Vad har Vladimir Putin gemensamt med Georg W. Bush, Barack Obama och Napoleon Bonaparte? Svaret finns, enligt Mattias Warg, i tankarna hos en av de stora politiska teoretikerna: schweizaren Benjamin Constant.
Under 1814 släppte Constant De l’Esprit de Conquête et de l’Usurpation (Om erövringens anda och om makttillskansningen). Boken sprider inte bara sken över vår samtid, utan även en bit av Sveriges historia. Det var en epok då idéerna slingrade sig som älskande par, ganska bokstavligt, mellan politiska världsspelare.
Republikanen Constant gjorde sig först ett namn i Paris som salongsvärdinnan Madame de Staëls älskare. Constant var förmodligen far till de Staëls dotter Albertine. Utanför sängkammaren visade det oäkta paret en annan slags fruktbarhet genom att inspirera varandra till att skriva politiska skrifter och romaner.
Deras kritik mot den tilltagande despotismen under förste konsuln Bonaparte fann resonans hos en för alla svenskar bekant person: general Bernadotte, före detta krigsminister i franska republiken. Under år 1802 frekventerade Bernadotte livligt de Staëls salong. Han skisserade planer på att störta Bonaparte under lagliga former.
I likhet med Bernadotte var Constant och de Staël bekymrade över de så ofta förekommande brotten mot konstitutionen och kupperna i den unga republiken. Alla tre ville sätta punkt för revolutionen, men hålla dörren stängd för legitimistisk reaktion.
När Napoleon Bonaparte stärkte sitt grepp och införde kejsardömet valde de olika vägar. Bernadotte fullföljde sin yrkesmässiga karriär i armén. Constant och de Staël stod fast vid sin kritik och möttes med onåd eller förföljelse. Medan general Bernadotte blev marskalk, därefter prins av Ponte-Corvo och slutligen svensk kronprins under namnet Karl Johan, satt Constant i den politiska periferin och skrev bitande kritik mot kejsardömet, texter som dock var otänkbara för tryck i Napoleons Europa.
Constants tanke var att den franska krigspolitiken stred mot tidsandan. Att med våld tvinga in andra folk i sitt system var en anakronism. Sådana krig hade blivit väsensfrämmande för människor som en gång lärt känna fördelarna med fredlig handel över gränserna. Erövringsandan förvildade såväl segrare som förlorare, och åtföljdes av övergrepp, falskhet och lögner.
»Det är en sak att försvara sitt land; en annan sak att anfalla folk som också har ett land att försvara. Erövringsandan strävar efter sammanblandning av dessa två idéer. Vissa regeringar, som skickar sina legioner från den ena polen till den andra, talar alltjämt om att försvara sina hus och hem; man skulle kunna säga att de med termen hus och hem benämner alla de platser de stuckit i brand.«
Ett mer eller mindre ständigt krigstillstånd, menade Constant, leder till att militära intressen inkräktar på det civila samhället. Inte ens rättsväsendet förmår värja sig från denna påverkan, och i de självständiga domstolarnas ställe hade Frankrike fått »ett militärt rättsväsende, vars ledande princip var att reducera formaliteter; som om inte varje reducering av formaliteter vore det mest upprörande logiska felslut man kan tänka sig, för om formaliteter är onödiga borde alla domstolar förbjuda dem; om de är nödvändiga borde alla respektera dem; och naturligtvis, ju allvarligare anklagelse, ju mindre överflödig är prövningen.«
Det är lätt att se paralleller i vår samtid. Genom styrda medier och hårda tag i kriget mot tjetjenska »terrorister« avancerade den tidigare premiärministern Vladimir Putin till Rysslands president år 2000. Därefter har det blivit alltmer uppenbart att Putins krigiska segrar går hand i hand med en tilltagande despotisk makt, där domstolar och medier är redskap för regeringspolitik. I skuggan av den mest spektakulära erövringen, Krim, har presidenten under våren stärkt sin makt över det civila samhället genom skärpt kontroll över sociala medier och bloggare på internet.
Men även USA:s krig mot terrorismen faller in i mönstret. Invasionerna av Afghanistan och Irak ackompanjerades av improviserad fånghantering och skendränkningar. Militärrättegångar, som mot Bradley Manning, är ett exempel på hur den amerikanska statsapparaten genom kriget stärkt åklagarsidans odds på försvarets bekostnad. NSA:s hemliga massövervakning av kommunikation, utan föregående godkännande av domstol, blev möjlig genom en tveksam tolkning av nya antiterrorlagar. Barack Obamas löfte att stänga fånglägret på Guantanamo var förstås uttryck för ett erkännande av att övergrepp pågick. Men lägret är fortfarande i bruk, märk väl inte på grund av omsorg om rättvisan utan av politiska skäl, för att skydda landet mot en upplevd svaghet och utsatthet för islamistisk terrorism. På många sätt har Obama – mot förväntan – varit mindre bunden av respekt för rättvisekrav än sin företrädare: »Rather than capturing and interrogating jihadists, he is simply killing them«, som tidningen The Economist sammanfattat saken.
Dessa paralleller jämställer förstås inte dagens amerikanska terroristjakt med systematiken i Napoleonkrigens övergrepp på civilbefolkningar – lika lite som de jämför musköter med drönare. Likheten består i konsekvensen, avsiktlig eller omedveten, av en politisk strävan att kontrollera andra länder med soldater och projektiler: Även på långt avstånd från nedslagsplatsen framträder orättvisor som är chockerande otidsenliga för en framskriden civilisation. Detta var synligt redan för 200 år sedan.
När Madame de Staël 1812 beslutade sig för att fly de Napoleonkontrollerade delarna av Europa hade Constant brutit med henne och flyttat till Göttingen. Därifrån upprätthöll han kontakten brevledes. Ifrån Stockholm försökte de Staël vinna över honom för ett nytt antibonapartistiskt program. Hennes idé var att Frankrike, under trycket från de allierades krigföring, skulle resa sig mot Napoleon och utnämna en ny regent under en fri konstitution. Hennes kandidat: Sveriges kronprins Karl Johan, det vill säga Bernadotte.
Constant återsåg Bernadotte i Hannover 6 november 1813, som då var segrande anförare av de allierades nordarmé. Under en intensiv serie av möten erbjöd Constant sina tjänster och fick idén att skriva De l’Esprit de Conquête et de l’Usurpation. Boken var klar 30 januari 1814.
Constant ville visa att erövringar och makttillskansning var en ond spiral. Den bristande legitimiteten bakom makten tvingade Napoleon att ständigt demonstrera sin styrka genom krig vars konsekvenser i sin tur undergrävde Napoleons legitimitet ytterligare. Constant menade att lugn och nykter maktutövning bara tillkommer en härskare som kan stödja sig på en konstitutionell och hävdvunnen styrelseform – monarki lika väl som republik.
»Betrakta dessa två män, varav en blivit kallad till tronen genom ett folks önskan och en kungs adoption, och den andra som själv lanserat sig, på en plattform som bara består av egen vilja och ett med terror bemäktigat medgivande. Den förste, säker och lugn, har det förflutna som sin allierade; han fruktar inte sina adopterade förfäders ära, han förökar den med sin egen ära. Den andre, orolig och plågad, tror inte själv på de rättigheter han gör anspråk på, trots att han tvingar världen att erkänna dem.«
Den förste syftar förstås på Bernadotte medan den andre är Napoleon. Men, och detta är centralt: Constant skriver inte om deras olika personliga kvalitéer. Han beskriver de båda härskarnas handlingar som konsekvenser av den kultur som fört dem till makten. Noga räknat är det inte personen Bernadotte som Constant idealiserar, utan det legitimerande sätt varmed den svenska regeringen och riksdagen gått till väga för att erbjuda honom tronföljden.
Bilden av Sverige som ett föredöme för resten av världen rimmar illa med den populära och aktörscentrerade historieskrivning om händelserna 1809-1810 som är den mest lästa i dag. Här framstår riksdagspolitikerna och Karl XIII:s regering snarast som dilettanter, medan Bernadotte är lyckokastet som räddar riket från upplösning.
Constant bidrog på sitt sätt till att det svenska idealet föll i glömska. När det var dags för andra utgåvan av boken redan i april 1814 hade Napoleon abdikerat och ätten Bourbon återinstallerats på tronen. Sverige, som i revolutionen 1809 inte bara uteslutit Gustav IV Adolf från tronföljden utan även den unge kronprinsen, och året därpå valt en av Napoleons marskalker till prins, framstod plötsligt som ett kontroversiellt mönster. Constant strök ett kapitel.
I det uteslutna avsnittet spådde han att Bourbons återkomst skulle medföra hämnd, kontrarevolution och nya olagligheter. För Frankrike återstod två goda alternativ, menade han. Det första var att kopiera stabila republiker, som Schweiz, Holland eller USA. Det andra var att följa efter de monarkier där nationen överlåtit spiran med passande inskränkningar till lämpliga, redan uppsatta, personer.
»Så gjorde engelsmännen 1688. Samma har svenskarna gjort i våra dagar. Så väl de förra som de senare har därigenom funnit sig väl. Orsaken är, att i dessa fall har innehavaren av makten ett annat intresse än att förstora och föröka sin makt. Detta intresse är att försvara de grundsatser som utgör borgen för makten och dessa grundsatser är frihetens.«
Det är knappast en slump att en av Constants översättare var Lars August Mannerheim, samme man som på riksdagen 1809 förklarat kungens och hans arvingars rätt till tronen förverkad. Den svenska utgåvan utgick från den ursprungliga som förlaga, men det är på andra språk, i den stympade och legitimistiskt anpassade versionen, som skriften skördat sina framgångar och beundrats som mästerverk ända in i våra dagar.
Bernadottes och Constants gemensamma ambitioner att spela stora roller i Frankrike efter Napoleons fall blev en generande omständighet för dem båda. Mest pinsam var nog saken för Bernadotte, vars rysslandsvänliga utrikespolitik var utsatt för misstankar om avhängighet av personliga ambitioner på bekostnad av svenska intressen. När Constant dog 1830 lämnade han efter sig ett grovt utkast till ett slags personporträtt över Bernadotte. Ett citat hamnade i tryck: »Jag såg en man, som brann av iver att bli Frankrikes kung, men som inte ville löpa risken att inte bli kung av Sverige.« Bernadotte, som nu blivit Karl XIV Johan, lät omgående sin svenske minister i Paris ingripa. För 5 000 franc köpte denne loss originalmanuskriptet från innehavaren.
Den mänskliga ambivalensen utplånar inte idéernas storhet. Constants opportunism och Bernadottes dubbelspel är förstås uppseendeväckande bakgrunder från 1814, men framstår, ställda vid sidan av De l’Esprit de Conquête et de l’Usurpation, som kuriositeter. Tankarna om krig och makttillskansning föreslår att även dagens ledare låter sig fösas framåt i samma olyckliga händelsekedja som general Bonaparte. Det våldsamma kuvandet av perifera fiender erbjuder ännu nationernas ledare en förrädisk frälsning, som tillfälligt stöttar bräckligt ledarskap, men på sikt undergräver de friheter som står som fundament för deras palats.
Mattias Warg är frilansjournalist och författare.
mattiaswarg@hotmail.com