Jag läser Rebecca Weidmo Uvells text om bevakningen av Feministiskt initiativ (SVT Debatt 28/4). Den delas också flitigt på Facebook. Textens huvudbudskap är riktigt – alla partier ska utsättas för kritisk granskning. Men den känns också typisk för kommentarer och debatter kring just Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Den andas raljans.
För enskilda skribenter är detta inte nödvändigtvis ett ont. Tvärtom blir resultatet ofta ögonöppnande och underhållande. Men när det raljanta tar över och utgör merparten av den framförda opinionsbildningen, utan att åtföljas av självkritik och motförslag, blir debatten platt.
Många av Feministiskt initiativs förslag är otänkbara för en liberal. Och nej, de skriver inte ett ord om hur den egna politiken ska finansieras. Men företrädare för övriga etablerade partier bör också fråga sig varför så många lockas till partiet – trots att de inte har någon idé om hur normkritiken på dagis och upplöst upphovsrätt ska finansieras. Vad har partiet som andra saknar?
För det första har man självförtroende. Då menar jag inte den samlade massan internt ryggdunk. (Av det har riksdagspartierna så det räcker och blir över.) Nej, FI har mod nog att låta bli att triangulera. De presenterar sina idéer rakt av och erkänner att politik ofta handlar om att välja.
För det andra, lyckas Feministiskt initiativ ge intryck av att vara folkliga. Jag skulle inte påstå att de är det (tårtkalas på Nytorget och permanenta strukturglasögon gör det svårt), men allt från Gudrun Schymans omtalade »home partyn« till hemsidan med tydligt språk och personliga kandidatpresentationer, är skapt för att minska avståndet mellan väljare och politik.
Att partiet klättrar nerför abstraktionsstegen kan tyckas vara en paradox eftersom partiets strukturella analys av de flesta samhällsproblem för det mesta hänger ihop med förslag på breda strukturomvandlingar. Men partiet lyckas förklarar genom att synliggöra små konkreta steg på väg.
Visst kan man kritisera F! för den uppenbara budgetskräcken. Men vi bör också erkänna att de just nu bäst av alla matchar sakpolitiska förslag med föresatsen om att skapa ett jämlikt samhälle. Lärdomen får så klart inte bli avkall på en ekonomiskt underbyggd politik. Men att raljera över ett parti som har medgång i opinionen utan att också idka självkritik, blir bara plumpt.
Karin Zelano är doktorand i statsvetenskap och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.