Kan ny teknik förbättra skolans undervisning och elevernas inlärning? Eller gör ny teknik bara att undervisningen ägnas åt samma saker som förut, men på nya och krångligare sätt? Det har Andreas Westerberg, lärare och forskare vid Umeå universitet, undersökt i sin avhandling.
»Ja eleverna vill ju sitta vid en dator. Har man inte dator vill de ju inte skriva.«
På detta sätt förklarar historieläraren Johanna huvudorsaken till att hon använder datorer i sin undervisning.
I mitt arbete som lärare har jag ofta känt en kluvenhet mellan att å ena sidan erkänna att varje ämne bär på inneboende förutsättningar som till viss del styr hur undervisningen borde bedrivas, och att å andra sidan bejaka förändring och testa nya idéer i klassrummet. Det kan framstå som att medietekniska resurser erbjuder genvägar till förändringar. Att teknik både bevarar det värdefulla inom en ämnestradition, men också förändrar undervisningen så att eleverna lär sig mer eller bättre. På politisk nivå kan det ligga nära till hands att ta initiativ till köp av teknik för att genom teknisk förändring påverka skolans inriktning och innehåll. Som lärare i historia blev det meningsfullt för mig att ge mig i kast med attityder till teknik inom undervisningen inom mitt eget ämne. Ny teknik skapar möjligheter att gestalta miljöer och förhållanden i forna samhällen. Ny teknik ger också tillgång till en ökad mängd information, synsätt och tolkningar av historiska förhållanden. Denna typ av förändringar påverkar våra föreställningar om vad historia är för ett ämne, och hur undervisningen inom det borde bedrivas.
Går det att driva fram en önskad förändring av skolans undervisning genom inköp av ny teknik? Kan medieteknik vara ett medel till förbättrad undervisning och inlärning inom en redan befintlig ämnestradition? Eller innebär ny teknik endast att undervisningen ägnas åt samma saker, men med nya (krångligare?) metoder? Det är denna typ av attityder som kartläggs och analyseras i min licentiatavhandling Medieteknik och historieundervisning (Umeå universitet 2014).
Med hjälp av lärarintervjuer, läroplaner och lärartidskrifter analyserar jag attityder som synliggörs när medieteknik tar plats inom undervisningen vid svenska gymnasieskolor. Fokus ligger på att undersöka material kopplat till ämnet historia genom att jämföra en nutida situation med åren kring 1985. I denna artikel presenteras delar av det resultat som rör undersökningens senare tidsperiod, det vill säga åren runt 2010. Det ska tilläggas att detta är en undersökning av attityderna bland lärare, skolledare och andra beslutsfattare, inte bland elever.
Skolan är en miljö som karaktäriseras av en påtaglig teknisk förändringstakt. Detta är något som bland annat har utretts av Larry Cuban (Oversold and underused – Computers in the Classroom, 2001). Han redogör för hur teknik i ett inledningsskede ofta skapar optimism och visioner om en förändrad skola. Den inledande entusiasmen leder emellertid ofta vidare till en situation där skolan som institution uppfattas som motsträvig och där den nya tekniken inte kommer till full användning. Cuban ger exempel på hur allt ifrån extremt dyra tekniker, som flygande klassrum, till relativt billiga som ljusbilder och ljudskivor, uppvisar liknande utvecklingsmönster. Han drar slutsatsen att skolans implementering av ny teknik oftast följer ett additivt mönster. När den nya tekniken blir tillgänglig för skolan läggs den till allt annat som redan görs. Det är enligt Cuban ovanligt att ny teknik tränger undan gammal. Det händer, men då handlar det främst om att den nya tekniken kan göra samma sak som den gamla, fast på ett enklare sätt. Detta mönster innebär att entusiasternas visioner i regel kommer på skam, då den nya tekniken inte revolutionerar utan snarare uppdaterar skolan.
Min undersökning visar att dagens samtal om teknik och undervisning domineras av överväganden kopplade till interaktiv datorteknik. Diskussionen är väldigt samtidsinriktad och det är tydligt att olika skolaktörer agerar reaktivt. Man tar initiativ utifrån skeenden i det omgivande samhället istället för att hävda någon egen agenda för förändring. Det är svårt att värja sig mot känslan av att skolan upplever ett behov av att övertyga sin samtid om att den är relevant.
Flera av lärarna menar att det i grunden är undervisningsstoffet eller undervisningens fokus som borde styra hur medieteknik ska användas. Inom historiedidaktisk forskning finns det sedan tidigare etablerade bilder av hur ämnet förverkligas eller gestaltas i klassrummen. Det finns ingen modell som helt dominerar, men några vanligt förekommande undervisningsstrategier handlar om att historia kan ge flera alternativa perspektiv på samhället eller livet, att historia kan läras i form av berättelser eller att historia är en form av samhällsvetenskap. Dessa olika sätt att presentera historia har stor inverkan på vilken betydelse ämnet kan få för eleverna. Historia kan handla om att ge elever allmänbildning, träna elever i kritiskt tänkande eller bidra till unga människors identitetsformering. Däremot verkar det som att ämnet inte kan fylla alla dessa funktioner på en och samma gång. Läraren måste välja. Historia som samhällsvetenskap tenderar att utesluta historiskt berättande. Övningar i kritiskt tänkande förefaller frikoppla historieämnet från elevers identitetsbildning. De lärare som intervjuas i min undersökning ger ingen entydig bild av hur dessa val inom historieundervisningen borde se ut. Men de anser att val av fokus inom ämnesundervisning borde göras utifrån ämnets premisser och inte utifrån yttre faktorer som exempelvis teknik eller trender.
De attityder som rekonstrueras ur det material jag undersökt ger inte särskilt stort utrymme åt undervisningsämnets förutsättningar i valet av medieteknik. Många attityder har ett nära samband med föreställningar om vad som påverkar elevernas lust att lära. Dessa föreställningar blir en uppmaning till lärare att pröva teknik. Men uppmaningen att främja lusten att lära förefaller tondöv inför den komplexitet som undervisningsämnet karaktäriseras av. Detta innebär att det blir svårt för ämneslärare att vinna gehör för synpunkter på teknikanvändning som utgår från ämnets egna problemställningar. Det finns även många attityder som tar sin utgångspunkt i föreställningar om god undervisning. Detta ger plats för tankar som handlar om att ämnet ska styra vilken teknik som bör användas. Föreställningarna om god undervisning kombineras emellertid ständigt med en underliggande uppmaning till ämnesläraren att utveckla sin undervisning. Detta gör att det blir svårt att upprätthålla beprövade undervisningsstrategier i mötet med nya medietekniker. Den som håller fast vid det gamla riskerar kritik för att inte utvecklas, oavsett om eleverna lär sig någon historia eller ej.
Min undersökning visar tydligt hur attityderna till medieteknik inom historieundervisning styr hur undervisningen ska bedrivas. Det är helt rimligt att både skolledare och politiker fattar beslut som påverkar vad eleverna ska lära sig. Skolämnen har ingen naturlig genetik som förutsäger vad de ska handla om. Däremot är det problematiskt om styrningen över skolans undervisning tar omvägen via undervisningens verktyg. Det problematiska ligger för det första i att sådana beslut riskerar att följa trender i stället för kunskap. För det andra är det svårt att förena detaljstyrning inom teknikanvändning med den professionalisering av lärarkåren som idag framstår som alltmer nödvändig. För det tredje finns det en stor risk att skolan gör sig själv och eleverna en otjänst genom att inte lita på att den har något väsentligt att bidra med i samhället, med eller utan teknik.
Skolan har säkert mycket att bevisa. Men inte sin relevans. Det är aldrig irrelevant att samhället erbjuder sina uppväxande medborgare ökad allmänbildning och språklig förmåga i ett historiskt sammanhang. En ängslig anpassning till kravet att väcka lust stärker inte skolan och hjälper inte eleverna. Bättre vore om skolan gav sig själv utrymme att göra tekniska val utifrån ämnesdidaktiska överväganden. Om Sverige ska kunna lyfta sig ur dagens grådaskiga PISA-läge måste skolan tillåtas arbeta utifrån en sådan självsäkerhet.
Andreas Westerberg är gymnasielärare på Kaplanskolan i Skellefteå och gruppledare för Folkpartiet i Skellefteå kommun. Hans licentiatavhandling Medieteknik och historieundervisning lades fram vid Umeå universitet i maj 2014.
andreaswesterberg@hotmail.com