I förra numret skrev Olof Kleberg, tidigare chefredaktör för Västerbottens-Kuriren, om vikten av liberal självkritik kring välfärdens utveckling. Mats Nilsson känner sig främmande inför Klebergs retorik.
Jag läste årets andra Liberal Debatt med stort intresse. Jakten på det liberala är och förblir den viktigaste politiska uppgiften. Särskilt inom det liberala lägret. En av artiklarna illustrerar just den saken på ett mycket bra sätt. Fast det nog inte riktigt var författarens avsikt.
Olof Kleberg pekar i sitt inlägg ”Dämpa optimismen och se problemen” på de problem som en öppning av tidigare offentliga monopol för med sig. Dessa ska på intet sätt förringas. Inte minst därför att man då spelar bakåtsträvarna inom Socialdemokraterna och framförallt Vänsterpartiet i händerna.
Därav följer dock inte att man måste anamma ett synsätt som hör just detta läger till. Det finns i varje fall en del ordvändningar i texten som visar på åtminstone tendenser åt det hållet.
Ett exempel är skildringen av hur en vårdcentral såldes till en grupp läkare för 700 000 kronor. Samma vårdcentral såldes senare för 20 miljoner till ett riskkapitalbolag. Något som beskrivs i termer av förslösande av offentliga medel.
Här visar sig ordets makt över tanken. Det finns en historia om en hattmakare som av en kund får ett uppdrag att förfärdiga en tjusig huvudbonad. Han tar då ett vanligt enkelt tygband och snor ihop en kreation som väcker kundens förtjusning. Men när hon får höra priset, protesterar hon kraftigt. Så mycket för ett vanligt band! Hattmakaren tar då och vindar upp allt igen och räcker så fram bandet med orden: ”Bandet är gratis”.
I grunden är proceduren när vårdcentralen såldes snarlik. Läkarna betalade för inventarierna, sedan var det upp till dem att skapa ett mervärde av sitt nystartade företag. Tydligen lyckades det.
Man kan invända mot att de inte behövde betala något för vare sig kundstock eller något annat. Och visst kunde man ha tagit betalt för det från landstingets sida. Men om priset från början hade varit 20 miljoner hade det med största sannolikhet inneburit att det bara blivit en affär direkt med något storbolag med finansiella muskler. Och det hade väl inte varit mer önskvärt? Nu slutade det ju så ändå i just det här fallet, men om man vill ha mångfald och fler aktörer på banan hade det nog varit en dålig idé att låta allt gå rakt i gapet på de förkättrade riskkapitalisterna från början.
I debatten om dessa ting hörs det allt som oftast.tongångar från den socialistiska vänstern som tyder på att utgångspunkten är att alla tillgångar i grund och botten tillhör staten och att det som vi – av nåd – får behålla egentligen är att betrakta som subventioner. Det visar sig när det handlar om skattesänkningar. Allt från avskaffad värnskatt till minskade arbetsgivaravgifter beskrivs som ”dyra”, vilket de ju givetvis inte alls är. Mindre intäkter är inte samma sak som kostnader.
Samma sak präglar debatten om avskaffande av offentliga monopol. Vinsterna sägs ”kosta”, vilket förstås inte är fallet. Bedriver man en verksamhet utan överskott, likgiltigt i vems regi, innebär det en utarmning som bara kan sluta på ett sätt. Inte heller kan en försäljning av inventarier beskrivas som slöseri. Om det nu inte var så att apparaturen som sådan såldes till underpris. När det talas om att själva verksamheten borde prissättas känns det nästan som läkarna egentligen var landstingets egendom, liksom de patienterna. Men det är sannerligen ingen liberal tanke!
För att återgå till problemen som Olof Kleberg tar upp vore det dumt att vifta bort dem. Något färdigt förslag till lösning är inte jag i besittning av. Debatten om detta lärt fortsätta, och Olof Kleberg ska ha tack för att han pekar på ett verkligt dilemma för liberaler. I debatten är det viktigt att genom att skärskåda språkbruket skilja på kritik som syftar till att göra det hela bättre och kritik som syftar till att misstänkliggöra själva valfriheten.
MATS NILSSON
Mats Nilsson är fri skribent och tidigare förtroendevald för Folkpartiet liberalerna i Umeå.