Några dagar efter presidentvalet i Venezuela är det kaos i matbutiken. Uniformerade soldater vaktar ingången och köerna ringlar sig långa genom hela affären. Otåligt väntar kunderna i kön, alla med minst en vagn, fyllda till brädden med mat. Hamstrar de? Är det de politiska oroligheterna som gör att människor förutseende hastar till mataffären för att fylla på förråden innan det brakar loss på riktigt?
Presidentvalet i april var extrainsatt efter president Hugo Chavez död, det stod mellan Chavez kronprins Nicholas Maduro och oppositionens kandidat Henrique Capriles Radonski. Maduro gick till val som sittande president, trots att Chavez vid sin bortgång inte ens svurits in till en ny period vid ämbetet och trots att talmannen enligt konstitutionen skulle ha tagit över. Capriles, som genom provval blev den samlade oppositionens kandidat och som förlorade så sent som i oktober mot Hugo Chavez, växlade i denna valrörelse upp tonläget. Resultatet blev att Maduro vann med så liten marginal som 1,56 procent. Trots att oppositionen sökte påvisa omfattande valfusk utsåg valmyndigheten, som styrs av regeringspartiet, snabbt Maduro till vinnare och passade på att konstatera att få länder har välfungerande val som Venezuela. Såklart. Över hela landet utbröt demonstrationer och kravaller följde.
Men det är inte på grund av de politiska oroligheterna som just den här matbutiken vaktas av militär och fylls av en stril ström av hamstrande konsumenter. Förklaringen är istället så enkel att butiken – just denna dag – fått in både mjöl och socker. Ryktet har spridits snabbt. Venezuelas inhemska industri har slagits sönder av regleringar, beskattning och exproprieringar. Förstärkt avomfattande importkontroller är det vanligt att basvarorna helt tar slut i affären. Socker, det importeras i stora mängder från den kommunistiska diktaturen på Kuba. Kuba, som har svårt att producera nog för att möta ens den inhemska efterfrågan, får i sin tur importera socker med pengar från den olja de får från Venezuela.
Det är just oljeintäkterna som håller Venezuela flytande. Men skeppet sjunker sakta – inga oljefyndigheter i världen kan till fullo ersätta ett fungerande ekonomiskt system. Infrastrukturen vittrar sönder, stora pengar används istället för att öka Venezuelas regionala inflytande. Statsskulden har ökat kraftigt. De höjda minimilönerna (läget införda i tid till valet) har fått statens kostnader att skjuta i höjden och kombinationen av begränsad import och stora oljeintäkter gör att inflationstakten närmar sig 30 procent.
De sociala reformer som genomförts under Hugo Chavez tid överskuggades snabbt av den ineffektivitet som de genomförs med och det faktum att de formades för att maximera presidentens personliga makt. Istället för att verkställas av regionala och lokala myndigheter lyder Venezuelas sociala program direkt under presidentmakten. Hjälpen utdelas som från presidenten själv, en gåva från landsfadern. Många är vittnesmålen om hur de som inte röstat ”rätt” blivit utan stöd. En del program har haft en direkt negativ inverkan på läget i landet. Ökade bidrag till ensamstående tonårsmammor har gjort att antalet tonårsgraviditeter nu är det högsta i hela Latinamerika.
Under Chavez styre kom hela statsapparaten att genomsyras av socialism. Olja har skänkts till andra länder i regionen som följt svurit sig till samma politik och marknaden har regleras kraftigt. Talande nog är det första som möter en resenär i Venezuela tullens valspråk: Socialism eller döden.
När ingen annan ideologi tillåts kan inte heller någon opposition accepteras. Efter den store ledarens bortgång klamarar sig Chavez anhängare sig fast vid makten med valfusk. Maduros ”seger” har följts av fängslande av oppositionella. Flera parlamentsledamöter har misshandlats i själva parlamentet – av ledamöter från regeringspartiet. Maduro tar nu till allt mer desperata metoder för att tysta oppositionens ifrågasättande av valresultatet.
Utvecklingen i Venezuela visar vad som händer när makten koncentreras i en stat. Den är även ett exempel på det som skett så många gånger förut: Att socialism och paket till alla kanske är festligt en stund. Men att så snart som någon dristar sig till att påpeka att den statsbärande ideologin inte fungerar och därmed ropar att kejsaren är naken så följer förtryck.
HEDWIG KASTENHOLM
Hedwig Kastenholm är projektledare vid den liberala demokratiorganisationen Silc med ansvar för stödet till Venezuela.