»En stad som inte förvarar sina döda utom synhåll, en stad där man kan se dem ligga på gator och i gränder, i parker och på parkeringsplatser, är ingen stad utan ett helvete«.
Så beskriver Karl Ove Knausgård samtidens ambivalenta och dubbelbottnade inställning till döden i sitt beryktade verk »Min kamp«. Döden som idé, som ett abstrakt men ändå ständigt närvarande fenomen, gör varje dag sitt avtryck i littertur, film och nyhetsrapportering. Samtidigt vill vi instinktivt hålla döden, i sin fysiska uppenbarelse, på betryggande avstånd. Gladast är vi att helt slippa tänka på den. Bara dystergökar för döden på tal.
Samtidigt som döden är overklig är den omgärdad av rigorös procedur och förväntan. Ett samhälle som Knaustgårds »helvete«, där döda lika gärna kan lämnas för allmän beskådan och likbilen ersättas med Taxi Kurir, skulle av alla betraktas som omänskligt. Men varför har vi så svårt för döden, när den i slutändan förenar alla oss människor?
Den ångest och rädsla som omgärdar döden – och det faktum att allt liv, i alla fall än så länge, förr eller senare utmynnar i död – fick oss att göra den till tema för detta nummer. Resultatet kom att handlar om individens och samhällets föreställningar om döden och möjligheten att skjuta den på framtiden, eller helt undvika den. Så även om martyrskap – det ädla slutet – och den så omtvistade hjälpen till en död, så som man själv vill ha den. Precis som döden, handlar numret också ganska mycket om liv.
Lev väl!
Gabriel Ehrling, redaktör
Emma Söderberg Majanen, biträdande redaktör
red@liberaldebatt.se