Högst däruppe ser allt så stilla ut. Från den hundraåriga gruvlaven i byn Intrånget är det inte mer än några vindkraftverk i fjärran som skvallrar om det vi i dag förknippar med civilisation. Men här har man burit malm ur berget sedan 1200-talet.
För 70 år sedan vaktade byborna här dag som natt. Med en tysk ägare var rädslan för attentat stor. Snart efter krigsslutet togs dock driften över av AB Stadsgruvor med huvudkontor i Håksberg, Ludvika. Det är nu 45 år sedan gruvan i Intrånget stängde.
Mot horisonten tornar Hedemora kyrka, skymtar gör även Husby kyrka där i älvlandskapet. Med modern byggnadskonst som referens låter 25 meter inte som så mycket för världen, men väl däruppe i laven, som nu blott tjänar som utsiktstorn, ser man ändå en betydande del av den. Särskilt som foten ju vilar på ett berg.
Men till skillnad från laven går denna resa runt berget, genom byar som Vaktarbo, Ryllshyttan, Ljusfallet och till själva samhället Garpenberg, där laven än står mitt i byn. Här pågår just nu en av landets största industriinvesteringar. Närmare fyra miljarder satsar Boliden och den nya laven möter kyrktornet i en perfekt linje över sjön.
Här anställs det på nytt. Dagen är sommarens varmaste och solen står högt. Till den lilla Kuppdammen promenerar sommarlediga barnfamiljer och skratt från bad och lek ekar mellan bergen. Garpenberg är en vinnare, i alla fall relativt sett. Här finns industri och arbete kvar. Men ändå känns det lite sorligt. Garpenberg är inte längre den idealbild det en gång varit.
Det var bygdens stora sorg när Skogshögskolan stängdes år 1995. Här utbildades jägmästare redan 1915 och vid tiden för nedläggningen var nio professorer och ett hundratal forskare knutna hit. Tanken att Garpenberg (och Hedemora), med denna uppställning, en gång var landets största universitetsort utanför universitetsstäderna svindlar.
Jag har svårt att tänka mig ett rikare landsbygdssamhälle än det där man både driver råvaror ur marken och utbildar akademiker.
Nyligen stängde livsmedelsbutiken, och biblioteket föregås numer av epitetet »f.d«. Här och där står bergarbetarnas husvagnar. Andra har köpt någon av de gamla arbetarbostäderna till priset av handpenningen på en enrummare i huvudstaden. Andra hem står öde. På enstaka fastigheter har gräsmattan gett vika för björksly – så hög att den överskuggar en fullvuxen man.
Längs de sköra nervtrådarna som ansluter till den grovhuggna och spikraka AK-vägen mellan Horndal och Brattfors står de tätt. Gravstenarna. »Skogshögskolans försök« står där skrivet.
Med »Skogis« var Garpenberg unikt. Ett akademins Edens lustgård. Nu tuggar 20 år av sly det som en gång var landets mest välskötta skogar till oigenkännlighet.
Gabriel Ehrling är redaktör för Liberal Debatt och ledarskribent på Dalarnas Tidningar. Artikeln har i ett tidigare utförande publicerats i DT:s tidningar.
gabriel.ehrling@liberaldebatt.se
Twitter: @gabrielehrling