Jag brinner för feminism och såg fram emot att än en gång få utmana min egen uppfattning. Jag kan inte säga att jag blev besviken.
Det börjar med Svend Dahl och Andreas Bergströms artikel En manlig feminism där det stora dilemmat med liberal feminism framkommer direkt: en liberal kan erkänna förtryckande strukturer (kvinnors underordning i samhället), men vill i väldigt begränsad grad använda politiska lösningar för att göra något åt dem. Detta återkommer i Emma Söderberg Majanens text En idéströmning större än politiken. Hon frågar sig om det ens är önskvärt att den politiska makten används för att förskjuta människors värderingar i en annan riktning genom till exempel lagstiftning.
Problemet är att strukturerna är gemensamma. Därmed måste även medlen att motverka dem lyftas från individens axlar till hela samhällets ansvar. Det är den ekvationen liberala feminister ofta går bet på. Den enda frigörelse för kvinnor som presenteras – att bli företagare i offentlig sektor – ligger helt på individnivå. Kvinnor ska alltså skaffa en F-skattsedel istället för att ha en trygg anställning med rimliga arbetsvillkor. Detta samtidigt som de alltmer dominerande riskkapitalbolagen i stor utsträckning ägs av män. Det blir i bästa fall en pseudo-frigörelse. En kvinna i toppen på ett välfärdsföretag betyder inte att feminismen har segrat.
Politiken är medborgarnas demokratiska medel att åstadkomma verklig förändring. På jämställdhetsområdet har vi sett det genom rösträtt, våldtäktslagstiftning, pappamånader och särbeskattning. Dessa har klart och tydligt lett till värderingsförskjutningar och stora förändringar av samhällets strukturer. Frågan om politiska medel handlar snarare om hur länge man är beredd att vänta på att den verkliga förändringen ska ske. Mest uppenbart blir det när jag läser om skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas på hudkliniken vid Danderyds sjukhus. Artikelförfattaren Lina Nordquist beskriver hur kvinnor får sköta sin egen behandling medan männen får sina ordinationer av personalen på kliniken. Det är en skrämmande bild. Ändå landar Nordquist i att lösningen är konkurrens bland forskare för att ta fram bättre behandlingar. Återigen hamnar lösningen i att individen ensam ska ta sig an något som hela samhället genomsyras av.
Som socialdemokrat kan min feministiska analys inte fråntas sin kollektiva sida. Eftersom alla kvinnor drabbas av de patriarkala strukturerna måste även lösningarna lyftas från det egna överfulla skrivbordet till att bli en gemensam sak för samhällets individer.
Ellinor Eriksson är förbundssekreterare Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund – SSU.
ellinor.eriksson@ssu.se