Att erövra litteraturen, historien och de väl underbyggda argumenten är en förutsättning för att bli samhällsmedborgare i ordets rätta bemärkelse. Liberal Debatt bad litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström teckna det bildningsideal som idag lyser med sin frånvaro i den svenska skolan.
Under senare år har jag i olika sammanhang blivit ombedd att tala och skriva om bildningens funktion idag. Det är roligt, men samtidigt lite oroande, för som humanist är man van att bli inbjuden för att tala om det förflutna. Så vad säger intresset för bildning idag? Är bildningsbegreppet på väg ut eller in? Eller håller det på att förändras? Och är det i så fall bra eller dåligt i en ”global” värld
med ekonomerna som mullor? Där humaniora, en gång självklart den (nationellt) medborgerliga bildningens kärna, måste söka sig en ny legitimitet.
Den senaste svenska ordboken definierar ”bildning” som ”goda allmänna kunskaper på många områden särsk. humanistiska”, vilket ligger i linje med den omorientering som nu sker. Istället för att undervisa och forska enligt sina ämnestraditioner ska humaniora, genom att
”rekontextualisera” dagspolitiska frågor, ”skapa nya förståelseramar för den långsiktiga samhällsutvecklingen”. Detta enligt ”Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle” (2012), av Anders Ekström och Sverker Sörlin. Titeln är en ordlek på Protagoras 2400 år gamla, berömda sats: ”Människan är alltings mått”. Ekström och Sörlin pläderar för en ”hybridiserad” humaniora med ansvar att integrera kunskapsområden med konkurrerande världsbilder (miljö, ekonomi, medier, infrastruktur, hälsa med mera). Allt detta för att ”bidra till
en positiv samhällsutveckling”. Det kan humanisterna göra eftersom de ”hanterar” och ”söker” fördjupande kunskap hela dagarna.
Men hur länge till har Sverige sådana humanister? Idag är det nästintill omöjligt att undervisa i humaniora när prislappen för en student är en fjärdedel av vad andra fakulteter får. Lägg därtill
skolans förfall. Pisa-undersökningen är ett nationellt trauma, och det är svårt att se hur vi ska kunna vända den nedåtgående kurvan. För ett par år sedan gick nio historiker från två lärosäten ut med ”ett veritabelt nödrop” i Uppsala Nya Tidning. Intressant nog nämndes bara i förbigående studenternas dåliga förkunskaperna i historia. De tas numera för givna. Problemet i fokus var den bristande språkförmågan, som inte sällan gjorde studenternas utsagor obegripliga och försvårade
deras möjligheter att läsa in kurslitteraturen. I värsta fall förstår de inte ens tentafrågorna.
Till detta kommer studenternas ovilja att själva fylla i sina kunskapsluckor. Avgjort har dagens skola förstört mångas chanser att ta till sig högre utbildning. Jag saxar ur SULF-tidningen, där Ebba Lisberg Jensen vid Malmö högskola beklagar sig över studenter på 13-åringsnivå som inte kan uttrycka sig i
enklaste skrift och inte heller förstår enkla instruktioner. Den vanliga kombinationen ”stort självförtroende men låg självkänsla” gör det svårt att hjälpa studenterna vidare eftersom de då känner sig ”kränkta”. Det är skolan som ska leverera kunskapen, inte studenten som ska anstränga sig. I klartext är det allt svårare att undervisa på högskolenivå eftersom de unga missförstår muntlig och skriftlig information, inte klarar av att läsa in kurslitteraturen och inte kan
uttrycka sig begripligt i skrift. Summa summarum: när Ekström och Sörlin tillskriver humanioras ”artikulationsarbete” den största betydelsen för förändring av samhället, så pratar de i nattmössan.
Ellen Key hade en tankeväckande definition på bildning: ”bildning är det man har kvar när man glömt allt man lärt sig.” Det förutsätter att man har fått lära sig en hel del. Som flicka i övre medelklassen fick Key lära sig engelska, tyska och franska, förutom danska och norska. Hon läste kopiöst med romaner och dessutom historia, filosofi, litteratur-, konst-, musikhistoria. Mot den bakgrunden kunde hon bli essäist, feminist och en av våra stora folkbildare. Redan på 1880-talet var hon den mest populära föredragshållaren på Stockholms Arbetare-institut, dit arbetare kom på kvällarna för att bilda sig.
Att erövra överklassens bildning var nämligen lika viktigt för den tidiga arbetarrörelsen som kampen för rättvisa och bröd. För Key och hennes generation av socialliberala folkbildare var bildning lika med fostran för demokrati, helt enkelt medborgarkunskap. Alla skulle komma till tals när det gällde en bättre framtid, men för att kunna bli fullvärdiga samhällsmedlemmar måste de erövra språket, de väl underbyggda argumenten och, inte minst viktigt, det historiska perspektivet.
Dessa enkla grundsatser lyser med sin frånvaro i dagens svenska skola. Bildning existerar inte längre som begrepp i den svenska läroplanen. På frågan vad svenskläraren ”Lena” tycker är centralt i ämnet svarar hon: ”Att alla elever ska kunna uttrycka sig för att göra sin röst hörd och för att hävda sin rätt. Det är viktigare än Kafka. Fast Kafka är ju viktigt. Det är också viktigt att kunna läsa en skönlitterär text.” Men varför det är viktigt kan hon inte säga.
Något bättre går det för hennes skandinaviska kolleger i boken ”Den nordiske skolen – finns den?”, en ny studie som baserar sig på intervjuer med tjugosex nordiska lärare som undervisar i
”modersmålsämnet”, som respektive lands huvudspråk fortfarande kallas i våra grannländer. Till skillnad från i Sverige läser man klassiker och undervisar i litteraturhistoria med motiveringen att det är viktigt med ett gemensamt kulturarv som gärna får inkludera, brytas mot och influeras av dagens mångkulturalitet.
Men grunden är att litteraturläsning förutom språk ger demokratiska färdigheter. Unga människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot. Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, ironier, retoriska grepp och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.
Med andra ord: de är på god väg att bli samhällsmedborgare i Keys mening, individer som inte bara lärt sig att, som läraren ”Lena” sa ovan, ”göra sin röst hörd och hävda sin rätt”. De vet att medborgarskap i ett demokratiskt samhälle innebär även skyldigheter i förhållande till kollektivet. I detta avseende har svensk skola mycket att lära av Finland.
Det är sant att finländska barn inte ”trivs” lika bra som svenska elever i skolan. Men kanske kan det vara en poäng att placera det roliga efter skoltid. I en kunskapsskola finns det förhållningsregler som du kommer att ha nytta av i arbetslivet. Som konsten att förbereda sig (=läxor), inte störa andra i klassrummet (=samarbeta), känna tillfredsställelse när du växer med uppgifterna (=prestation). Kort sagt, få hjälp på vägen att bli en fungerande vuxen. Vi svenskar har istället gjort våra barn en björntjänst genom att låta dem tro att livet är ett enda stort dagis.
Det är inte utan att jag skulle vilja anbefalla en återgång till forna tiders bildningsbegrepp, som dokumenterats i Svenska Akademiens ordbok. ”Börja bildningen från dess egentliga begynnelsepunkter i barnsjälen”, kunde man säga 1808. Borde inte det stå i eldskrift över
varje skolport?
Ebba Witt-Brattström
är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.