Den 3 mars går jag på Dramaten och Metros temakväll »Nationalismens apostlar – röster från Danmark, Norge och Sverige«, uppdelad i tre block. Först, tre pjäser som spelas efter varandra på varsin scen i Oslo, Köpenhamn och Stockholm. Föreställningarna livestreamas till publiker på respektive plats samt till tre länsteatrar i Sverige. Sedan, en paneldebatt följd av liveinspelning av P1-programmet Filosofiska rummet. All heder åt Dramaten och Metro. Att en tidning och en kulturinstitution samproducerar en helkväll, liksom initiativet att involvera nordiska partners, är jättekul. Men den kvardröjande känslan vid kvällens slut är en av otidsenlighet.
Det ligger nära till hands att jämföra med strömningarna kring förra sekelskiftet. Ett vanligt uppslagsverk beskriver nationalromantiken kring slutet av 1800- och början av 1900-talet som »en attityd som söker återknyta till en nationell kulturtradition för att ta drag ur denna som utgångspunkter för nyskapande«. Med andra ord kombinerade nationalromantikens konst en romantisk sida med viss radikalism. Det kan inte riktigt sägas om den konst som visas upp på Dramaten.
Det danska bidraget European Dreamspeech, av Christian Lollike och Mads Madsen, blir min favorit. En drottning Margarethe håller en sylvass dialog över ’det nya Danmarks’ valhänta möte med det mångkulturella och föränderliga. Effektfullt. Andra delen lyfter nationalismens obarmhärtigaste sida till ett europeiskt plan, där den förvandlar Medelhavets vatten till »Afrikaner-graven«. Det norska bidraget »Vi er Norge« är OK men lite övertydlig. »Åh, Norge har en sådan konsensuskultur. Det kan faktiskt vara begränsande och farligt« tycks den viska. Den har ju rätt visserligen. Men ändå. Lucas Svensson har skrivit det svenska bidraget »Vid det svarta vattnet«. Det är suggestivt och vackert, men föga mer. Gemensamt för alla pjäserna är att ingen förmår problematisera nationalismen, utan snarare parodiera den. Och satir utan framåtblick riskerar att bli plump.
Panelsamtalet som leds av Alexandra Pascalidou är. Så dåligt. Med en panel bestående av Mona Johansson, Metro, Lucas Svensson och Reuben Sallmander, skådespelare, förväntar jag mig ett högintressant samtal om pjäsens budskap, konstens roll för gränsöverskridande identiteter eller något liknande. Istället får jag höra hur Pascalidou kände sig nationalistisk över att »den svenska pjäsen var så himla mycket bättre än de andra två«, och Reuben Sallmanders (visserligen som svar på en fråga) analys av hur en nedmonterad välfärdsstat kan hänga ihop med en mer synlig nationalism. När samtalet avslutas med ett glättigt »Innan vi slutar kan ni väl säga något om nationalism. Och det får gärna vara vackert!« längtar jag bort.
Panelsamtalet var lyckligtvis botten på den U-formade dramaturgin, och Filosofiska Rummet-inspelningen är precis så bra som man tror. Lena Ström Melin, Göran Rosenberg och filosofen Hans Ruin guidar mjukt genom nationalismens födelse som ett historikernas och filosofernas verk. De lyckas varna för nationalismens galna former och samtidigt betona betydelsen av de affektiva band av samhörighet som nationalismen spelar på. Jag och min granne mumlar till varandra, att jo, nu lyfte det ju lite igen.
Rubriken, ett citat ur Lucas Svenssons pjäs, är en lämplig etikett för kvällen som helhet. Det bestående intrycket är att man reproducerar den nordiska nationen som en exkluderande och statisk enhet. Visserligen med humor ibland, men ändå. Vad hände med att ta avstamp i nationalismen för att skapa något nytt? Var är konsten som skapar de där inkluderande affektiva banden som slår undan fötterna för en bakåtsträvande, polariserande nationalism? Som erbjuder ett tredje samhällsalternativ, mellan nationalismens »vi« på bekostnad av »dem« och en iskall och isolerande individualism? Det borde nästa Metro/Dramaten-samarbete handla om.
Karin Zelano
är doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och medlem i Liberal Debatts redaktionsråd.
karin.zelano@liberaldebatt.se
Kommentar:
European Dreamspeech av Christian Lollike och Mads Madsen Regi: Christian Lollike (Danmark), Vi er Norge av Kristian Lykkeslett Strømskag Regi: Mari Vatne Kjeldstadli (Norge), Vid det svarta vattnet av Lucas Svensson Regi: Annika Silkeberg (Sverige).
Mer information om föreställningen och samtliga manus till de tre föreställningarna ligger uppe på www.dramaten.se.