Argument för satsningar på vad som kallas grön tillväxt hämtar kraft ur tanken att offentliga regleringar kan driva företags utveckling och främja konkurrenskraft. Christian Sandström har granskat vilket belägg forskning ger för detta påstående.
Tillväxt och miljöhänsyn har länge ställts i motsats till varandra. Allt sedan Romklubben publicerade The limits to growth år 1972 har stora delar av miljörörelsen argumenterat för att oändlig tillväxt är omöjligt då jordens resurser är begränsade.
Debatten har tagit en intressant vändning de senaste åren. Ledande beslutsfattare inom EU och i Sverige har i allt högre utsträckning påtalat att ekonomisk tillväxt går att förena med ökad miljöhänsyn. Plötsligt menar politikerna att mer miljölagstiftning inte leder till minskad konkurrenskraft utan till att ett lands industri blir mer konkurrenskraftig. Det hävdas även att offentliga satsningar på förnybar energi leder till såväl ökad tillväxt som fler arbetstillfällen. När EU-kommissionen presenterade sitt energi- och klimatpaket 2007 proklamerades att detta skulle ”sätta takten för en ny global industrirevolution”. Dess ordförande, José Manuel Barroso, beskrev unionens ambition att sänka koldioxidutsläppen som ”an opportunity that should create thousands of new businesses and millions of new jobs in Europe”.
I boken Are green jobs promising the moon? (Timbro, 2013) undersöker jag vilket stöd som finns för dessa påståenden. Forskningen på området är än så länge underutvecklad i ett flertal avseenden och slutsatsen är att politikerna utfärdar löften utan att ha några belägg för att den förda politiken får de resultat som torgförs.
Idén att en mer omfattande miljölagstiftning leder till förstärkt konkurrenskraft baserar sig på den så kallade Porter-hypotesen. Den amerikanske management-gurun Michael Porter argumenterade i en artikel från 1995 för att miljöregleringar kan stärka företag i en viss sektor eftersom de uppmuntrar bolag att söka efter nya lösningar, vilket i sin tur skapar innovation och ökade vinster. Med utgångspunkt i en sådan logik har miljöministrar runtom i Europa argumenterat för att EU bör skärpa utsläppsmålen, från en minskning på 20 procent till 30 procent, eftersom det leder till förstärkt konkurrenskraft. Om det vore så enkelt, varför förordar politikerna då inte en 100-procentig sänkning? Det skulle väl leda till ännu mer tillväxt och ännu fler arbetstillfällen?
Det finns dock endast begränsat stöd för Porter-hypotesen inom forskningen. I en vetenskaplig artikel från 2011 summerades forskningsläget på följande vis:
Over the past 20 years, much has been written about what has since become known simply as the Porter Hypothesis (PH). Yet even today, we find conflicting evidence, alternative theories that might explain the PH, and oftentimes a misunderstanding of what the PH does and does not say. (Ambec et al, 2011, sid 1)
Parallellt med Porter-hypotesens ökade popularitet bland politiker har idén om offentliga investeringar i förnybar energi förts fram som ett sätt att skapa ekonomisk tillväxt och så kallade ”gröna jobb”. Även i det här fallet kan stödet inom forskningen i bästa fall sägas vara begränsat.
Till att börja med kan man fråga sig vad som egentligen är ett grönt jobb. Är en utvecklingsingenjör som skapar en mer bränslesnål förbränningsmotor grön? Är en redovisningsekonom på ett vindkraftsföretag grön? Det talas om gröna jobb, men konkreta och mätbara definitioner lyser oftast med sin frånvaro.
Statistiken som framförs beträffande skapandet av gröna jobb är dessutom missvisande eftersom den sällan tar några alternativkostnader i beaktande. Om staten subventionerar exempelvis vindkraft används en stor del av samhällets resurser till att skapa arbetstillfällen i den sektorn. Hade dessa resurser allokerats till en annan del av ekonomin skulle andra arbetstillfällen ha skapats. I en artikel författad av Världsbanken påtalas just detta som ett problem:
Most of the literature focuses on direct employment created, with more cursory treatment of indirect and induced job creation… The potential adverse impacts of green growth policies on labor productivity and the costs of employment tend to be overlooked. (Bowen, 2012, sid 1)
Vidare har omfattande stöd till förnybar energi i flera fall resulterat i höga kostnader och en massiv överetablering, eftersom staten genom subventioner erbjudit riskfria vinster till företag. Vinstmaximerande bolag är inte sena att utnyttja möjligheter till statligt garanterad lönsamhet på 15-20 procent. Följden av sådana opportunitiska beteenden kan inte bli annat än bubblor och skenande kostnader. Den spanska solcellsbubblan, där generösa offentliga prisgarantier först fick stora mängder kapital att flöda till konstruktion av ineffektiva små anläggningar, för att sedan få det att förstöras när bubblan sprack, utgör ett utmärkt exempel på ett sådant händelseförlopp.
Europas ledande politiker har inte vetenskapligt stöd för sina idéer om grön tillväxt och gröna jobb. Trots detta läggs stora resurser på förnybar energi med tillväxt och nya arbetstillfällen som främsta motiv. Detta är problematiskt, inte minst i ett Europa som befinner sig i en utdragen, strukturellt betingad recession.
CHRISTIAN SANDSTRÖM
Christian Sandström är teknologie doktor och verksam vid Forskningsinstitutet Ratio.