Recension av Expeditionen, Min kärlekshistoria av Bea Uusma
När Bea Uusma var på en tråkig fest i mitten av 1990-talet tog hon ut en bok ur värdparets bokhylla. Boken handlade om Andrés polarexpedition. Hon blev som besatt av historien, och idag, över femton år senare, vet hon allt om händelsen.
Polarexpeditionen är ett perfekt ”cold case”. Efter att ha misslyckats med sin föresats att sväva till Nordpolen med vätgasballong, tar sig tre svenska män i land på Vitön efter en lång vandring på packisen. Tragiskt och poetiskt nog kämpade de tre männen för att finna en plats där marken bar dem, men då deras väg gick åt ett håll och isen drev åt ett rakt motsatt håll, hade de efter en lång vandring knappt kommit någonvart. På Vitön fanns förutsättningar att övervintra, så att de sedan skulle kunna sig hem. De både varma kläder, tillräcklig mat, vapen och ammunition. Men bara efter några dagar på Vitön upphör noteringarna i deras dagböcker. Trettio år senare hittas deras skelett, men ännu har ingen lyckats lösa gåtan om varför de dog.
I boken ryms även kärlekshistorien mellan en av de unga männen och hans fästmö. Han skriver till henne under hela resan. Allra starkast lyser dock historien om författaren själv. Under de år som Bea Uusma grävt allt djupare i expeditionen har hon hunnit gräva i alla arkiv, besöka relevanta platser, utbilda sig till läkare och med sina nyvunna kunskaper kunnat analysera alla tidigare teorier om deras död.
Bea Uusma hinner även med en del okonventionella metoder för att ta reda på svaret om de tre männens död. Hon ringer till det numret Nils Strindberg hade då, 2290. Det tutar upptaget. Hon läser söndervittrade dagbokssidor. Hon drar till och med på sig på sig det mest tidstypiska hon kan finna, långkjol och sjal, och besöker ett medium i Bredäng. Hon är världens mest bekväma person, som hatar att frysa, men det spelar ingen roll. Hon måste själv ta sig till den iskalla polarisen och Vitön. Nils Strindberg har ett kort som han bär med sig till sin död, där fästmön har skrivit ”Jag kan ej följa dig!” intill en ritad vätgasballong och en kvinna som vinkar till dem från marken. Lite så är det för Bea Uusma också. Hon kan inte följa dem, men hon försöker.
”Vi hör ihop. Expeditionen och jag.” skriver hon. Och som läsare är det omöjligt att undgå att smittas av hennes fascination. Det är helt enkelt en läsvärd bok för den som behöver lite sorg, lite kärlek, och vill försöka lösa ett riktigt bra ”cold case”.
Karin Källström
kallstromkarin@gmail.com