År 1972 såg det ut att vara slut med Liberal Debatt. Frihetlig Socialistisk Tidsskrift var född. Håkan Boström har studerat det spektakulära namnbytet – vad betydde det, egentligen?
Steget från att kalla sig liberal till att kalla sig socialist kan idag tyckas stort. För lite drygt 40 år sedan var det dock en inte obetydlig skara liberaler som tog detta kliv. Flera av dem var knutna till denna tidsskrift. 1972 bytte Liberal Debatt namn till Frihetlig Socialistisk Tidsskrift. I efterhand har dessa händelser beskrivits som kuppartade och ett uttryck för infiltration från vänster. Det ligger en del i den förklaringen. Den kraftiga omsvängningen i socialistisk, eller rättare sagt syndikalistisk, riktning tog full fart först i och med att redaktionen flyttat till Umeå ett par år tidigare. Men mycket hade hunnit hända innan dess. Jag kommer här att driva tesen att övergången till frihetlig socialism lika gärna kan ses som uttryck för en idéutveckling som pågått i minst tio år innan det famösa namnbytet.
Det är egentligen inte särskilt konstigt att Liberal Debatt sveptes med i den allmänna radikaliseringsvågen under 1960-talet. Kärnan i 1968 års idéer har betecknats som en revolt mot alla auktoriteter. Det passade till en början förnuftstroende liberaler som hand i handske. LD
utmärktes av en prövande, kritisk och förment rationell inställning, samt bejakade modernitet och nya idéer. Den förmenta rationalismen framhölls som en dygd och styrka. Den skulle dock också visa sig vara en betydande svaghet, när det inte längre var givet vad som kunde klassas som »förnuftigt«. Förnuftstron vilade i hög grad på outtalade premisser som de diskuterande själva sällan var medvetna om – och därmed hade svårt att försvara när de kom att ifrågasättas.
Att de unga 1960-talsliberalerna såg sig själva som en samhällskritisk, progressiv och modern kraft gjorde dem mottagliga för tidens nymarxistiska strömningar. Den nya vänstern var välartikulerad och kunde hämta stöd från framstående internationella tänkare. Till en början tog sig denna påverkan främst uttryck i kritik mot det formella frihetsbegreppet – som likt den formella äganderätten och den formella demokratin nagelfars för sin bristande maktanalys i Liberal Debatts spalter.
De flesta LD-skribenter under 1960-talet var visserligen uttalade motståndare till »socialism«. Men socialism definierades i sin snäva betydelse, som förstatligande av produktionsmedlen. Det var toppstyre av öststatsmodell man vände sig emot, inte folkligt inflytande. Socialdemokratin utmålades därtill som en konservativ och maktbevarande kraft, medan liberalerna såg sig själva som de sanna radikalerna.
Mot socialismens förmenta kollektivism framhävde flera skribenter en liberal vision om att maximera individens autonomi. Det var det positiva frihetsbegreppets maktaspekt som åsyftades. Individen skulle ges ökat medbestämmande och så kunde endast ske genom decentraliserat beslutsfattande och fördjupad demokrati. Linjen tog sig snart uttryck i krav på demokratisering av alla samhällsinstitutioner – skolor, universitet och sjukhus – och efterhand i ett allt starkare ställningstagande för företagsdemokrati. Beslut skulle fattas lokalt, av dem de berör.
1960-talsliberalernas ambition att maximera den politiska autonomin leder ganska snart över till en generell – och tidvis passionerad – kritik av alla hierarkier och ojämlika maktförhållanden i Liberal Debatt. Gustaf Lindencrona – ordförande för studentförbundet 1962-63 – är en typisk representant för det tidiga 1960-talets liberala radikaler. I ett personligt färgat inlägg framför han ståndpunkten att den anti-auktoritära inställningen utgör grunden för liberalismen. Någon motsättning finns inte mellan å ena
sidan meritokrati och rationalitet och å andra sidan jämlikhet och demokrati – tvärt om:
»Vad jag ogillade var att en del människor kunde befalla andra människor att göra saker och ting, som de inte ville och inte förstod. Långt innan jag började intressera mig för företagsdemokrati hyste jag en varm sympati för alla demokratiseringstankar i skolvärlden och framförallt en djup motvilja mot ordergivandet från gymnastiklärares och militärens sida.«
»Jag var övertygad om demokratin som samlevnadsform, att i ett demokratiskt system skulle de mest lämpade bli valda till viktigare poster och förhållandet mellan ’styrande’ och ’styrda’ bygga på förtroende.«
Lindencrona kombinerar sin antiauktoritära hållning med en stark framstegstanke och tro på den sociala ingenjörskonstens möjligheter. Politik är problemlösning:
»ett av de mest positiva dragen i det nuvarande västerländska samhället är att det tycks vara omöjligt att från den allmänna diskussionen avföra olösta problem… hur mycket de än diskuteras, är de alltid lika aktuella så länge de är olösta.«
Detta sätt att resonera var inte särskilt revolutionerande på 1960-talet. De unga liberalerna kan egentligen bara sägas utveckla Bertil Ohlins dominerande socialliberalism i en mer radikal riktning. Ohlin hade själv i sin ungdom gått till storms mot dogmatisk laissez-faire-liberalism. Äganderättens reglering var något som han betraktade som en »teknisk fråga«. Den var främst en tillväxtfrämjande drivkraft. Han förespråkade en blandning av marknadsekonomi och statlig välfärdspolitik – samtidigt som han tog avstånd från tanken att ett helt nytt »utopiskt« samhälle kunde skapas med politiska medel. Ohlin var, liksom många andra i hans generation, påverkad av Axel Hägerströms värderelativism. Dogmer och tro på absoluta värden hade ingen plats i ett modernt samhälle. Politiken skulle i stället bygga på vetenskaplig erfarenhet, saklighet och hänsynstagande till varje enskilt samhällsproblems speciella förutsättningar.
Ohlin är i mycket en utilitarist. Det är personlighetsprincipen som är politikens mål och samhällsorganisationen utgör en funktion till detta värde. Ett slags »kvasivetenskapligt« liberalt program som i Karl Poppers anda är öppet för ständig omprövning.
Det Ohlinska paradigmet var inte särskilt motståndskraftigt mot vänstervridningen som följde. De unga radikalerna på 1960-talet behövde egentligen bara lägga fram argument för att ett mer demokratiskt organiserat samhälle skulle stärka den personliga autonomin – ett begrepp som de i hög grad kom att tolka i politiska termer. Kritiskt tänkande och förnuft hade en central plats i den efterkrigstida socialliberalismen och »genomskådandet« av samhällets maktstrukturer blev ett viktigt tema för LD-liberalerna. Hans Bergström menade i en artikel 1968 att det som utmärker vänsterliberalismen är just förmågan att se orsakerna till samhällsproblem i deras sociala sammanhang, en sociologisk blick parad med en vetenskaplig »tvivlarattityd«.
Både högern och marxisterna anklagas i Liberal Debatt för att hålla sig med ett slags fetischistisk syn på ägandet. Det centrala är nämligen inte, menar liberalerna, om staten eller privatkapitalet äger verksamheten, utan hur stort inflytande de som berörs av besluten har. Förstatligande utgör en pseudo-lösning på demokratiunderskottet. Demokratin på arbetsplatserna bör i stället fördjupas med hjälp av lagstiftning.
Mycket av radikaliseringen har i efterhand lite förenklat skyllts på Per Gahrton, som var redaktör för LD 1967-1968. Delvis beror det på att han var den ledande företrädaren för vänsterfalangen inom Folkpartiets ungdomsförbund, FPU och senare var med och grundade Miljöpartiet. Gahrton var visserligen en driven och passionerad skribent. Han var i hög grad en moralist och gick till storms mot vad han uppfattade som hyckleri och falskspel. Någon socialist var han emellertid inte. Gahrton var starkt engagerad för jämlikhet och demokrati, men han skrev inte särskilt mycket om ekonomiska frågor.
Det är först runt 1970 som ekonomiska frågor verkligen kommer i fokus i tidsskriften. Liberal Debatts färd från vänsterliberalism till syndikalism och marxism växlar då upp med flera växlar. Tidsskriftens spalter fylls av en allt fränare elit- och samhällskritik där vokabulären inte sällan är hämtad från marxismen och världsbilden gränsar till det konspiratoriska. Den rådande borgerliga demokratin utmålas som en chimär där oliktänkande trycks ned och makthavare i politik och näringsliv håller varandra om ryggen.
LD-liberalerna kommer allt mer att se politisk representation som en illusion och delegerad makt som bedrägeri och maskerad maktutövning. Enskilda kapitalisters bestämmanderätt över sina anställda ifrågasätts också i skarpa ordalag. Grundsatsen upprepas gång på gång: Idealet om den självständige, aktive medborgaren som utvecklar sin personliga autonomi kan bara förverkligas i ett sant demokratiskt samhälle, vilket innebär radikal jämlikhet i samhället och demokrati på arbetsplatserna.
I Liberal Debatts temanummer »Manifest för frihet och jämlikhet« 1971 slås det fast att statens nuvarande funktion är att hålla folket i schack och »det kapitalistiska produktionsmaskineriet« igång. Konsumtionssamhällets syfte är dubbelt: att upprätthålla den kapitalistiska produktionen och att dämpa den alienation som medborgarna upplever till följd av underordningen. Vi konsumerar för att orka producera – inte tvärt om. För att visa på de strukturella likheterna mellan styrelsesätten i öst och väst betecknas öststatskommunismen som »statskapitalism«:
»Varje samhälle som saknar utlopp för mänsklig skaparkraft och mänskliga uttrycksbehov – genom att förbehålla en elit den ekonomiska makten eller genom att begränsa den politiska friheten – kan i längden inte undgå att bli ett konsumtionssamhälle. De statskapitalistiska ländernas totalitära ideologi har sin motpol i den privatkapitalistiska struktur-diktaturen som går under det skönt klingande namnet ’valfrihet’.«
Den uppenbara vänsterkantringen föranleder flera försök att rättfärdiga linjen med hjälp av enskilda citat från J.S Mill och hans sentida efterföljare L.T. Hobhouse. Den frihetliga socialismen utmålas så att säga som liberalismens fullbordan i radikalernas version av sin egen ideologiska utveckling. De öppna hänvisningarna till syndikalism och anarkism blir samtidigt allt fler.
Men det är inte särskilt tydligt, ens för anhängarna själva, vad den frihetliga socialismen mer konkret innebär. Ett återkommande tema i LD:s spalter de sista två åren före namnbytet 1972 är just hur det nya samhället »efter revolutionen« ska se ut. Ofta är visionen vagt formulerad men flera artiklar handlar om den jugoslaviska modellen, med dess arbetarråd, syftande till en decentraliserad ekonomisk socialism. En kommunistdiktatur kan således lyftas fram som inspirerande förebild i Liberal Debatt. De radikaliserade liberalerna/frihetliga socialisterna håller dock samtidigt fast vid icke-våldsprincipen och individens frigörelse som yttersta mål för politiken.
Meningsmotståndare, både från höger och vänster, ges också spaltutrymme. Syndikalismen kritiseras exempelvis, välformulerat om än i starkt leninistiskt färgade ordalag, av skribenten Sven Ax för att vara en orealistisk utopi, både i synen på hur samhällsomvandling kan gå till och hur den nya ordningen ska kunna upprätthållas.
Hur ska man då förstå den kraftiga vindkantring åt vänster som kom till uttryck i Liberal Debatt under den här perioden? Självfallet spelade tidsandan och det sociala trycket in. Den nya generation som växt upp efter kriget tog tillväxt och god materiell standard för given. De menade något mer och annat med frihet än sina föräldrar. Många av skribenterna i LD var unga studenter med öppet sinne. Studentrollen gav samtidigt ännu en viss grad av automatisk status och självrespekt. Redaktionens vandring från det etablerade Stockholm, via Lund, till den radikala och då färska högskoleorten Umeå hade självklart också betydelse.
Den ideologiska förändringen kan ses som ett intellektuellt arbete med vad liberal frihet innebär i ett modernt samhälle. Den nya generationen var uppväxt i det rationellt sekulära, alltmer urbana och genomorganiserade efterkrigssverige. Andelen egenföretagare, hantverkare och bönder minskade i snabb takt och de hade svårt att se friheten inkarnerad i den gamla sorts individualism som de äldre liberalerna företrädde. Frågan de yngre ställdes inför kan formuleras som: Hur bevarar man den individuella friheten i ett samhälle som med nödvändighet går mot alltmer av storskalighet, konformism och anonymitet? Deras svar blev mer demokrati – men hur kombinera individuell frihet med radikala demokrati- och jämlikhetsambitioner?
Syndikalismen eller den frihetliga socialismen tycktes lösa dilemmat. Men denna tankefigur var och är i hög grad en teoretisk konstruktion. Erfarenheterna från Jugoslavien eller begränsade experiment med företagsdemokrati i väst hade inte försett 1960-talsliberalerna med några starka belägg för att decentraliserat beslutsfattande gav några betydande frihetsvinster för de anställda på företagen. Någon folklig opinion för medbestämmande, utöver rena arbetsmiljöfrågor, fanns heller inte. Det är inte någon slump att varken LO eller socialdemokratin drev på för den här typen av reformer.
LD-liberalerna ville hitta en syntes mellan liberalism och socialism. De försökte att komma runt de bägge ideologiernas inneboende nackdelar. Lite elakt ville man plocka russinen ur kakan. På så sätt är den frihetliga socialismen också i högsta grad en produkt av den modernistiska förnuftstro som präglade efterkrigstiden fram till 1970-talet. Motsättningarna mellan frihet och jämlikhet, individ och kollektiv ansågs – liksom förekomsten av maktmissbruk – möjliga att tänka och organisera bort. Denna övertro på förnuftet blir inte minst tydlig i skiljelinjerna mellan den frihetliga socialismen och den mer cyniskrealistiska marxist-leninismen.
Här menar jag att det finns en viss idéhistorisk kontinuitet gentemot svensk liberal tradition. Bertil Ohlin stod visserligen för en helt annan sorts liberalism än de unga 1960-talsradikalerna. Men skillnaderna handlade i hög grad om generation, erfarenhet och samhällsposition. Teoretiskt fanns en tendens hos de yngre radikalerna att bortse från olösliga motsättningar i politiken, irrationella motiv eller värdekonflikter. Denna tendens bar en omisskännligt idealistisk och liberal prägel.
Håkan Boström studerar ekonomisk historia vid Uppsala universitet och är återkommande medarbetare på DN:s ledarredaktion.
hknbostrm@gmail.com
Ur första numret av Frihetlig Socialistisk Tidsskrift, 1972:
”Liberal Debatt har alltid haft en alldeles speciell ställning bland de politiska tidsskrifterna… Liberal Debatt har fört en alldeles självständig linje …’ 1970 upphörde folkpartiet att ge tidsskriften bidrag. Mellan 1963 och 1970 hann åtskilligt att hända. Tidsskriften gav sig på militär lydnad, statskyrkan och religionen, den organiserade nykterheten, den ekonomiska integrationen med Västeuropa, USA:s anti-kommunistiska korståg i Vietnam, abortlagarna, familjeinstitutionen, kriminal- och narkotikapolitiken, Israels version av det som hände m m. Kanske var det inte så konstigt att Sven Wedén tröttnade.
Avgörande var dock ett annat förhållande. Ur denna radikala tradition med starkt antiauktoritära drag besläktade med anarkismen växte det fram mycket långtgående jämlikhetskrav. De materialiserades i krav på arbetarförvaltade företag och radikal inkomstutjämning. Därmed raserades två av den ekonomiska liberalismens grundpelare: de egendomsägandes rätt till makt över produktionsmedlen och marknadens fria spel med arbetskraften. Och eftersom det i Sverige till skillnad från andra länder inte finns någon stark gren av den egalitära liberalismen utan liberalismen här bärs upp av en ålderdomlig ekonomisk doktrin var brytningen oundviklig…
Två utvecklingsvägar förefaller sannolika: monopoliseringen fortskrider och statsmakt och kapital sammansmälter till ett totalitärt system som kan kallas statskapitalism eller stadssocialism (sic!) beroende på om det är borgerligheten eller socialdemokratin som regerar i framtiden eller sker en revolution av samhället underifrån genom att arbetare tar makten i företag, studenter i skolor och på universitet, hyresbetalare i bostadsområdena osv.
I båda fallen är den ekonomiska liberalismen dömd. Ett uttryck för denna utveckling är att debattcentrum förflyttats från radikal liberalism till anti-kapitalism och grön våg under loppet av ett decennium. Är det då socialismen som segrar? Ja – men vilken: statssocialismen, stalinismen eller den frihetliga socialismen? Redaktionen för tidsskriften vill kasta sin vikt i vågskålen för frihetlig socialism. Tidsskriften kan genom att anknyta till anarkismens och syndikalismens socialistiska tradition fortsätta sin linje i striden för ett antiauktoritärt och fullödigt demokratiskt samhälle.
FST nr 5 1972, sid 5. Detta är första numret av FST men de angav det som nr 5 för att markera kontinuitet med Liberal Debatt. Texten ovan är skriven av signaturen RM, vilket är Richard Murray.