Stora framgångar, men också förnyat motstånd. Idéhistoriker Ulf Öfverberg beskriver förändrade förutsättningar för liberal feminism.
I år är det tolv år sedan boken Liberal Feminism kom ut (Ekerlids förlag 2001). När den skrevs var de främsta politiska motståndarna socialdemokrater som inte såg individuella lösningar som frigörande för kvinnan och katolskt inspirerade kristdemokrater som ville rulla tillbaka kvinnans frigörelse till ett dammigt 1950-tal, ungefär som Sverigedemokraterna vill göra i dag.
Boken speglade 1990-talets feministiska debatt. Det var en politisk debatt, som med utgångspunkt i kvinnors upplevda situation sökte politiska lösningar utifrån en analys av kvinnors verklighet. Individualiserad föräldraledighet, lika lön för lika arbete, sexköpslagen, kamp mot hedersrelaterat våld och stöd till kvinnojouren var några av de viktiga politiska frågorna.
I dag är mycket av det genomfört. Alliansregeringen har gjort historiska insatser i frågan om hedersrelaterat våld, uppmärksammat förtrycket av kvinnor i olika grupper och tagit ställning för att religion eller kultur aldrig får användas för att relativisera eller ursäkta förtryck av kvinnor. Men samtidigt har jämställdhetsbonusen aldrig fått något riktigt genomslag och alliansregeringens företrädare har med få undantag inte heller varit drivande i den alltmer avsomnande feministiska debatten.
När boken Liberal feminism skrevs var queer-teorin en konkurrent till den liberala feminismen på den akademiska arenan. I dag är intersektionalitetsteorin dagens akademiska trend. Intersektionaliteten är en sociologisk teori som säger att våra viljor bestäms av olika maktrelationer. Teorin rangordnar inte maktrelationerna, som att kön går före klass eller vice versa. I stället studeras olika maktrelationer samtidigt för att fånga det komplexa mönster som alla individer är fångar i. Det mänskliga subjektet bestäms av strukturerna; är du invandrare och underklass är du förtryckt av rasistiska såväl som klassmässiga strukturer. Är du dessutom kvinna är du förtryckt av patriarkatet och är du bisexuell är du förtryckt av heteronormen.
Om intersektionaliteten utmanar den liberala feminismen på den akademiska arenan är den svenska kulturdebatten fast i en mer romantisk ådra. Från att ha handlat om politiska frågor har vi fått en feminismens bekännelsegenre. Åtskilliga debattartiklar på DN Kultur har handlat om enskilda debattörers upplevda känsloliv; narcissismen har tagit över politiken i kulturvänsterns feminism.
Så å ena sidan är den liberala feminismen utmanad av intersektionalitetetens järnbur och en Södemalmsbaserad vänsterfeminism som fastnat i ett navelskådande av det egna sex- och känslolivet. På andra sidan finns fortfarande en libertariansk höger som stumt hävdar att strukturer inte finns och att det enda som betyder något är individens personliga preferenser samt en alltmer marginaliserad katolskt inspirerad höger bland kristdemokraterna.
Liberalismen har alltid försvarat individen mot att utsättas för utomstående tvång mot sin vilja men har också varit lyhörd för de sociala och ekonomiska förhållanden och traditionella föreställningar som påverkar individens vilja. Den liberala feminismen ser därför de strukturer som påverkar och begränsar och i värsta fall omöjliggör människors egna valmöjligheter och som också deformerar våra preferenser. Men strukturerna är ingen järnlag som bestämmer hela vårt jag.
Intersektionalitetsteorins påstående om att kollektiva maktrelationer bestämmer alla individers tillstånd i en bestämd grupp är helt enkelt inte sann; den har falsifierats upprepade gånger av den empiriska verkligheten. Åtskilliga judar har under århundradens lopp varit utsatta för strukturell rasism men ändå haft en hög sysselsättningsgrad. Det gäller även somalier i exempelvis Kanada. Strukturellt förtryck är långt ifrån alltid en lämplig teoretisk förklaring och ofta direkt olämplig som praktiserad metod.
Liberala feminister ser således maktrelationerna men förblindas inte av akademiska trender. Den liberala feminismen söker individuella lösningar. Tydligast syns i det i analysen av kvinnors situation på arbetsmarknaden. Fortfarande gäller att ansvaret för hem och barn påverkar möjligheterna för kvinnor och mäns arbetsliv. Så länge denna verklighet gäller är det svårt att se något annat förslag som vore lika effektivt att bryta denna ordning som en individualiserad föräldraförsäkring.
Men det finns områden där den liberala feminismen ännu saknar analys och svar. Ett sådant område är den verklighet som beskrivs av Hanna Rosin i boken The End of Men and the Rise of Women(Riverhead Books 2012). Rosins tes är att utvecklingen går mot en verklighet där kvinnor är på frammarsch och män på tillbakagång på i stort sett alla nivåer utom den översta, där männen behåller makten. Utvecklingen av en tjänsteekonomi främjar kvinnors möjligheter och försämrar männens. Hon underbygger sin tes med en stark statistik som visar att männen förlorar positioner alltmer. Rosin visar hur underpresterande män – män som misslyckas – underminerar äktenskap, skadar barns uppväxtmiljö och förstör familjer. Problemen med män som inte tar ett tillräckligt stort ansvar för hem och barn riskerar att förvärras ytterligare om männen faller, som Michael Douglas filmroll i 1990-tals filmen Falling Down.
En liberal feminism behöver därför också ha svar på hur de oförutsedda konsekvenserna av en framgångsrik feministisk politik ska se ut.
Ulf Öfverberg
är idéhistoriker och medförfattare till antologin Liberal feminism, 2001.