sövda i sina näringslösningar, inte acceptera den illusion som The Matrix utgjorde.
Och nog är det så. Även om man fritt får laborera med liv och död låter det nästan helt otänkbart att vi människor, genetisk programmerade som vi är att dö, mentalt skulle acceptera att leva i evinnerlig tid. Vem skulle acceptera eller uppskatta den konstanta upprepningen som ett evigt liv skulle innebära? Hellre evig, drömlös sömn än evigt lidande i helvetet eller evig tristess i himlen, som författaren av Stiftelsetrilogin Isaac Asimov uttryckte det.
Kolonisatörerna som i Kim Stanley Robinsons bokserie »Red Mars« ska terraformera planeten Mars blir till något mer än människor. De lever längre, kan förändra en planet från grunden och bota i dag obotliga sjukdomar. Som tur är låter inte Robinson sina karaktärer ta detta med jämnmod utan att blinka. Evigt liv blir psykologiskt påfrestande. Minnet tar skada och personerna blir ångestladdade och knepiga.
Tidig science fiction lät supermänniskor bete sig som halvgudar utan att reflektera särskilt mycket över sin odödlighet eller fantastiska förmågor att förändra universum och planeter. Människorna i modern science fiction, som Robinsons Marstrilogi eller SA Coreys Expanssvit, är mer bräckliga och mänskliga inför teknologin och terraformeringen. Rymden, teknologin och avståndet till vår hemplanet blir påfrestande och outhärdligt. Låg gravitation och enahanda miljöer utan vare sig träd eller fågelkvitter sätter oss ur spel som biologiska varelser. För att verkligen realisera människan bortom jorden med evigt liv krävs att en helt ny människa, post-homo sapiens. Men en sådan varelse blir träig och lite tråkigt, vem vill läsa om gudars vardagsbestyr?
Så långt har science fiction-genren mognat i sin skildring av döden och det eviga livet. Döden är en integrerad del av vad det innebär att vara människa. Även om vi biologiskt kan eliminera döden är inte det eviga livet oproblematisk. Denna utveckling är positiv rent litterärt, men den kan även ge oss vägledning inför en framtida epok i mänsklighetens historia.
Den samtida teknikutvecklingen ställer oss inför en situation där människan börjar nå ett gudalikt tillstånd. Vi närmar oss en tid när vi kan odla fram organ, kött och nästintill perfekta proteser skapta ur stamceller. Vår kunskap om det mänskliga genomet ökar lavinartat. Genom tjänsten »23 and Me« har jag en historiskt banrytande kunskap om min genkod och vad den innehåller. Mina risksjukdomar och ärftliga sjukdomar är noga kartlagda. Den vackert realiserade dystopin i filmen »Gattaca«, där genetiskt manipulerade människor har företräde till prestigefyllda arbeten och rymdresor, ligger kanske inte så långt fram i tiden som man skulle kunna tro. Men en sådan utveckling är problematisk och ska inte idealiseras. I Robinsons Marstrilogi blir evigt liv en klassfråga. Enbart vissa delar av mänskligheten har tillgång till den dyrbara genterapin. Det eviga livet och den accelererande teknikutvecklingen ställer oss inför intressanta etiska dilemman som i vissa fall redan hanterats i science fiction-litteraturen.
Personligen ser jag fram emot den där rymdfärden till Alpha Centauri. Jag behöver gott om tid för att tvinga mig igenom Hegel och Proust. Däremot är det oklart om det kommer att göra mig lycklig.
Adam Cwejman är programansvarig för liberal idéutveckling Timbro och rektor på Stureakademin.
adam.cwejman@timbro.se
Twitter: adamcwejman