För 100 år sedan beslutade riksdagen om införande av allmän folkpension. Framgången föregicks av långt liberalt engagemang. Skriftställare Anders Johnson berättar om Adolf Hedin.
Den 21 maj 1913 beslutade riksdagen, på förslag av Karl Staaffs liberala regering, att införa folkpension i Sverige. Det var landets första socialförsäkring och världens första allmänna pensionssystem.
Kampen för folkpensionen hade inletts av Adolf Hedin (1834–1905), riksdagsledamot från 1870 till sin död (med två kortare uppehåll) och det sena 1800-talets mest framträdande liberala politiker – en “folktribun“ som kämpade för enskilda medborgares rätt gentemot överheten.
Han föddes i Bo i Närke där hans far var komminister. Efter att ha studerat vid Karolinska skolan i Örebro och gymnasiet i Strängnäs skrev Adolf Hedin in sig vid Uppsala universitet 1851. Hans huvudämne var historia och därutöver läste han filosofi och språk. Han blev fil kand 1861.
År 1864 flyttade han till Stockholm och kom där att verka praktiskt taget uteslutande som politiker och politisk publicist. Hans enda djupare engagemang därutöver var en viss historisk forskning och skriftställarskap, framförallt om fransk 1600- och 1700-talshistoria.
På 1880-talet började Hedin utveckla ett socialreformatoriskt program. Riksdagsmotionen från 1884, med krav på arbetarskydd samt pensions- och olycksfallsförsäkring för arbetare, räknas som upptakten till den moderna socialpolitiska diskussionen i Sverige. Motionen gör också Hedin till den förste store svenske socialliberalen.
Det är en mycket omfattande riksdagsmotion där Hedin ingående går igenom läget beträffande socialförsäkringar i flera europeiska länder. Frågan låg i tiden. I Tyskland hade Otto von Bismarck drivit igenom obligatoriska socialförsäkringar för arbetare. Hedin ställde sig dock avvisande till Bismarcks syfte med reformen, att motverka socialismen. Det fanns viktigare argument för sociala reformer än så, nämligen rättfärdigheten.
Motionens yrkande om en utredning av dessa frågor bifölls av bägge kamrar. Hedin blev själv medlem av Arbetarförsäkringskommittén som tillsattes 1884 och det särskilda riksdagsutskottet för arbetarförsäkringsfrågan 1895. Arbetarförsäkringskommittén lade 1889 fram långtgående reformförslag men riksdagsmajoriteten var betydligt mer kallsinnig.
Adolf Hedin samarbetade nära med en annan liberal riksdagsledamot, Sven Palme (1854–1934), som sedan 1888 var vd i livförsäkringsbolaget Thule och Sveriges främste försäkringsman. På tio år gjorde han Thule till Nordens största försäkringsbolag genom att rikta sig till bredare befolkningsgrupper, inte minst kvinnor. Palme ansåg att vinsterna i livförsäkringsrörelsen i första hand skulle gå till spararna och Thule tillät därför mycket begränsade aktieutdelningar vilket tvingade konkurrenterna att följa efter. Hans motto för Thule var: ”Grunden är vetenskap, medlet är affärsmässighet, målet är aktiv socialpolitik.”
Sven Palme var som ledamot i Ålderdomsförsäkringskommittén (tillsatt 1907) med om att utarbeta förslagen till statlig folkpension och olycksfallsförsäkring.
Ansvarigt statsråd bakom pensionsreformen var Axel Schotte (1860–1923). Han är den ende som var ledamot av Staaffs bägge regeringar samt av Nils Edéns regering. I alla tre regeringar var Schotte civilminister och hade som sådan ansvar för en rad viktiga reformer.
Axel Schotte var landssekreterare vid länsstyrelsen i Karlstad och hade ingen partipolitisk bakgrund när han första gången blev civilminister 1905. Med Schotte fick Staaff en erfaren och liberalt sinnad förvaltningsjurist som chef för det tunga civildepartementet som ansvarade för den civila statsförvaltningen samt för social- och arbetsmarknadspolitiken.
Detta var viktigt eftersom förvaltningen dominerades av konservativa jurister som inte alltid kunde förväntas springa benen av sig för att medverka i det liberala reformarbetet.
Schotte framstod snart som en av de ledande ideologerna i partiet med särskild tyngd i social- och arbetsmarknadspolitiska frågor. Han kom att radikalisera den liberala socialpolitiken. Schotte såg socialpolitiken som en produktiv kraft i samhällsekonomin och de sociala förmånerna som rättigheter, inte något som skulle prövas mot den personliga vandeln.
Som civilminister i Staaffs andra regering 1911–1914 var Schotte ansvarig både för arbetarskyddsreformen 1912 och införandet av folkpension 1913. Han låg också bakom inrättandet av Socialstyrelsen och Pensionsstyrelsen. I Edéns regering 1917–1920 ansvarade han för införandet av åtta timmars arbetsdag och han genomdrev en fattigvårdsreform som bland annat förbjöd bortauktionering av barn och fattiga samt ålade kommunerna att bygga ålderdomshem.
Schotte låg också bakom inrättandet av en obligatorisk arbetsolycksfallsförsäkring 1918. Därigenom kan man säga att förslagen i Adolf Hedins motion 34 år tidigare hade förverkligats. Den första arbetarskyddslagen för vuxna kom 1889, statsbidrag till sjukkassor 1891, och folkpensionen alltså 1913.
Själv fick dock Hedin bara uppleva de två första reformerna. Han hade avlidit onsdagen den 20 september 1905. Söndagen därpå ägde begravningen rum. Trots det dåliga vädret var det många stockholmare som ville använda vilodagen till att ta farväl av den beundrade politikern.
En stor folksamling hade bildats på förmiddagen utanför Hedins bostad på Karlavägen 35. Klockan halv tre bars kistan, täckt av den svenska flaggan, ner. Hedins stoft var insvept i den franska trikoloren – symbolen för den franska revolutionen. Kistan bars av riksdagskollegerna på Stockholmsbänken Fridtjuv Berg, Hjalmar Branting, David Bergström och Carl Lindhagen samt Publicistklubbens ordförande Erik Rinman och Dagens Nyheters huvudredaktör Otto von Zweigbergk.
Ungefär 10 000 människor kom att ansluta sig till begravningståget och 50–60 000 personer kantade processionsvägen till Norra begravningsplatsen.
ANDERS JOHNSON
Anders Johnson är skriftställare och har bland annat varit redaktör för nyutgåvan av Adolf Hedins skrift från 1868, Hvad folket väntar af den nya representationen – Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar (Ohlininstitutet 2005).