I Sverige har begreppet feminism blivit en politisk hygienfaktor. I USA är läget, milt uttryckt, ett annat. I Texas rasar
striden mellan privatliv och politik. Sedan republikanerna ifjol skärpte lagstiftningen har tillgången till abort begränsats dramatiskt. Liberal Debatt möter två organisationer i stark motvind.
Vid slutet av turen genom Texas Capitolium i Austin stannar guiden upp och säger: »Av allt ni hört är en sak viktigare än allt annat«.
»Att Texas är den enda delstat som varit ett eget land«, säger en deltagare (därav delstatsflaggans ensliga stjärna). »Hjältarna som gett Houston och Austin sina namn«, säger en annan.
Vår guide flinar och säger: »Det viktigaste är färgen på den här byggnaden. Den är nämligen inte rosa. Vi har faktiskt inte rosa här i Texas. Färgen heter solnedgångsrött.«
Den 25 juni 2013, strax innan lunch, fattar den då relativt okända Wendy Davis (D) mikrofonen i under delstatssenatens debatt om det republikanska förslaget till ny abortlagstiftning. Annars bär Davis alltid klackar, men i dag är hon iförd ett par skära joggingskor. Hon har tänkt prata ganska länge. Först elva timmar senare, när republikanerna bryter filibustern med formalia, tar en nyförlöst feministisk ikon åter plats i bänkarna. Under tiden har mycket hänt. President Barack Obama (D) har deklarerat sitt stöd på Twitter, 150 000 människor har loggat in för att följa direktsändningen på nätet och åhörarläktarna, de allmänna gallerierna och trapporna utanför fyllts av människor som strömmat till.
En kvart innan midnatt, då senatens tidsfrist för att skicka lagförslaget vidare till guvernör Rick Perry (R) för underskrift löper ut, börjar åskådarna att hurra. Man har stoppat lagen, tror man. På golvet irrar senatorerna runt under lätt tumult – vad är egentligen beslutat? Att majoriteten var för råder det ingen tvekan om, men vad var klockan när omröstningen inleddes? Till sist går polisen in och föser demonstranter från salen.
Det visar sig ha varit för intet. Genom en i efterhand omstridd proceduriell manöver har republikanerna rundat Davis filibuster – lagen anses klubbad i tid. Därmed måste varje doktor vid en abortklinik ha rätt att ta in sina patienter vid ett sjukhus inte längre än fem mil därifrån. I andra länder som tillåter abort vore detta inget problem: Aborter utförs på allmänna vårdinrättningar och eventuella fristående aktörer kan förmedla sina patienter till allmän vård om behov uppstår.
Men i Texas – där sjukhusen i stor utsträckning ägs och drivs av kristna organisationer, huvudsakligen katolska sådana – är formkravet ett välriktat pennstreck. 21 av Texas 40 abortkliniker tvingas stänga.
Ett annat avsnitt i lagen gör att abortklinikerna måste uppgraderas med avancerade enheter för ambulerande kirurgi. Här har klinikerna ett år på sig, men från och med 1 september 2014, då lagen får full effekt, väntas delstatens 22 miljoner människor dela på så få som 8 abortkliniker. Detta på en yta 1,5 gånger Sveriges. Resten har inte de finansiella möjligheterna att möta en sådan investering. En domstol förklarar senare att denna del i lagen strider mot konstitutionen, klinikerna får respit i väntan på vidare prövning.
Ridande på popularitetsvågen som följde filibustern tillkännager Wendy Davis i oktober 2013 sin kandidatur till guvernörsposten. Det är då 20 år sedan Texasborna senast valde en demokrat till tungt uppdrag på delstatsnivå. Inte sedan sydstatsdemokraten Jimmy Carter besegrade nordstatsrepublikanen Gerald Ford 1976 har man stöttat en demokratisk presidentkandidat.
Hösten 2014, samtidigt som Feministiskt initiativ passerar tre procentenheter i valet och statsminister Stefan Löfven (S) ägnar tid i regeringsförklaringen åt både stjärnfamiljer och »genusbudgetering«, handlar slaget i Texas om rätten till abort som sådan, om sexualupplysningen ska innehålla mer än avhållsamhet. I Texas är det privata politik. Civilsamhället står på barrikaderna.
För att ta temperaturen på Texasfeminismen träffar Liberal Debatt Zoey Lichtenfeld, kommunikationssamordnare på Naral Pro-Choice Texas, en organisation grundad 1978 med ett kansli med fem anställda.
Berätta för oss om din organisation.
– Vi påverkar den politiska processen för att säkerställa sexuella och reproduktiva rättigheter. Här i Texas handlar det huvudsakligen om tillgången till säker abort för human kostnad och hur sjukförsäkringarna utformas. Vi bedriver också egen utbildningsverksamhet för våra frivilliga och för allmänhet. Huvudsakligen förlitar vi oss på frivilliga som ställer upp ideellt, det finns tusentals människor som brinner för våra frågor.
Vilka representerar ni?
– Vi försöker företräda alla Texasbor, vilket ju inte är så lätt i en enorm delstat. Men vi arbetar hårt för det. Vi är baserade i Austin, men vår styrelse är spridd över hela delstaten.
Hur skulle du beskriva det politiska klimatet?
– Abortmotståndarna har makten och delstatens representanthus gör sitt bästa för att försvåra möjligheten att göra abort. Lyckligtvis är människors attityder i allmänhet inte lika extrema som de styrande politikernas. Vi känner stort stöd för vårt arbete. Men det är klart att det är svårt, särskilt i valtider.
Och hur arbetar ni då i en valrörelse?
– Det första vi gör inför ett val är att be samtliga kandidater fylla i en enkät som indikerar om de är »pro-choice« (för fri abort, reds anm.), »pro-life« (abortmotståndare, reds anm.) eller någonstans däremellan. Detta sammanställs sedan till en väljarguide som publiceras på vår hemsida.
Ställer ni er bakom partier och enskilda kandidater?
– Vår »PAC« (Political Action Committe) kan göra det, huvudorganisationen Naral Texas kan det inte. Detta följer av vår juridiska och skattemässiga status. Vi uppmanar väljarna att i alla lägen rösta på kandidater som är »pro-choice«, däremot kan vi inte ge genomgående stöd till ett enskilt parti. Vi deltar dock i kampanjaktiviteter för »pro-choice«-kandidater, som Wendy Davis.
Så ni kan alltså ställa er bakom enskilda kandidater?
– Det vi gör då är att påminna folk att rösta, och påminna om vilka kandidater som är »pro-choice«.
Vänder sig politiker till Naralförstöd?Skulle Wendy Davis göra det?
– Jag tror inte att hon skulle göra det just nu (en dryg vecka innan valet, reds anm.), men kandidaterna till delstatens representanthus gör det hela tiden. Exempelvis Donna Howard (D) som är kandidat här i Austin och som var en av dem som förra sommaren åkte på turné till förmån för homosexuella kvinnors rättigheter och hälsa. De åkte runt hela Texas och pratade om våra frågor, så då fanns vi med för att visa vårt stöd.
Sträcker ni själva ut handen till politiker?
– Ja, vi följer den politiska processen noga och erbjuder våra synpunkter så ofta vi kan. Läggs något förslag som inskränker de sexuella och reproduktiva rättigheterna tar vi kontakt med samtliga folkvalda och förklarar var vi står samt presenterar aktuellt forskningsläge.
Hur är då det att vara »pro-choice« i Texas?
– Många har svårt att identifiera sig som abortförespråkare, särskilt som man då går på tvärs med den allmänna politiska riktningen. Men när vi talar om våra värderingar och förklarar vad »pro-choice« innebär, att människor ska ha rätt till sjukvård som även inkluderar abort, så ser vi långt större uppslutning. Många tycker precis som vi att detta ska vara privata frågor för varje individ. Men frågar vi rakt av om de är »pro-choice« så vet de ofta inte hur de ska svara.
Vilken kontakt har ni med andra organisationer?
– Vi samverkar med Planned Parenthood. Men i och med att de har verksamhet på sjukhus och kliniker så vågar de inte vara lika tydliga i abortfrågan. Men vi kompletterar varandras arbete och verkar för samma mål. Vi tillhör också en koalition av organisationer, så som ACLU, Colemanns Health Foundation, Progress Texas och en del andra mindre ideella organisationer. Gemensamt är att vi verkar för medborgerliga rättigheter. Vi hjälps åt att stärka varandras röster. Vi har även kontakt med de fonder som stöttar kvinnor som inte själva har råd med abort då de ofta inte av sjukförsäkringarna. Kostnaden då är 300-1000 USD (2100-7000 kr, reds anm.). Det finns tre sådana fonder i Texas.
Hur skulle du beskriva era motståndare?
– De som dyker upp för att demonstrera mot våra arrangemang är ofta aggressiva. De kommer gärna med enormt uppförstorade bilder på vad de säger är aborterade foster. En del av våra supportrar blir så klart obekväma och många vill inte ta med sina barn. De är välorganiserade. När vi protesterade mot de nya lagarna så bussade de in motdemonstranter från andra stater.
Vilket vore det bästa resultatet i valet?
– Att hela ledarskapet är »pro-choice« och att fler medlemmar av representanthuset är det. Men vi vet dock att representanthuset fortsatt kommer att vara mot abort. Det ser till och med ut att bli värre denna gång då man ritat om valdistrikten.
Tar ni också ställning i sådana frågor?
– Vi har inte gjort det så här långt, främst då det är svårare att få människor att engagera sig i så komplicerade frågor. Vi förstår varför det är viktigt, men det är ett pedagogiskt problem att förklara varför.
Hur viktigt är det att som organisation kunna samla en viss mängd människor?
– Som vi såg förra sommaren är det väldigt viktigt. Att vi fick så stor uppmärksamhet var inte minst för att en av protesterna var den största i Austin sedan 70-talet. De politiker som tycker som oss fick energi att orka kämpa vidare, och de som inte gör det tvingades att lyssna.
Så vad säger ni, när ni väl får politikerna att lyssna?
– Vi har anställd jurist som studerar lagförslagen och identifierar vad som är intressant och viktigt. Vi försöker att arbeta proaktivt för att få till bättre lagstiftning, att inte enbart gå i försvarsställning när ytterligare rättigheter är på väg att kränkas. Tyvärr blir det mesta dock reaktivt, särskilt så eftersom abortmotståndarna bytt taktik och beskriver inskränkningarna i aborträtten som skydd för kvinnors hälsa.
En organisation som eran arbetar på sätt och vis för att avskaffa sig själv. Om rättigheterna är tillräckligt bra kan man väl kämpa för annat. Behövs Naral om tio år?
– Ja (skratt).
Berätta.
– Jag tror att vi är lika viktiga som i dag. Det vore underbart om vi inte var det, men jag tror inte vi har den turen. Utöver den formella tillgången till abort måste vi även få bort stigmat. Det tror jag tar 20 år, snarare än tio. Vi skulle aldrig se all den här rättighetsbegränsande lagstiftningen om det inte vore för det allmänna stigmat.
Så vad händer nu fram till valet?
– Först och främst måste vi få folk att gå och rösta. Vi är ute och knackar dörr varje dag, vi skickar påminnelser via e-post och vi uppmanar alla att ta del av var väljarguide. Vi är hoppfulla, men stålsätter oss samtidigt för ett resultat som försämrar läget ytterligare.
Hur pass välinformerade är väljarna?
– Många är tyvärr inte alls medvetna om begränsningarna i aborträtten. Man tror helt enkelt att det går att få abort om man vill det.
Vilken betydelse har Wendy Davis haft?
– Både protesterna och Wendy Davis filibuster har mobiliserat engagemanget. Många fler vill ta ställning och vi märker hur fler är beredda att dela sina personliga erfarenheter av abort.
Slutligen: Får ni många hot? När vi skulle åka hit sökte vi på nätet och fick nämligen fram en helt annan adress.
– Nej, bara enstaka då och då. Men vi har inte vår riktiga adress utsatt, som en försiktighetsåtgärd. Det är dock abortklinikerna som tar smällen. Det är där de farliga abortmotståndarna lägger sitt fokus, avslutar Zoey Lichtenfeld.
Vi behåller frågan men byter plattform – från välorganiserad sakpolitik till ungdomlig radikalitet. Vi åker tillbaka till universitetsstaden Denton och träffar organisationen med den långa förkortningen FMLA at UNT – Feminist Majority Leadership Alliance at University of North Texas.
FMLA grundades 2001 och är en del i det nationella nätverket Feminist Majority Organisaiton. Varje tisdagskväll håller man medlemsmöte med 30-40 deltagande. Framför oss sitter föreningens ordförande Christy Danielle Medrano, arrangemangsansvariga Ashleigh Nicole Tribble och medlemmen Aaron Shelby Baca.
Berätta om er organisation.
Tribble: Vi är intersektionella feminister, så vi fokuserar inte enbart på frågor som rör kön utan också ras, klass och sexualitet. Våra förtroendevalda är huvudsakligen hudfärgade kvinnor men vi vill vara så inkluderande som möjligt.
Och vad innebär det, mer konkret?
Medrano: Mainstreamfeminism är mest för vita kvinnor. De fokuserar på problem som rör just vita kvinnor.
Tribble: Det kallar vi »Disneyfeminism«. Mainstreamfeminismen fokuserar nämligen enbart på jämställdheten mellan kön och inte på de frågor som står i vägen. När jag gick med i FMLA var organisationen inte intersektionell, utan en massa disneyfeminism.
Shelby Baca: Exempelvis var Feminist Majority Organisation (moderorganisaitonen, reds anm.) för den militära interventionen i Afghanistan. Vi står långt ifrån varandra.
Medrano: De ansåg att afganska kvinnor behövde räddas. Det kallar vi klassisk »kolonial« feminism. Det är så uppenbart rasistiskt när vita kvinnor i västvärlden antar att det är deras plats att rädda kvinnor i tredje världen, lika så när de antar sig förstå kulturen. De förstår inte vad som behövs. De oroas av burkan och hijaben, när människor i Afghanistan är oroade över sjukvård, skolor och stabil offentlig förvaltning. De är verkligen liberala feminister (suckar).
Tribble: Men de har inget inflytande över vad vi gör här.
Hur mottas ni här på universitet, där ni verkar?
Tribble: Många, särskilt förstaårsstudenter, är väldigt stöttande. Men vi möter också en hel del vidriga människor som kommer fram och säger äckliga saker. Det finns fortfarande en stark uppfattning av vad en feminist är och inte. Vi antas vara hemska lesbiska manshatare. De som säger sådant är alltid män.
Medrano: Feminismen har fortfarande stora PR-problem, vilket försvårar arbetet. Många, särskilt kändisar, tvekar inför att kalla sig feminister för att de vet att de då tillskrivs en massa saker som inte hör dit. Det var därför det var så stort när Beyoncé »kom ut«. En så enkel sak gör faktiskt att färre frågar om vi alla hatar män och är lesbiska.
Hur är det att vara feminist i Texas?
Tribble: (Pust). Det är väldigt frustrerande. Särskilt om man tittar på den politiska processen och de nya lagarna, då känns det som att det inte går att göra skillnad. Jag minns hur vi satt och tittade på Wendy Davis filibuster, men hur det först långt senare sjönk in vilken betydelse det skulle få om antalet abortkliniker minskades så drastiskt. Det är skitsvårt att vara feminist i Texas. Man får stå ut med mycket bullshit.
Medrano: Jag var på plats i Austin förra sommaren, både under Wendy Davis filibuster och när lagen till sist antogs. Det var verkligen blandade känslor. Först, när vi trodde att det fungerat och Davis tagit död på lagförslaget, rådde en sådan obeskrivlig glädje. Senare, ner det stod klart att lagen bifallits, såg vi bara på varandra och frågade: Vad gör vi nu?
Behövs sådana händelser för att få fram en reaktion?
Medrano: Davis filibuster vitaliserade feminismen i Texas. Folk är annars inte medvetna om vad som sker. Mycket av den kvinnofientliga lagstiftningen sker genom lagar som inte uppenbart har sådant syfte. Det är först när det påverkar den enskilde de inser vad som hänt.
Tribble: Ofta krävs det något spektakulärt. Jag själv hade ingen aning innan jag såg protesterna på Tumblr.
Medrano: Tyvärr tycker många att Texas är hopplöst. Jag hör ofta liberaler säga hur de bara väntar på att kunna flytta härifrån. Men vilka ska då kämpa för de människor som måste stanna?
Berätta mer.
Medrano: Jag känner en plikt mot diskriminerade låginkomsttagande kvinnor. Jag växte upp i en liten stad. Efter att Planned Parenthood blev av med finansieringen 2011 kunde man inte längre få hjälp med preventivmedel. Själv hade jag en sjukförsäkring som gjorde att jag kunde resa och få hjälp på annan ort, men de flesta hade inte den möjligheten.
Hur kommer det sig att just de reproduktiva rättigheterna är så viktiga för feminismen i Texas?
Tribble: Lagstiftarna försöker kontrollera vad kvinnor gör med sina kroppar och inte. Sexualupplysningen i Texas förespråkar enbart avhållsamhet. Jag blir ärligt talat livrädd när jag möter människor på universitet som inte vet hur sex ska fungera. De vet inte hur man tar på en kondom, de vet inte vilka könssjukdomar som finns eller hur de smittar. De har enbart en sak i huvudet: Att inte bli gravida. Och så tror republikanerna, och även en del folk i allmänhet, att det vi vill är att ha abortfester och döda alla bebisar.
Så vilken är då uppmaningen till era medlemmar, vad ska man göra?
Tribble: Vi måste rösta! Vi måste utbilda oss och andra människor så att fler förstår vad lagstiftningen faktiskt innebär.
Medrano: Väljarna är inte nödvändigtvis oinformerade, utan mer apatiska inför systemet. De tänker att Texas är rött (republikanskt, reds anm.) och det kommer att förbli rött. Många människor tror inte att deras röst räknas.
Vilket vore bästa utfallet i valet?
Tribble (mumlar): Att Leticia Van de Putte (D) väljs till vice guvernör.
Alla skrattar.
Medrano: Jag tror… (konstpaus)… Jag hoppas att detta inte framstår fel, men jag blev faktiskt upprörd över samlingen bakom Wendy Davis och Texasdemokraterna. Jo, vi måste utse en delstatsledning som röstar för våra intressen, men samtidigt så är det i sig aldrig nog för frigörelsen. Vi kommer definitivt att rösta på Wendy Davis och Leticia Van de Putte, men i många lokala val finns det inte ens någon demokrat att rösta på. Många uppdrag har republikanerna haft i mer än tio år och enda alternativet är att rösta på någon obskyr libertarian. Jag vet av egen erfarenhet vilken röra det demokratiska partiet är. Även om det går bra i guvernörsvalen så är vägen lång.
Samarbetar ni med några andra organisationer?
Medrano: Vi arbetar med andra vänsterorganisationer här på campus. Ateisterna, agnostikerna och så vidare. Vi ska även försöka oss på ett samarbete med den muslimska studentorganisationen för att göra ett arrangemang kring muslimsk feminism.
Hur stor budget har ni?
Tribble: Det får hon svara på (pekar på Medrano).
Medrano: Hmm… En ganska stor del finansieras ur min egen ficka. Särskilt vaginamonologerna (seminarieserie, reds anm.). Vi var tvungna att betala 3000 USD (motsvarande drygt 20 000 kr, reds anm.) för att hyra en lokal på campus. Vi fick en donation på 500 USD, men det var ju en droppe i havet.
Så ni får inget stöd från universitet?
Shelby Baca: De bygger bara en massa lokaler de inte behöver.
Vilka representerar ni?
Tribble: Jag kommer inte att svara »kvinnor« (tittar på Medrano). Det är disneyfeminism. Jag representerar svart feminism. Det är en väldigt specifik feminism som erkänner att det finns särskilda fördomar mot svarta kvinnor. Jag måste få andra kvinnorna och förstå var jag kommer ifrån och vad det betyder. Vi kommer alla med våra egna erfarenheter av feminismen. När vi kommer samman är det som Power Rangers (skrattar).
Men organisationen som sådan, vilka företräder ni?
Tribble: Organisationen representerar alla marginaliserade grupper på campus.
Och hur ser studentkåren på er verksamhet, förstår de vikten av det ni gör?
Tribble: Jag tror ärligt talat inte det. Jag har varit här i fem år och det känns som att det aggressivt blir allt vitare. Denton är på väg att bli ett mini-Austin. Det drar hit en massa folk som försöker förvandla det till ett paradis för vita. Folk kanske tycker att jag är löjlig när jag säger det, men utvecklingen är verkligen aggressiv. Det finns massor av festivaler av vita för vita, men få rum för mörkhyade kvinnor.
Medrano: Det är därför vi representerar mörkhyade kvinnor. Vi måste skapa våra egna rum.
Innan vi kom hit har vi varit på både Texas A&M och University of Texas, Denton och UNT tycks vara ett väsentligt mer liberalt campus. Är det så?
Tribble: Jag tror att de vill det. I verkligheten tillåter de inte homosexuella par på »homecoming« och har väldigt konservativa ordningsreglerna.
Medrano: Universitet är liksom feg-liberalt. Bara för att Texas är så konservativt tror alla att de förtjänar en kaka bara för att de stödjer samkönade äktenskap. Det är så det är. Folk säger att de är liberaler, men säger sedan rasistiska saker.
Shelby Baca: Särskilt försöker de att framstå som gröna.
Tribble: Ja, och sedan tillåter de fracking. Det är helt galet. De tror att Denton är ett liberalt paradis, det är det inte.
Medrano: Ribban för vad som anses liberalt i Texas är väldigt låg.
Shelby Baca: Men allt är ju bättre än Texas A&M, där kan man inte ens vara öppet gay.
Vilket är då värsta utfallet i valet?
Tribble: Att Greg Abbott (R) blir guvernör.
Medrano: Jag är ärligt talat mer skrämd av Dan Patrick (R). Konstitutionen ger Texas vice guvernören mer makt än den ordinarie i Texas, och jag är rädd att uppslutningen bakom Wendy Davis gör att Leticia Van de Putte inte får det stöd hon borde ha fått. Van de Putte är en bättre kandidat med mer erfarenhet, också är uppdraget viktigare.
Ni har utbildningar för att göra era medlemmar medvetna. Hur viktigt är det att utbilda det framtida politiska ledarskapet, för att få bättre politiker? Vill ni ha fler feministiska politiker?
Tribble: Ja, och en sitter här bredvid!
Medrano: Jag tänker kandidera.
Tribble: I stället för att bara ge politiker information vill vi få dem att komma till egen insikt. Du kan inte dyka upp en kväll och så är det klart, du ska ta med dig det när du går vidare. Inspirerar det någon att kandidera är det jättebra.
Medrano: Förutsatt att förutsättningarna inte förändrats när jag är i 40-årsåldern och vill kandidera, så kommer jag så klart göra det för demokraterna. Vid det laget hoppas jag att de kommit ur den liberala fas de nu är inne i och blivit mer progressiva. Republikanernas grepp om Washington och Tea Party-rörelsens inflytande har flyttat hela den politiska diskussionen till höger. Tyvärr har demokraterna följt efter.
Så även i Texas?
Medrano: Definitivt i Texas.
* * *
Vi lämnar Denton. Valdagen kom och gick. Greg Abbott (R) vinner en jordskredsseger över Wendy Davis (D) med 59,3 mot 38,9 procent. Leticia Van de Putte får stryk av Dan Patrick (R) med motsvarande siffror och republikanerna förstärker sina ställningar i såväl delstatens senat som representanthus.
Alltjämt är Texas solnedgångsrött.