Med varje friande dom i ett hjärtskärande våldtäktsmål kommer nya rop efter krav om samtycke vid sex. Riksdagsledamot Jessica Rosencrantz (M) menar i stället att ett sådant bara bidrar till ytterligare fixering vid offrets beteende.
Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit? Hur gjorde du motstånd?
Domstolarnas fokusering på offrets uppträdande i samband med sexualbrott är redan idag stor. Offret riskerar att misstänkliggöras och hängas ut för det ena eller det andra beteendet. I detta faktum ligger också min främsta invändning mot det som i debatten kallas samtyckeskrav. Införandet av ett sådant i svensk lagstiftning riskerar nämligen att rikta ännu större strålkastarljus och därmed press på just den part som avsikten är att skydda – nämligen offret.
Sexualbrott är bland det mest kränkande en människa kan bli utsatt för. Att av en annan människa bli fråntagen rätten till den egna kroppen och sexualiteten är en ofattbar utsatthet. Insatser för att skydda offret och stärka hans eller hennes rätt till upprättelse är självklart och högt prioriterat på den politiska dagordningen. Varje sten bör lyftas på och olika åtgärder övervägas. Det innebär dock inte att alla förslag är lämpliga eller rätt att föra in i svensk lagstiftning.
Det samtyckeskrav som diskuterats sedan ett antal år tillbaka innebär att all form av sexuellt umgänge som inte föregås av ett samtycke är straffbart. Det kan tyckas självklart – sex ska ju vara frivilligt och att ett samtycke ligger till grund är förstås utgångspunkten. Det är det omvända som är abnormt, oacceptabelt och vidrigt. Men svensk sexualbrottslagstiftning bygger redan idag på den principen. Frågan är vad ett samtyckeskrav skulle medföra för verkliga förbättringar. Jag har en rad invändningar.
Först och viktigast så riskerar ett samtyckeskrav att sätta än mer fokus på just offret. Den åtalade kommer naturligtvis att hävda att samtycke förelåg. Då blir det upp till offret att bevisa att han eller hon sagt nej eller på annat sätt markerat motstånd. Bevisbördan och fokus faller återigen och ännu starkare på offret. Det går stick i stäv med vår ambition om att skydda offret och minska fokus på dennes attribut och beteende.
För det andra är själva definitionen av ett samtycke mycket oklar och kommer heller inte att kunna förtydligas eller bestämmas i lag. Samtycke är subjektivt. För vissa innebär samtycke ett tydligt artikulerat ja, för andra kan samtycke visas genom beteende eller handling. Samma handling kan dessutom tolkas olika av olika personer. Detta är inget som lagstiftningen kan komma åt och då blir ett samtyckeskrav bara ett slag i luften.
För det tredje är det uppenbart att anhängarna av ett samtyckeskrav, när andra argument tryter, tar till normeringsvärdet av ett samtyckeskrav. När normbildning tas som främsta argument för lagstiftning börjar varningsklockor ringa. Visst kan det finnas en poäng i att offentligheten verka normbildande i vissa avseenden. Men för att uppnå detta finns bättre verktyg än lagstiftning. Ett hållbart juridiskt system med laglydiga medborgare fordrar en lagstiftning som medborgarna respekterar. Ihålig symbollagstiftning urholkar medborgarnas förtroende för systemet. Ska politiken verka normbildande kan och ska andra verktyg användas. Framför allt är sexualbrottslagstiftningen för viktig för symbolpolitik – det behövs verkningsfulla åtgärder.
Anhängare av ett samtyckeskrav säger sig ofta vilja komma åt de fall där offret inte uttryckligen sagt nej, utan på grund av passivitet eller vilseledande inte förmått göra motstånd. Detta är naturligtvis viktiga aspekter, men samtidigt något som alliansregeringen redan adresserat i en proposition tidigare i år. I våras röstade riksdagen igenom propositionen En skärpt sexualbrottslagstiftning. Denna adresserar just passivitet och vilseledande genom en ändrad begreppsanvändning – från hjälplöst tillstånd till särskilt utsatt tillstånd.
Sexualbrott är komplicerade och många gånger svårlösta eftersom vittnen sällan finns att prata om och ord i stället står mot ord. Att förstärka skyddet för den som utsätts för denna yttersta form av kränkning är och måste förbli en högt prioriterad fråga hos varje politiker. Regeringens proposition är ett viktigt steg och nu återstår att följa effekterna av densamma. Men arbetet för stärkt skydd slutar inte här utan fortsätter kontinuerligt.
Sex är inte som att köpa en bil. Det föregås inte av några kontrakt eller avtalsbestämmelser. Frivilligt, lustfyllt och kärleksfullt sex föregås inte av formella godkännanden – det kan ingen ny lagparagraf ändra på. Införande av ett samtyckeskrav blir i bästa fall ett slag i luften. I sämsta fall skulle införandet orsaka ytterligare utsatthet för offret genom ett än större fokus på hans eller hennes beteende.
Jessica Rosencrantz
är riksdagsledamot för Moderaterna.