Skip to content
Tema

Vänstervågen är ett skämt

Kärnan i den politiska vänstervågen är den personliga känslan – och det skriande behovet av att uttrycka den, helst så högljutt som möjligt. Den som säger emot är inte bara av annan åsikt, utan en moraliskt underlägsen person, oförmögen att ansluta sig till den rätta läran. Karin Pihl ser en politisk rörelse för vilken kunskap, reflektion och förnuftsbaserad argumentation förefaller irrelevant.

Midsommarstången är en förtryckarsymbol. Det anser antagligen den gröna feministen Linnéa Engström, som på sajten Nyheter24 (20/6) beskriver hur den i vissa feministiska kretsar populära »midsommarfittan« konkurrerat ut den blombeklädda pålen. Att det svenska folket dansar kring något som inte alls föreställer ett enormt manligt könsorgan, utan fått sitt nuvarande utseende från kristna influenser, bekommer inte revolutionärerna nämnvärt. Att vara radikal handlar enligt dessa unga män och kvinnor inte om att driva opinion för att påverka politiska beslut i en viss riktning. Det är symbolhandlingarna – det som är tydligt och känns – som är det viktiga.

En av Feministiskt initiativs största segrar var när partiet nådde flest antal »gillamarkeringar« på Facebook av alla partier. Ett »gilla« är på 10-talet lika mycket en symbol för ett politiskt ställningstagande, som ett led i att bygga upp den personliga profilen. Kanske är det samma sak. Den nya politiska vänstervågen, som alla talar om, består egentligen inte i att identifiera orättvisor och fundera ut politiska lösningar på det man upplever som problem. Snarare rör det sig om ett skriande – ja, nästan pubertalt! – behov av att söka sig en egen identitet som god, solidarisk och radikal. Att anse motståndarna vara, inte utav annan åsikt, utan moraliska ynkryggar som bara inte vill eller orkar ansluta sig till den rätta läran, är en grundbult i den nya vänstervågen.

Kärnan i denna identitet är att känna. Väldigt mycket. För de flesta är politiska ställningstaganden sprungna ur reflekterande över vad som är rätt och fel, som när de sätts på prov kan ta sig känslomässiga uttryck. Vem känner inte en fadd smak i munnen när Jimmie Åkesson basunerar ut sitt invandringsförakt? Politiskt engagemang väcks oftast inte genom år av filosofisk förkovran. Skribenterna på Politism, Nyheter24 och studenterna som skriker när Gudrun Schyman äntrar scenen har däremot känslan som utgångspunkt.

Det finns flera problem med att grunda sin politiska övertygelse enbart i känsloupplevelser. Liberaler har all anledning att förhålla sig djupt skeptiska gentemot den rödrosa våg som sköljer över tyckar-Sverige. Vissa hävdar att det är bra att Feministiskt initiativ lyfter jämställdhet och antirasism – frågor som ligger liberalen varmt om hjärtat – eftersom dessa då kommer upp på dagordningen. Problemet är att de rosa radikalerna oftast inte vill diskutera. Diskussion bygger nämligen på en övertygelse om att man resonerar med logiska argument. Dessa dygder förkastar FI-anhängarna.

Liberalen tror på yttrandefrihet och ett respektabelt debattklimat är nödvändigt för sökandet efter sanning och rimliga lösningar på samhällsutmaningar. Den nya vänstern bryr sig inte om detta. Enligt denna rörelse, influerad av kritisk teori och postmoderna tänkare, är strävandet efter objektiv kunskap värdelös eftersom någon sådan inte existerar. Det enda som finns är maktförhållanden. Till skillnad från det förra seklets marxister är inte den nya vänstern intresserad av materiella omständigheter, utan av identiteter – sexuell läggning, kön, etnicitet. Tanken på individen som något mer än dessa epitet avfärdas. Individen existerar främst som ett resultat av dessa faktorer, inte trots eller utöver dessa faktorer. Idén om universella individuella rättigheter blir därmed irrelevant. I stället ska lagstiftning utformas utifrån grupper, för att korrigera ojämlikheten i de olika maktförhållandena.

Av det följer att en liberal vit heterosexuell mans förslag för att motverka rasism eller sexism blir ovidkommande. Han kan ju aldrig veta hur det känns. Den enda åsikten han kan framföra är att han inte borde framföra en åsikt. Män som skriver artiklar om att män inte borde skriva artiklar är den uppenbara ironin som följer av ett debattklimat där idéer är sekundära och där människors hudfärg eller kön ses som den främsta legitima anledningen att yttra sig. Den obehagliga följden blir att de människor som postmodernisterna anser förtryckta, men som inte ansluter sig till ideologin, blir stämplade som borgerlighetens »husnegrer«. Här finns postmodernismens paradox: Människan är styrd och förtryckt av samhällets allmänna syn på kön eller »ras«. Även om hon är medveten om sina rättigheter kan hon inte slita sig fri, eftersom strukturerna segrar över det enskilda förnuftet. Individen är skör och totalt styrd av samhällsnormer, och samtidigt förtryckt med ett oerhört behov av att frigöras till sitt rätta jag. Men med en rationalistiskt planerad politik, framknåpad av ett gäng upplysta genusvetare, kan hon bli fri. Respekt för ekonomiska ramar är en värdering, intersektionell feminism en vetenskap. Kan man bara sin Rousseau blir man aldrig riktigt blind! Överdriven förnuftstro kan leda till totalitarism. Förkastandet av förnuftet leder till känslornas diktatur. Mixen av dessa blir en lära med absurd-auktoritära drag.

Det finns ytterligare skäl till att FI-anhängaren och liberalen har svårt att mötas i politiska diskussioner. Den förra är nämligen ofta inte särskilt intresserad av att diskutera just politik. Feministiskt initiativ med sympatisörer är mycket bra på att framföra åsikten att något måste göras; att det måste till ett värderingsskifte; att FI måste in i riksdagen för att bidra med kunskap och medvetandegöra. Vi måste prata – jävligt högt! – om hur dåligt det är med sexism och rasism. Så fort Jimmie Åkesson är i stan (åtminstone om det rör sig om en universitets- eller storstad) möts han av en mur av människor som samlats för att medelst visselpipor, huligantutor och annat som låter manifestera den egna godheten och överrösta ondskans främsta företrädare. Eftersom liberaler värnar om yttrande- och mötesfrihet (och eventuellt anständighet), och kanske har uppfattningen att bröldemonstrationer mot Sverigedemokraterna skapar mer uppmärksamhet för invandringsförakt än vad de motarbetar den, anses de inte vara tillräckligt goda antirasister.

För den som är intresserad av att göra samhället friare, mer öppet och rättvist blir därför en diskussion med FI-gänget inte särskilt givande. Att diskutera exempelvis varför kvinnor tjänar mindre än män, och klura ut realistiska förslag för att förändra på detta, är sekundärt. Den nya vänstervågen är mer intresserad av att tjafsa om vilka begrepp för olika identiteter som ska användas och vem som är mest förtryckt. Att det skulle kunna vara så att invandrare har det svårare på arbetsmarknaden, inte enbart för att rasism existerar, utan också för att Sverige har en stelbent arbetsmarknad, är en ointressant reflektion då den är inkompatibel med teorin att allt som är dåligt beror på »maktsystemet«.

Hur har det kunnat bli så här? Man skulle kunna se vänstervågen som ett sundhetstecken. Endast människor som lever i välstånd och frihet kan anse att kampen mot midsommarstängerna är nödvändig. Att svenska ungdomar har det så pass bra att de måste hitta på saker att revoltera mot är egentligen positivt. Den tråkiga sidan av samma mynt är att det offentliga samtalet blir sämre. När allt som tänkts av vita europeiska män avfärdas blir diskussionen begränsad. Eftersom kultur politiseras och anses värdelös och förtryckande om den är sprungen ur ett hetero- eller medelklassperspektiv blir svenskt kulturliv mer inskränkt. Och ett samhälle där vetenskapen inte anses ha ett egenvärde, utan ses som något som ska användas i den politiska kampen, blir fattigare. Feministiskt initiativ skriver i sitt partiprogram att alla högskoleutbildningar ska innehålla klimatkunskap och ett »könsmakts-, funktionalitets-, hbtq-, och antirasistiskt perspektiv« – idéer som även ska styra de statliga forskningsanslagen. Hur man tillämpar ett hbtq-perspektiv i en utbildning i astrofysik låter partiet stå osagt. Varför en människa som valt att ta studielån för att lära sig om exempelvis Platons idévärld ska tvingas genomlida föreläsningar om vikten av att välja frigående morötter förblir ett frågetecken.

Men det värsta med vänstervågen är att det fortfarande finns stora samhällsorättvisor som måste åtgärdas. Dessa hamnar i skymundan av teoritöcknet, eftersom lösningen (som avreglerad arbetsmarknad eller återupprättad skola för klassresor) inte faller de självutnämnda radikalerna i smaken. Det finns också en risk att en konservativ antites börjar sprida sig bland borgerligt sinnade ungdomar, som en frustrerad reaktion på vänstervågen.

Därför är det viktigt för liberaler att vara progressiva – och det med självförtroende. Liberalismen är den främsta maktkritiska ideologin, och det rättvisa och meritokratiska samhället där alla har det så bra som möjligt nås med liberala reformer. Som vanligt kommer det att bli liberaler som måste åtgärda skadorna efter vänstersvallet. Det är lika bra att dra på sig gummistövlarna redan nu.

Karin Pihl studerar filosofi vid Uppsala universitet och är ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.
karin.pihl@liberaldebatt.se
Twitter: @K_Pihlen