Skip to content
Tema

En idéströmning större än politiken

Lagstiftarens verktyg kan aldrig ensamt rå på de sociala normer som förhindrar jämställdhet. Liberal Debatts Emma Söderberg Majanen menar att en liberal feminism fortsätter där politiken slutar.

Genom djupt rotade föreställningar om hur män respektive kvinnor ska och inte ska vara, begränsas människors möjligheter att leva sina liv på det sätt de önskar. Det är en ofrihet som liberalismen måste ta på allvar – men samtidigt inse att lösningarna endast i begränsad utsträckning är politiska.

Liberal feminism handlar i grunden om två saker. För det första: att alla människor, oavsett kön, är födda fria och jämlika. Vilket kön en människa har ska därför inte påverka hennes möjligheter att leva det liv hon vill. För det andra: att ofrihet inte bara uppstår genom statligt tvång, utan även genom sociala konventioner och normer, och att även denna ofrihet är dålig. Den som överskrider de normer som dikterar hur människor ska bete sig beroende av vilket kön de har, riskerar social stigmatisering och utsatthet. Dessa sociala normer inskränker därför människors reella möjligheter att leva de liv de önskar.

Den liberala feminismen är egentligen inte någon särskilt utmanande tanke – ändå uppfattas den ofta som kontroversiell. Konservativa kritiker tycks stundtals tro att den går ut på att upphäva alla sociala normer som säger hur människor ska bete sig. Så är det naturligtvis inte. Sociala normer är i sig inte problematiska, utan en förutsättning för mänsklig interaktion. Utan sociala normer skulle samspelet människor emellan bli enormt komplicerat. Vad den liberala feminismen däremot säger är att samtidigt som många normer är bra, eller åtminstone nödvändiga, så finns det även de som är dåliga. Närmare bestämt de som säger hur människor ska bete sig grund av det kön de har – istället för oberoende av vilket kön de har.

Att den ojämställdhet som råder mellan män och kvinnor i hög grad grundar sig i sociala och inte i rättsliga normer, det vill säga lagstiftning, får stora konsekvenser för den liberala feministiska agendan. Rättsliga normer ändras på politisk väg, för att det är politiker som stiftar lag. De svenska lagarna är i princip jämställda, då de inte gör skillnad på människor beroende av om de är män eller kvinnor.

Med sociala normer förhåller det sig annorlunda. Somliga tror att människors beteenden och värderingar i relativt stor utsträckning går att ändra genom lagstiftning och andra politiska insatser. Eller så vill de åtminstone att så ska vara fallet. Detta är en problematisk inställning. För det första är det högst tveksamt om lagstiftning alls har särskilt stor effekt på människors värderingar. Sociala normer och konventioner existerar oavsett om de uppbackas av lagar eller inte. Och för det andra, vilket är än viktigare: även i de fall lagstiftning kan tänkas ha en sådan effekt, är det ändå tveksamt om politisk makt ska användas för att förskjuta människors värderingar. I det fria samhället tillåts människor i samspel med varandra, utan inblandning från det offentliga, forma sina preferenser och värderingar.

Det finns förvisso en del viktiga jämställdhetspolitiska reformer, såsom konkurrensutsättning av den kvinnodominerade offentliga sektorn (vilket i själva verket innebär mindre politik, inte mer) och reformering av föräldraförsäkringen. Men det grundläggande problemet är att det finns djupt rotade föreställningar om hur människor ska och inte ska bete sig beroende på om de är flickor eller pojkar, män eller kvinnor. Dessa föreställningar försvinner inte för att kvinnor kvoteras in i börsstyrelser eller genom att socialförsäkringar reformeras – de är långt mer komplexa än så.

Den liberala feministiska kampen utspelas därför inte främst på ett politiskt plan. Framför allt utspelas den i det civila samhället, genom interaktionen med vänner, familjemedlemmar och partners, i opinionen och på marknaden. Detta är kanske inte särskilt publikfriande; den som vill ägna sig åt sådant serverar i stället enkla lagstiftningslösningar och intalar sig själv och andra att det löser problemen. Däremot är det realistiskt och frihetligt. För den realistiske inser att djupt rotade normer mycket sällan kan ändras genom att politiker ändrar lagar.  Det är inte på ett politiskt plan, utan i det dagliga samspelet människor emellan, som sociala normer skapas och förändras. Och den frihetlige inser att även i de fall politiker, genom regleringar, förbud och påbud, har möjlighet att förändra människors föreställningar och värderingar, är det inget de ska ägna sig åt.

Detta skulle vissa säga är att ge upp – politik är att vilja, och vill politikerna tillräckligt är det klart att de kan lösa jämställdhetsproblemen! Men så är det inte alls. Det finns många problem som politiker kan lösa – men ännu fler som de inte kan. Att säga att politik ensamt inte kommer att ändra det faktum att pojkar och flickor från dag ett i förskolan möts av radikalt olika förväntningar och möjligheter är inte att ge upp. Det är att inse vidden av problemet, och på riktigt vilja göra något åt det.

Emma Söderberg Majanen
är biträdande redaktör för Liberal Debatt.