År 2005 kunde den svensk som blickade tillbaka till 1936 konstatera att socialdemokratiska regeringar innehaft makten 60 av dessa 69 år. Under samma period steg skatterna som andel av BNP från 12 till 49 procent. Den ofta oreviderade historieskrivningen från vänstern gör gällande att expansionen av offentlig sektor gav svenskarna social trygghet genom obligatoriska välfärdssystem och transfereringar. Oavsett vad man tycker om den saken diskuteras allt för sällan vad som ingick i köpet. Samtidigt som välfärdssystemen expanderade växte också den offentliga byråkratin, och Moderaterna fick fog för att raljera om den »ofantliga sektorn«. Inför valrörelsen 2006 var det en utbredd uppfattning inom Alliansen att byråkratin behövde minskas, exempelvis ställde sig Folkpartiet bakom rapporten »Vägen bort från enparti(s)taten«. Särskilt framhöll man att instiftande av myndigheter blivit en rutinåtgärd och att toppjobb inom statsförvaltningen delades ut som förläningar till tjänstemän och politiker som uppvisat lojalitet mot socialdemokratin.
I rapporten fastslogs att det stora antalet myndigheter gav upphov till onödigt slöseri och förmynderi. Därför föreslogs många myndigheters avveckling, samt att en så kallad solnedgångsparagraf skulle införas. Med en solnedgångsparagraf måste ett nytt beslut om en myndighets fortsatta existens fattas av riksdagen efter en given period, till exempel fem år. Om ett sådant beslut inte fattas avvecklas myndigheten automatiskt.
För en liberal finns flera myndigheter vars existensberättigande vacklar på basis av myndighetens kärnuppdrag. Tyvärr kan även de flesta myndigheters verksamheters effektivitet kraftigt ifrågasättas. I en rapport från Riksrevisionen år 2011 framkom att 55 procent av statens IT-upphandlingar överskridit budget. Detta är problematiskt då IT är myndigheternas tredje största kostnad efter personal och lokaler. Situationen för lokalkostnaderna är inte mer upplyftande. Mellan år 1998 och 2008 steg statens hyreskostnad med 19 procentenheter mer än inflationen, och samtidigt som privata tjänsteproducerande företag ger sina anställda mellan 10 och 20 kvadratmeter kontorsyta i genomsnitt kan Sveriges byråkrater njuta av spatiösa 42 kvadratmeter. Slöseri med skattemedel tycks vara en omistlig del av den offentliga förvaltningen, och den tredje paragrafen i Sveriges myndighetsförordning där det i utdrag står »Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och skall se till att den bedrivs effektivt… samt att myndigheten hushållar väl med statens medel« tycks mest vara en läpparnas bekännelse.
En av de myndigheterna som författarna av »Vägen bort från enparti(s)taten« ville lägga ned var Statens biografbyrå, vilket var en liten myndighet som hade ansvar bland annat för censur av biofilm. Folkpartisten Gunnel Arrbäck, som vid valsegern 2006 varit byrådirektör sedan 1981, förespråkade sin egen myndighets nedläggning, just för att hon ansåg att den censurverksamhet och byråkrati som Statens biografbyrå ägnade sig åt inte var önskvärd. Alliansregeringen gick dock inte hennes önskan till mötes och efter att förhoppningarna grusats avgick Arrbäck i protest. Statens biografbyrå lades dock ned 2011 – men samtidigt bildades myndigheten Statens medieråd, som tog över den gamla myndighetens anställda, skulder och tillgångar. Förfarandet är tyvärr typiskt för Alliansregeringen, som sällan lagt ned en myndighet utan att matcha nedläggningen med en utökning av en annan myndighet. I rapporten »Alliansens myndighetspolitik« visar Henrik RS Olsson att resultatet av detta har blivit att myndighetssveriges totala kostnader och antal anställda är lika högt idag som 2006.
Alliansens första valseger föregicks av en omfattande och tydlig kritik av den socialdemokratiska byråkratin. När förslaget till nytt partiprogram för Folkpartiet lanserades för en tid sedan var de gamla tongångarna som bortblåsta. Nu när Alliansregeringen sitter vid makten tycks man ha glömt att man måste lösa de problem som man anklagade socialdemokratin för att ha skapat. Onödiga myndigheter kommer inte att avskaffa sig själva, och Public choice-skolan förklarar hur överdrivna omkostnader är en naturlig följd av bristande ansvarsutkrävande. Inför valen 2014 bör Alliansen återupptäcka Assar Lindbecks uttryck – »ekonomi är att välja«.
Axel Nordberg och Hampus Bergquist är aktiva i Liberala ungdomsförbundets ekonomipolitiska arbetsgrupp och är författare till en rapport om Alliansens myndighetspolitik.