Sverige får återkommande motta internationell kritik för de långa tider som brottsmisstänkta tvingas sitta häktade utan rättegång. Folkpartiets rättspolitiska talesperson Johan Pehrson vill nu se insatser för drägligare villkor.
Sverige är ett land där rättssäkerheten är stark. Visst finns problem, men jämfört med andra länder har vi låg korruption, en offentlig förvaltning präglad av opartiskhet och lagstyre och låg risk för att otillbörliga hänsyn vägs in vid myndighetsbeslut.
Detta framgår av World Justice Project (WJP) som nyligen presenterade sin senaste rapport om rättssäkerheten i världens länder. WJP placerar Sverige på tredjeplatsen, strax efter Norge och Danmark.
Det finns dock områden där förbättringspotentialen är betydande: effektiviteten i rättsprocessen, polisens arbete och de långa väntetiderna i rättssystemet.
Sverige har långa häktningstider jämfört med flera andra länder. Jag anser att detta är ett allvarligt problem – naturligtvis främst för den som får sitta häktad kanske ett halvår eller ännu längre, men också för rättsväsendet i stort.
År 2013 varade 30 procent av häktningarna i två månader eller längre. Ser vi till de riktigt långa häktningarna fanns det år 2012 hela 28 personer som varit häktade i minst 361 dagar. Extremfallet är den åtalade man i det så kallade Södertäljemålet som när denna artikel skrivs varit häktad i snart tre och ett halvt år.
Det är också mycket vanligt att den häktade beläggs med restriktioner som begränsar kontakterna med omvärlden. Restriktionerna kan bland annat handla om förbud mot brev eller telefonsamtal, eller förbud mot att träffa andra häktade – alltså isolering.
Åklagaren är skyldig att kontinuerligt bedöma om restriktionerna är nödvändiga. Men i praktiken är restriktioner huvudregel. Åklagarmyndighetens årsredovisning för 2013 visar att hela 6 558 av de 9 415 personer som var häktade under året hade någon form av restriktion.
Antalet ungdomar i åldrarna 15–17 som häktas är mycket lågt, men även i denna grupp är restriktioner huvudregel. Det är rentav lite vanligare med restriktioner bland ungdomar. Också detta tål att ifrågasättas. Svensk lagstiftning är tydlig med att unga lagöverträdare bara får häktas om det finns synnerliga skäl, men när en ung människa väl häktas finns det inte några särskilda lagregler om restriktioner.
Jag anser att det är ett misslyckande för Sverige att vi inte kommit till rätta med de mycket långa häktningstiderna. Vi måste även säkerställa att situationen i häktena är rimlig med hänsyn till omständigheterna, särskilt för de som har belagts med restriktioner under lång tid. Den internationella kritiken, bland annat från Europarådets expertkommittéer, måste tas på allvar.
Samtidigt är det viktigt att inte falla ner i det motsatta diket. Det finns trots allt skäl till att en misstänkt person sitter häktad. Också från häktescellen kan grovt kriminella sätta käppar i hjulet för rättsprocessen genom att ge order om att undanröja bevis eller hota vittnen.
Det behövs ett brett och långsiktigt arbete om vi menar allvar med att få ner häktningstiderna och få häktessystemet att fungera bättre. Till att börja med behöver handläggningstiderna kortas i hela rättskedjan.
Sedan 2006 har regeringen ställt allt större krav på myndigheterna, och uppföljningarna visar att handläggningstiderna också har minskat. En studie från Brottsförebyggande rådet visar att den totala handläggningstiden från anmälan till dom har minskat med 17 procent för ett antal centrala brottstyper. Det finns tveklöst utrymme att fortsätta effektivisera utan att ge avkall på rättssäkerheten.
Domstolarna måste också ges bättre möjligheter att hantera stora brottmål och inställda förhandlingar, två faktorer bakom många långa häktningsperioder. Det förekommer att en enskild misstänkt får sitta häktad medan domstolen ägnar sig åt de delar av målet där misstankar mot helt andra personer prövas. Här har regeringen nyligen presenterat lagförslag som minskar antalet inställda huvudförhandlingar och gör det lättare att bryta upp stora brottmål i delar.
En arbetsgrupp inom Åklagarmyndigheten har också nyligen lagt fram en rapport med en lång rad förslag. Bland annat föreslås att bryta isoleringen genom att häktade ges rätt till minst två timmars mänskligt umgänge per dygn. Kanske kan fler ungdomar omhändertas av de sociala myndigheterna i stället för att häktas.
Åklagarmyndighetens arbetsgrupp föreslår även strafflindring om den misstänkte medverkar till utredningen. Det är en idé som Folkpartiet redan driver och som även den statliga påföljdutredningen har föreslagit. Grundtanken är enkel: Det ska löna sig att tala sanning.
Detta skulle troligen kraftigt minska förekomsten av långa häktningar, eftersom dessa oftast förekommer i just de komplicerade mål där uppgifter från de misstänkta kan bli avgörande. Sådana uppgifter får förstås prövas för sitt bevisvärde på samma sätt som alla andra uppgifter i en rättsprocess. Eftersom motsvarande regler finns och fungerar väl i andra länder är jag fullt övertygad om att det går att finna en genomtänkt reglering också i Sverige.
Åklagarmyndighetens rapport är ett viktigt underlag för att fortsätta minska de långa häktningstiderna och förbättra villkoren i häktena. Också från statliga utredningar som straffprocessutredningen och påföljdsutredningen finns ett antal idéer att arbeta vidare med.
Jag är försiktigt optimistisk, men ingenting händer av sig självt. Det krävs politisk vilja. Jag och Folkpartiet kommer att fortsätta driva på för reformer som får ner häktningstiderna och – med bevarade säkerhetskrav – skapar drägligare villkor för de häktade.
Johan Pehrson
är riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson för Folkpartiet liberalerna.
johan.pehrson@riksdagen.se
Twitter: @johanpehrson