Eftermiddagen är bister i västra Småland. Ett lågtryck drar över Värnamo socken med särskild nederbörd över lilla Maramö. Landet är sankt och samhället en gång utdikat ur vad som tidigare varit obeboeligt. Lite som Helgeandsholmen innan 2006, tänker den första deltagaren när hon dukar bordet utanför den lilla gården. Riktigt framgångsrika i kampen mot myren blev nog Maramös invånare genom samarbete. När respektive åkerlapps innehavare släppt misstänksamhet och prestige för att gå i allians.
Den andre kommer punktligt. Det har han med sig från ett tidigare liv. Samma gäller synen på det bistra klimatet. Det ska mer till för att rubba en son av Skene i Marks kommun, Sjuhäradsbygden. Det vankas grillkorv, tryggare än den nesliga spärr som en gång sänkt hans resekamrat den tredje. Den tredje vankar långsamt efter. Försiktigt granskande bygden. Kanske är han särskilt misstänksam efter att än gång förlorat anseende och brödföda under kuppartade omständigheter för runt två decennier sedan. Han har aldrig riktigt kommit över hans gamla arbetsplats efterföljande inneslutning, fjärran både verkligt folk och ett mänskligt Sverige.
Den fjärde kommer i en grå bil, en gång en svenskköpt julklapp. Fordonet är oansenligt, men större än någon annans, en förbipasserande med skarp hörsel skulle möjligen kunna ana tonerna av den gamla pop-låten Do You Want Me pulserandes innanför karossen. Han kallas för ensamvargen, själv vill han vara stridshingst. Den tid på året har kommit då han byter villaförort mot landsbygd för att träffa de tre ur den gamla flocken.
Den kalla Åbro Småland blir dyrare för varje år. De många skattehöjningarna i flera led har slagit särskilt hårt mot laster, undantaget den Tian-lott de skrapar tillsammans. De äter korv som under fornstora dagar. Sedan minns de.
För att inte blott ägna sig åt planlös nostalgi har de en dagordning. Den andre gillar trots allt ordning, den tredje trygghet och den fjärde att ta ansvar. Vad den första tycker om har ingen någonsin riktigt fått reda på, men det verkar inbegripa konkreta visioner. Efter de öppnande punkterna är i vilket fall luften rensad, de fyra kan nu ta sig an årets tema. I de prydliga möteshandlingarna har den andra knattrat ned: Vad hände med liberalismen efter att Stefan Löfven blev statsminister? Den tredje hade svarat underfundigt på mailutskicket med möteshandlingar, men precis som förr tog han inte strid. De hade därefter fastställt dagordningen, helt utan arbetsgrupper.
Beskrivningen av liberalismens tillstånd efter Löfvens tillträde krävde många och långa inlägg redan för att fastställa basfakta. Det snart Erlanderlånga maktinnehavet hade pressat fram skatter och regleringar få hade anat. Bara regleringen av en sådan sak som ägghandeln, en gång föremål för liberala hånleenden om ett avlägset åttiotals ”ofantliga” sektor, sysselsatte nu två egna myndigheter. Få hade väl anat en så starkt vänster, så bångstyriga nationalister, eller vågen mot tillväxt och ränta hos de gröna. Återgången till ett industrisamhälle var ett faktum, konstaterar den fjärde medan han tummar på ett nött exemplar av en gammal bok om ett sovande folk. Att snart samtliga partier i riksdagen tagit ställning mot reklamfinansierade appar verkar bekräfta hans tes.
Den första dricker ur och tänker på Åsa Nisse-marxismens återtåg i den politiska mitten. En center där liberalismen en gång varit programfäst. En rodnad stiger fortfarande vid tanken på hur de gamla kamraterna nu blockerat tunnelbanan under Öresund så länge att importen blivit allvarligt lidande.
Den tredje rättar till glasögon och snedlugg. Hade friskolor fortfarande funnits om de där 0,2 procentenheterna hittat rätt en septembernatt för länge sedan? Den obligatoriska förskolan hade inte gått att ducka, men friskolor?
Mest skamsen är dock den andre. Den blockbrytande Brommaplans-liberalismen framstod i efterhand som den verkliga boven i dramat. Inga danska skräckexempel i världen hade hindrat marschen mot avgrunden. Vem hade anat att de blivit sol-och-vårade?
Den fjärde suckar. Förnyelse, triangulering och internstrid hade följt med sådan frekvens att han knappt mindes vem som i dag vandrade sida vid sida med folket. Hans årskull, en gång förnyare, hade ändå sedan länge utvandrat.
Lägesbeskrivningen orsakar slutligen tyst melankoli. Bergmanstämningen bryts av den första:
”Om de hade kunnat se sig själva nu när det begav sig. Hade de då skärpt sig och slutat hänvisa till en gammal upphämtning?”
De övriga nickar och häller upp Pomperipossabeskattad dryck. Om bara om vore.
Joakim Rönnbäck, är medlem i Liberal debatts redaktionsråd.