Enligt Lissabonfördraget ska näste kommissionsordförande utses »med hänsyn till« resultatet Europaparlamentsvalet. Vad det innebär i praktiken är ännu oklart. En sak är säker, José Manuel Barroso blir den siste av sitt slag. Vilka är då hans sista ord i ämbetet? Liberal Debatts nyblivne redaktionsrådsmedlem dök i Twitterdammen och fann en svårt näthatad, men också tänkvärd, superbyråkrat.
»Who the hell do you think you are? You’re not Obama HE WAS VOTED IN BY THE ELECTORATE. You are wanted by nobody! #No2EU«
De hårda orden ovan kommer från en brittisk kvinna på Twitter. Föremålet för det aggressiva angreppet är ingen annan än kommissionsordförande José Manuel Barroso. De upprört formulerade meningarna är dock långt ifrån det värsta som har yttrats från någon av de cirka 102 000 följarna till det officiella twitterkontot
@BarrosoEU som drivs av ordförandens stab.
Överhuvudtaget är det fascinerande att vår kommissionsordförande, trots det relativt svala intresset för honom, håller sig med ett tämligen aktivt twitterkonto till vilket folk från hela kontinenten tillåts skriva oförskämdheter. Exempelvis har Sveriges twitterprofil framför andra – utrikesminister Carl Bild – mer än det dubbla antalet följare.
Brysselföraktet är i allra högsta grad levande i EU. Därför finns det skäl att ta del av vad Barroso har att säga om den populism som präglar debatten när Europa nu går till val. Det är också ett återkommande tema i Barrosos drygt
1 670 twitterinlägg, varav ett hundratal undertecknats av honom personligen.
»@BarrosoEU: The resurgence of populism and nationalism threatens to destroy the dream made real. The indifference of many pro-Europeans is also a risk.«
Det är nämligen inte enbart en eller ett par kandidater som under den här valrörelsen kommer att tala om ett »smalare men vassare« EU. I princip samtliga svenska partier som ställer upp i Europaparlamentsvalet går nu till val på mer eller mindre EU-kritiska paroller. Närodlat och svenskt ska det vara. Och underförstått säger man också till väljarna att fransoser, papister och lättningar i syd inte går att lita på. Se bara på hur det gick för det genomkorrumperade Grekland där byråkrat- och politikeradel tilläts regera.
Det stora monstret som våra kandidater säger sig bekämpa är EU-byråkratin. Det kommer att talas om att fler beslut ska fattas närmare människorna och att EU ska sluta upp med detaljreglering och byråkratvälde. Skälet till detta är att det är tämligen oförargligt att försöka plocka politiska poänger på EU-institutionernas bekostnad. Ingen drar ut till byråkratins försvar (men vi slipper i alla fall prata om den svenska.)
Vad Barroso twittrar om kommer väldigt få, om någon, svensk väljare att få höra innan valet:
»@BarrosoEU: Commission has since 2005 repealed 5590 legal acts and reduced the administrative burden by 32.3 billion euros.«
»@BarrosoEU: I also expect Member States to cut red tape at their level and avoid »gold plating« EU legislation.«
Om nu till och med kommissionsordförande José Manuel Barroso säger sig vara en aktiv byråkratijägare måste kraven på ett »smalare« EU förstås ur perspektivet av att en sådan kritik blivit slentrian och numera ingår i själva EU-politikens DNA. Intressantare är att fundera över hur ofta våra svenska politiker faktiskt är med och odlar fram EU-byråkrati snarare än att bidra till att minska pappersbördan. Den svenska EU-debatten kretsar trots allt kring de tillägg, särlösningar och nya regelverk som läggs fram eller krävs i förhandlingar till direktiv och fördrag.
Låt därför Barroso få bjuda på några ytterligare twittercitat:
»Europe cannot be technocratic, bureaucratic or diplomatic. It has to be ever more democratic«,
»Not everything needs a solution at European level and we need to take extra care of the quantity and quality of our regulation«,
»Every euro spent from the EU funds must contribute to bring real, measurable results, which are being felt on the ground«,
»Federalism is in itself a concept with two faces: searching for unity whilst recognising, respecting and reconciling genuine autonomy«,
»This division of power between the central level and the component states is never set in stone and will always be disputed.«
Där hade vi den svenska valrörelsen till Europaparlamentet i ett nötskal. Det är inte nyskapande eller särskilt radikalt att tala om byråkratvälde och detaljstyrning från Bryssel. Framförallt när det förhåller sig så att de flesta partier i grunden har stark tilltro till samarbetet och enbart slentriankritiserar EU av valtaktiska skäl. Men att rida på vågen av en växande EU-skeptisk opinion genom att på olika sätt tala om att begränsa EU:s makt är inte enbart politiskt ohederligt. Det är också farligt. Det är att spela nationalistiska och populistiska krafter i händerna:
»@BarrosoEU: Pro-European forces need to take the lead & not leave the initiative in the hands of the doomsayers & false prophets. Leadership matters.«
Det räcker med de brittiska kraven på att få omförhandla medlemskapet, med en folkomröstning om utträde som ett överhängande hot, som gör att hela EU-projektet kan hamna i svaj. Oaktat om detta hot realiseras finns redan i dag mycket att göra för sammanhållningen inom unionen. Inte minst den ekonomiska krisen har slagit hårt mot världens största ekonomi, dess 500 miljoner invånare och 26 miljoner arbetslösa.
Naturligtvis finns det inget absolut motsatsförhållande i att tala om att minska EU-byråkratin och att se de stora frågorna, som exempelvis hur vi ska kunna förhindra ett nytt Lampedusa från att inträffa och hur vi ska kunna öppna gränserna. Men båten är på väg att kantra i de EU-kritiska svallvågorna.
Därför kan det vara bra att låta kommissionsordförande Barroso en sista gång påminna om vad det europeiska samarbetet egentligen handlar om:
»@BarrosoEU: The last 60 years have shown that Europe can unite in peace. Over the next 60 years, Europe must lead the global quest for peace.«
Tomas Izaias Englund är ledarskribent på Örnsköldsviks Allehanda och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.