Förklaringarna till Sverigedemokraternas framgångar är flera. Det var dock inte under valrörelsen som väljarna strömmade till partiet – utan flera år tidigare. Alex Bengtsson, vice VD för Expo, menar att Sverigedemokraterna likt andra högerpopulistiska partier livnär sig på en konflikt mellan centrum och periferi.
Sverigedemokraternas nära tretton procent i riksdagsvalet sköljde som en chockvåg över landet under valnatten. Förklaringarna var många. Fredrik Reinfeldts tal om att »öppna era hjärtan« var en slentrianförklaring. En misslyckad integrationspolitik en annan. Allt är medias fel, twittrade någon.
Sanningen är emellertid att Sverigedemokraternas stora framryckning inte kom i valrörelsen. Det visar bland annat SVT:s vallokalsundersökning Valu. Den stora tillströmningen av nya SD-väljare kom hösten 2012. Det var då Jimmie Åkessons parti steg som en raket i opinionen. Varför?
Några saker går att konstatera. Hösten 2012 var tiden då Jimmie Åkesson lanserade den så kallade »nolltoleransen«. Partiet lovade dyrt och heligt att man tänkte slänga ut varje rasist och »extremist« ur partiet. Tätt inpå detta kom »Järnrörsskandalen«, något som skulle få vilket annat parti som helst att sjunka som en sten i opinionen.
Därtill uppstod ett pärlband av tidningsankor om någon pojke som inte fick vara pepparkaksgubbe i ett Luciatåg i Laxå, samt debatten om rasistiska stereotyper i både Tintin och tomtens julklappsverkstad. I detta skede blev Sverigedemokraterna en naturlig motpol till bilden av en »politiskt korrekt« kulturelit som vill in och peta i »vanligt folks« liv och leverne.
Åren fram till valet blev dessutom den politiska konfliktlinje som Sverigedemokraterna livnär sig på allt mer påtaglig i debatten: Den mellan frihetliga och auktoritära idéer. Sverigedemokraterna gynnades föga förvånande också av att två partier, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet, gjorde det till lite av en tävling om vilket parti som var mest emot Sverige-
demokraterna.
Feministiskt initiativ, vars företrädare innan valrörelsen kritiserade andra antirasister för att fokusera för mycket på Sverigedemokraterna, istället för att bedriva politik mot den strukturella rasismen, skanderade »Ut med rasisterna – in med feministerna!«. Miljöpartiet lekte katt och råtta med Åkesson och utlyste en tävling om vilket av partierna som skulle bli det tredje största. Med facit i hand kan vi konstatera att Sverigedemokraterna vann den fajten.
Med valresultatet framför oss kan vi dessutom konstatera att Sverigedemokraterna går framåt bland i stort sett alla väljargrupper, men att det är i periferin som Jimmie Åkessons parti hämtar sitt främsta stöd. På landsbygden och i kranskommuner till storstäder med låg befolkningsökning. Det handlar mer om en konflikt mellan centrum och periferi än mellan stad och land. På detta sätt skiljer sig inte Sverigedemokraterna nämnvärt från andra högerpopulistiska eller högerextrema partier. Den högerpopulistiska världsbilden om en politisk och kulturell elit som allierat sig med minoriteter och migranter istället för med »vanligt folk« håller på att etsa sig fast i dessa samhällen.
Så hur vänder man då trenden? Genom att gå Sverigedemokraternas politik och världsbild till mötes? Knappast. Det är att göra de liberala värden som ger ens eget parti eller rörelse existensberättigande en rejäl björntjänst. Snarare handlar det om att motverka varje försök till normalisering av rasistiska och intoleranta idéer på politisk nivå, samt att bygga allianser mellan de grupper som ett parti som Sverigedemokraterna försöker ställa emot varandra. Lite förenklat: minoriteter och de väljare som känner att de etablerade partierna har svikit dem.
Hur gör man då det? På Expo började vi för ett par år sedan att söka efter lyckade metoder för antirasistiska gräsrotsrörelser. Vi fann »Hope not hate« som i England lyckats trycka tillbaka högerextrema British National Party genom lokal mobilisering och genom att bygga relationer mellan grupper som rasisterna försöker splittra och i stället få dem att fajtas tillsammans – för sitt lokalsamhälle.
Det är det som Tillsammansskapet, Expos plattform för lokala initiativ som verkar för sammanhållning, är ute efter. Inte så creddigt kanske. Vi verkar i periferin, men det är där striden många gånger kommer att stå. Rätt långt ifrån så väl kultursidorna som den så kallade idédebatten.
Alex Bengtsson är vice vd på Stiftelsen Expo.
alexander.bengtsson@expo.se
Twitter: @alexbengtsson