De baltiska staternas ekonomiska utveckling och demokratisering kan förhoppningsvis tjäna som ett föredöme för ett västorienterat Ukraina. Samtidigt försöker Ryssland bromsa utvecklingen. Det svenska ointresset för vad som sker på andra sidan Östersjön är tyvärr slående.
Avståndet mellan Stockholm och den litauiska hamnstaden Klaipeda är ungefär detsamma som det mellan Stockholm och Kristianstad. Lettiska Riga var under en tid Sveriges största stad. Och i bankomattäta baltiska städer är svenska banklogotyper en naturlig del av stadsbilden.
Mot bakgrund av denna närhet är ointresset för baltiska förhållanden i Sverige slående. Nu senast mot bakgrund av turbulensen runt det litauiska ordförandeskapet i EU:s ministerråd.
När nyheten om en ny offensiv rysk flygövning över Östersjön håll nådde svensk media rapporterade man snabbt om flygningen i riktning mot södra Sverige. Att Ronneby flygfält i Blekinge framförallt är militärt intressant i händelse av en konflikt på andra sidan Östersjön framkom däremot i lägre utsträckning. Samma sida av Östersjön var även föremål för flygövningar i riktning mot norra Polen och Litauen. Två länder som även tilldrog sig ryskt intresse under storövningen Zapad i september – en rysk/belarusisk övning som oroat Östeuropa genom att vara långt större än i förväg rapporterat, och innehållandes en rad offensiva inslag.
Ryska myndigheter stoppade även all import av litauiska mejeriprodukter. Åtgärden uppges vara hälsorelaterad, men sammanfaller med andra handelspolitiska inskränkningar. Rysk utrikespolitik kallas ibland för ett multiverktyg; alla politiska fält kan användas när större mål ska uppnås. Därför oroar även den ryska statstelevisionens sändning av en dokumentär om förloppet kring Litauens självständighetssträvan 1991. Dokumentären innehåller bland annat en redogörelse för de uppslitande scener kring tevetornet i Vilnius som har väckt ont blod. Något som även sker när historieskrivning aktualiseras i andra sammanhang.
Baltikum följer med ogillande den ryska standardiseringen av läromedel i skolhistoria. Men även inom de baltiska staterna är historien debatterad. Var ska vilka militära statyer stå? Och vilka segrar i andra världskriget ska firas? Svåra frågor när olika släkter stred mot skilda ockupanter.
Aktuell säkerhetspolitik är ett mindre hypotetiskt fält på andra sidan Östersjön. De politiska konsekvenserna av att ansluta sig till västmakternas Nato, EU och inom kort OECD, är kännbara. Spänningar följer när vägen stakas ut mot ekonomisk utveckling, demokratisering och självstyre.
Att lilla Litauen under ett halvår leder EU:s ministerråd är av stor symbolisk betydelse. Försöken att skissa ett östligt partnerskap i just Vilnius var även de historiskt laddade. Ett frihandelsavtal med demokratiseringsklausuler slutet mellan tidigare sovjetrepubliker och EU har en ekonomisk och politisk potential som varit välkommen från litauisk horisont. Ukrainas regering fick kalla fötter av skäl som återstår att se. Demonstrationer följde. Oavsett utveckling kan vinterhalvåret 2013-14 komma att skrivas in i historieböckerna som en avgörande tid för Östeuropa.
Vladimir Putin har kallat Sovjetunionens kollaps för 1900-talets största geopolitiska katastrof. Ett anmärkningsvärt okänsligt uttalande som med kartboken för ögonen likväl förklarar något av de ryska skrämskotten. Natos intressesfär har flyttats in på själva den ryska stäppen. Mellan den i Polen och Litauen nyligen genomförda Natoövningen Steadfast Jazz samt Moskva saknas en buffert. Historien talar inte för att en sådan skulle leda till en mjuk rysk utrikesdoktrin. Men observationen illustrerar de höga insatserna. Om de baltiska staterna lyckas tjäna som föredöme för ett västorienterat Ukraina förlorar Ryssland möjligheten att säkra sin viktiga livsmedelsimport från ett vänligt sinnat land. Därtill har den amerikanske analytikern Zbigniew Brezinski tidigare myntat det målande citatet: ”Utan Ukraina upphör Ryssland att vara ett imperium, men med Ukraina återfått blir Ryssland automatiskt ett”.
Ryska ambitioner ursäktar dock inte en inbromsad demokratisering av en region. Trycket mot Litauen och andra grannländer är inte en fungerande del av ett modernt Europa. Mot bakgrund av detta kan det vara läge att tänka över baltiska politikers allt tätare varningar om att ett icke Nato-anslutet Sverige skapar ett vakuum i Östersjön. Ett oroande faktum i tryggheten för det nya Europas unga demokratier.
I Litauens parlament Seimas hänger en bild av Ingvar Carlsson bland andra statsföreträdare som erkände det självständiga Litauen. Sverige var inte först och var länge ambivalent. Neutralitetsambitionen kom i vägen för frihetspatoset så till den grad att Baltikum bitvis inte officiellt ansågs ockuperat. Tvåtusentalets svenska debatt om Östeuropa bör präglas av färre låsningar och en öppen blick för vad som sker en Stockholm-Kristianstadlängd bort.
Redaktionen/Joakim Rönnbäck