Internationellt erkänd för sin akademiska gärning. Liberal Debatts Joakim Rönnbäck ser en Ohlin som, trots att han var en stilig karl, nog hade haft det svårt på Twitter.
Bertil Ohlin ledde Folkpartiet till hissnande 24,4 procent och skakade det socialdemokratiska maktinnehavet. Naturligt tar dagens folkpartister därför ofta och gärna Ohlin till intäkt för egna idéer om ett liberalt partis positionering eller framtoning. Men varför nådde den teknokratiske professorns budskap ut till så många väljare?
För det första hade Ohlin förmåga och möjlighet att vinna på sin mittenposition i svensk politik. Politisk kommunikation är allt som oftast konfliktdriven. Även de bästa budskap klingar av om ingen svarar på dem. Historien hade exempelvis sett annorlunda ut för Bengt Westerberg om inte den socialdemokratiska regeringen opponerade sig mot förslaget om eget rum på långvården år 1985.
Bertil Ohlin lyckades inta en ledande roll mot vänsterns förslag om planhushållning efter andra världskriget. Hans egen linje om ramhushållning skiljde sig dock även från den samtida högerns. En höger vars förslag han gärna gick i polemik med – beväpnad med det nedsättande epitetet direktörsfrihet. Med möjlighet att söka konflikt åt två håll var Ohlins plats i pressens spalter säkrat. Med intresset kom rösterna. Folkpartiordförandens position som oppositionsledare i den politiska mitten stärktes även i takt med att samarbetet med Gunnar Hedlunds centerparti ökade under 60-talet.
De klassiska Folkpartiaffischerna, med en bestämd Ohlin som tillkännager att inflationen måste hejdas, hade sett annorlunda ut om partiledaren inte hade vilat på etoset hos en blivande mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Den som lyssnar på Ohlins i intervjuer och tal slås av de långa och krångliga meningarna. De skulle om de användes i dag ge Något som i dag skulle framtvinga näsblod hos en webbredaktören näsblod!. Visst var tidsandan var annorlunda, men Ohlins politiska stil vilade även på hans intellektuella trovärdighet. En partiledare som skrivit flera uppmärksammade böcker och utfört världsledande ekonomisk forskning uppfattades, av den samtida debatten att döma, på ett annorlunda sätt.
Den politiska spelplanen har förskjutits när mitten har blivit trång. Folkpartiet tar relativt ensamt strid mot företeelser som värnskatten. Ohlin, den långvarige ledaren för oppositionen mot vänstern, framstår i dagens kontext som själv stående långt åt vänster. Ohlin behövde inte heller i samma utsträckning tänka på personligt ”varumärkesbyggande” eller uttalanden som lämpar sig för ”sound bites”. Men kanske är det i Ohlins väl underbyggda resonemang som lärdom för nutiden går att dra. Trots tidiga uppdrag i nykterhetsrörelsen och i frisinnade sammanhang var professorn ingen broiler. Den politiska skolningen stod inte i vägen för tiden på Harvard eller i Köpenhamn. Tiden som FPU-ordförande inträffade däremot först på 1930-talet.
I valdebatterna mot Tage Erlander låter Ohlin därför mer som en akademiker än en riksdagsledamotpolitiker. Eftersom ingen samtida politiker kunde överträffa landsfadern Erlanders politiska utstrålning kan detta antas ha varit till Folkpartiets fördel. Däremot skulle dagens live-twittrande supporterskaror ha haft svårt att koka ned budskapet till 140 tecken. Redan titeln på hans omtalade bok Staterna och världsekonomin – En diskussion om högkonjunkturen som grundval för det internationella varuutbytets återupptagande lämnar litet utrymme för hashtags.
Joakim Rönnbäck är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.