Recension: ”Utvandrarna” Kungliga Dramatiska Teatern (2014)
Svenskarna besitter många ädla egenskaper, men empati är inte den mest framträdande. Ibland behöver vi hjälp på traven.
Att sätta sig in i tiggarens fem storlekar för stora skor är det få som försöker, ingen som klarar av. Inte ens de folkpartistiska politiker som efter dagar av wallraffande kommer fram till insikter som de lika lätt kunnat nå med vanliga kläder på. Det är en hemsk känsla att sitta i ett hörn och tigga, får vi veta, vi anar inte hur hemsk. Denna lärdom hälsade jag med samma uppgivenhet som när Paolo Roberto åt hamburgare i en månad för att göra följande poäng: Det är inte hälsosamt. Vi frågar fel saker, och använder fel metod för att besvara dem.
Är man sugen på bättre förståelse för äkta fattigdom, då ska man bege sig till Dramaten. Där finns Rolf Lassgård varje kväll, föga bättre klädd än tiggaren vid ingången. Där är han Karl-Oskar, och Stina Ekblad är Kristina, och deras familj den första att utvandra från Ljuder
socken till Amerika. Pjäsen heter Utvandrarna, och bygger på ett litterärt mästerverk i fyra delar av Vilhelm Moberg. Viktigast av allt: Alla talar svenska. Varför viktigast? Därför att publiken – det var uppenbart – blev mer berörd av en svensk skådespelare som simulerar en sekelgammal verklighet, än av den verklighet som i dessa dagar trängt ända fram till Strandvägen. Den romske tiggaren väcker i bästa fall ömkan, i värsta fall organiserat förakt, men definitivt ingen förståelse.
Språkbarriären kan vara en anledning. En annan kan vara vårt genuina ointresse som bygger på oförmåga till igenkänning. Dessa människor är inte vi, och skulle aldrig kunna vara det. Regissören Mats Ek väljer tyvärr bort den starkaste scenen i Mobergs svit, där svältande föräldrar skickar sina svältande barn för att tigga i grannskapet. Barn väcker medlidande, pratar med ansiktet, och hämmas inte av de vuxnas stolthet. Detta var Sverige, för drygt 100 år sedan.
Vi har klart för oss att migration sker. Vi förstår att folk flyr dödligt våld. Dock har vi obefintlig förståelse, men ett överskott av ringaktning, för ekonomiska flyktingar. Det var precis vad fiktiva Karl-Oskar och Kristina var, liksom de 1,3 miljoner verkliga svenskar som lämnade Sverige från slutet av 1800-talet till tidigt 1920-tal. Skälen var främst ekonomiska. Svält hotade. Lägg därtill en tillvaro färgad av grått; orättvisa, trängsel, stelhet, primitivism. Många av dåtidens utvandrare hade kunnat uthärda och överleva, men valde att pröva sin lycka annorstädes. Hade de försökt sig på samma sak i dag, med destination Sverige, hade de blivit erbjudna en betald återresa.
Utvandrarna påminner oss om det fattiga Sverige. Gudarna ska veta att Sverige behöver påminnas. Inte enbart om det som var, utan om det som kan bli igen. Ser vi till skolresultaten kan vi konstatera att Fattigsverige har framtiden för sig.
Alen Musaefendic är nationalekonom och skribent.
alenmusaefendic@gmail.com