Omväxling förnöjer. Liberal Debatt skickae sin biträdande redaktör Emma Söderberg Majanen, till vardags vice ordförande i LUF, på Centerpartiets förbundsstämma i Karlstad.
Som folkpartist i färd att besöka en centerstämma är det enkelt att bli irriterande säker över sin egen förträfflighet, på det sätt folkpartister ibland har en tendens att bli. ”Visst, ni har råd att köpa in en barnkör, ett gäng performance-artister samt ett danssällskap, men vi har åtminstone varit liberaler i hundra år,”
För mig började det just så, innan jag med lindrigt självförakt insåg vad jag höll på med och skärpte mig. Med öppet sinne försökte jag istället att förstå mig på detta till synes märkliga parti.
För Centerpartiet är ett paradoxernas parti. Folkpartister brukar i Ohlinsk anda sätta en stolthet i ”å ena sidan, å andra sidan”-resonerande, och kanske till och med säga något om liberalens kluvenhet inför hur världen är beskaffad. Om kluvenheten hos folkpartisterna ligger inom de egna personerna, ligger den i Centerpartiet mellan personerna. När jag går runt och pratar med ombuden tycker somliga att det inte är så viktigt att vara sådana där ”liberalister”. Desto viktigare är det att hela Sverige kan leva. Samtidigt går någon upp i talarstolen och pratar om det potentiellt kvävande i välfärdsstaten, och att staten på grund av dess våldsmonopol måste hållas i strama tyglar.
Självförtroendet är det inget fel på, och det interna stödet för Annie Lööf förefaller vara kompakt. Ingen av de jag pratar med har något annat att säga om partiledaren än att hon är kompetent, karismatisk och målmedveten. På frågor om man känner oro för det låga opinionsstödet svarar de flesta att det ordnar sig. Några hävdar att partiet gott och väl har potential att ta sig upp mot 10-procentsstrecket. Och på frågan om man upplever att det i partiet finns en konflikt mellan landsbygdsvurm och storstadsliberalism svarar samtliga nej (med undantag för några yngre förmågor som inte har mycket till övers för statligt stöd till bönder).
Det är möjligt att denna tillförsikt över tid kommer att visa sig befogad. Men i nuläget känns den mest besynnerlig. Det är alldeles uppenbart så, för var och en som tar del av Centerpartiets politiska program och minns uppståndelsen kring idéprogrammet, att det finns tämligen djupgående motsättningar vad gäller vilken identitet partiet har och borde ha. Jämfört med Kristdemokraterna förefaller Centerpartiets kris betydligt djupare. Även om vissa inom KD vill gå längre än andra vad gäller graden av konservatism, har de trots allt en ganska tydlig kärna av köksbordsfrihetlighet, familjevurmande och pekpinneri-motstånd. Någon motsvarande centerpartistisk kärna är svår att se.
I sitt öppningsanförande tog Annie Lööf avstånd från såväl Timbros förslag om att partiet borde återgå till att vara det konservativa landsbygdspartiet, som från Timbrohögern själv. Men det är just detta som är Centerpartiets problem: att man varken vill välja högerliberalismen eller landsbygdsvurmandet fullt ut. Det avgörande är nog inte vilken av dessa vägar partiet väljer, utan att man väljer någon av dem, helhjärtat.
Det finns redan ett ”å ena sidan, å andra sidan”-socialliberalt parti, ett klassiskt konservativt och ett som ”tar ansvar för Sverige”. Något renodlat landsbygdsparti finns däremot inte, och inte heller något renodlat högerliberalt. Problemet med det högerliberala idéprogramsförslaget var inte att det var dåligt – tvärtom – utan att de som skulle försvara det misslyckades. Och vad gäller landsbygdsfrågorna finns potential för en politik grundad i en mer komplex, konstruktiv och policyinriktad analys av landsbygdens utmaningar än den vanligen förekommande.
Vilken av vägarna som är den mest gångbara beror nog framför allt på hur stor acceptansen för respektive linje är, eller kan bli, internt i partiet. Ingen av dem kommer att göra partiet stort, men att föra en stringent politik åt något av hållen förefaller vara en betydligt rimligare ambition än att försöka bli ett brett och pragmatiskt storparti. Och det vore avgjort bättre än den blandning som partiets politik för närvarande utgör, med några delar högerliberalism, några delar grön södermalmspolitik och några delar traditionell landsbygdvurm.
Även om de flesta ombuden jag talade med försökte övertyga mig om motsatsen är min uppfattning efter centerstämman är att partiet befinner sig i en identitetskris. Det håller inte att ena stunden propagera för ökat stöd till landsbygden, för att i nästa tala lika engagerat om vikten av en mindre expansiv stat. Centerpartiet verkar ha kört fast i en förnöjsam ignorans inför att hela partibygget för närvarande är djupt motsägelsefullt. Men den genuina tron på partiets potential är också, rätt använd, en stor tillgång. Om partiet lyckas omstöpa den i en verklig vilja att förändra, kan Centerpartiet mycket väl ha framtiden för sig.
Emma Söderberg Majanen är biträdande redaktör för Liberal Debatt och vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet.