Vid tiden för skolstarten i september 1957 vändes världens blickar mot Central High School i Little Rock, Arkansas. Efter att den federala högsta domstolen konstaterat att segregeringen i det amerikanska skolsystemet stred mot konstitutionen skulle elever med svart hudfärg, i hela landet, tillåtas ta plats i skolbänkarna bredvid vita barn.
I södern kokade missnöjet med beslutet och så allra mest i Arkansas. När de första svarta eleverna kom till Central High stoppades de vid trappan av hemvärnet. Guvernör Orval Faubus (D), som beordrat ut soldaterna, menade att segregation var enda sättet att undvika upplopp och blodsutgjutelse. Samhället var inte ”redo”. Ett för framtiden avgörande kapitel i den amerikanska medborgarrättsrörelsens historia var därmed inlett.
De nio svarta eleverna trotsade mobben som varje dag samlades utanför skolan och fortsatte att kräva sin rätt. Media kablade ut »de nios« kamp över kontinenten och bara dagar senare tog det hela ännu en dramatisk vändning när president Dwight D Eisenhower (R) lät federala trupper – understödda av fallskärmsjägare – eskortera eleverna in i och ut ur skolan. Budskapet kunde inte ha varit tydligare: Regering skulle garantera de medborgerliga rättigheterna – no matter what!
Det är i Little Rock vår resa når sitt slut och bara timmar innan vallokalerna stängde går vi trappan upp till Central High.
När Barack Obama (D) vann valet 2008 var det med löften om utsträckta händer och viljan att höja sig över den politiska polemiken. Resultatet kom att bli annat.
Lyssnar man till demokraternas beskrivningar får man intrycket att republikanerna är en samling vampyrer. Republikanerna är inte sämre utan beskriver sina motståndare i ordalag som för tanken till – förvisso något mer jordnära, men lika föga smickrande – blodiglar på samhällskroppen. Ingendera tycks känna någon större betänklighet kring vad detta gör för det politiska samtalet.
För den som betraktar spektaklet utifrån tycks det uppenbart att utvecklingen, i bjärt kontrast till den samling i mitten vi ser i Sverige, tvingar partierna ut på extremflankerna.
I de gamla sydstaterna är trenden särskilt påtaglig och politik blir alltmer en förvirrad blandning av religion, vapenvurm och främlingsfientlighet. Ständigt närvarande – ja, till och med påträngande – är bilden av en nation som glidit isär (märk väl: inte glider, utan glidit).
När Obama slickar såren efter dråpslaget har han förlorat fler kongressledamöter i mellanårsvalen än någon annan amerikansk president sedan Harry S Truman (1945–53). Fler än Eisenhower förlorade efter det viktiga, men ack så impopulära, ställningstagandet mot sydstatsrasismen.
Republikanerna kan nu utan att ljuga säga att Obama sänkt demokraterna till bottennivåer. Utsikterna för de två avslutande åren som president kunde knappast ha varit sämre.
Gabriel Ehrling är redaktör för Liberal Debatt och ledarskribent på oberoende liberala Dalarnas Tidningar.
gabriel.ehrling@liberaldebatt.se