Hans namn är Erik Wagner. Han har nyss passerat trettio, arbetar inom en större ideell organisation och bor i Midsommarkransen, Stockholm. För mig är han sinnebilden av det moderna Miljöpartiet, i vilket han sedan ett drygt decennium är medlem i. Framför allt är han en god vän och jag kom mig för att ställa några frågor.
Erik, är du liberal?
– Det är den ständiga frågan. Alltså vilken ideologi man bekänner sig till.
Jag byter angreppssätt.
Vad känner du inför liberalismen?
– Att den är bredare än det utrymme den tar sig i den politiska debatten, att den ofta associeras till tokliberaler.
Du tvekar inför etiketten, passar annan bättre?
– Ideologi är fint, men förnuft går ofta före. För mig är Vänsterpartiet och Kristdemokraterna partier utan just förnuft, deras ideologier är därför inte aktuella. Inte i dagens samhälle.
Men få anklagar Socialdemokraterna och Moderaterna för större ideologiska utsvävningar. Är du egentligen sosse? Moderat?
– Socialdemokraterna brister i tilltro till den enskilde individen. Moderaterna har i stället en övertro på samma människors förmåga att förutse och förebygga risker.
Jag ber Erik utveckla.
– Vi är av flera skäl beroende av varandra. Min egen oaktsamhet riskerar snabbt att gå ut över andras möjligheter. Det behövs strukturer som garanterar människors frihet, och att densamma inte hindrar andras. Jag tror på politik.
Hur ser du då på den gångna vinterns följetong, vinster i välfärden. Är det så farligt?
– Ja.
Det blir tyst en sekund. Erik fortsätter:
– Jag ser på utbildning och sjukvård som jag ser på till exempel polis- och rättsväsende. En människa som söker vård ska slippa fundera över eventuella incitament utföraren har för att förorda en behandling framför annan.
Vad innebär detta för valfriheten i välfärden?
– Jag tycker frågan är om kommersialismen har visat sig värdig nog att hantera och erbjuda valfrihet. I min mening är svaret nej. Följden blir kommersiell likriktning, plötsligt ska alla äta samma Linas matkasse.
Så i stället en och samma skola för alla?
– Nej, tvärtom behöver vi en flora av aktörer inom utbildningssektorn.
Förklara.
– Valfrihetsdebatten är skruvad. Utförare är en sak, men om alla erbjuder samma verksamhet? Människor är olika och därför behövs pedagogisk mångfald.
Så vad tycker du då om regeringens skolpolitik?
– Jan Björklunds syn på skolan är alltför enformig. Alla människor kommer inte till sin rätt i den centralstyrda skolans färdigskurna mallar. Inte minst måste människor få nya chanser. När utvecklingen går emot att barn i allt tidigare ålder ska göra karriäravgörande val, då är vi fel ute.
Erik fortsätter:
– För att ett samhälle ska vara rikt och utvecklat måste politiken utformas främst för de som riskerar att falla utanför. För de människor som inte ropar högst.
Det är dags för frågan som Gustav Fridolin glider undan lika snabbt som den ställs:
Vilken regering vill du se efter valet?
Erik ser finurlig ut, drar efter andan och säger:
– Min drömregering består ett miljöparti som tror på politik. En lagom stukad socialdemokrati, som fortsatt står upp för idealet om ett samhälle där alla får plats. Men också av socialliberala folkpartister, med fördel under ny ledning.
Nu vet jag inte om jag ska vara glatt överraskad eller skrämd. Jag frågar därför raskt:
Erik, är du socialliberal?
Han kliar sig i skägget någon sekund och avfyrar sedan samtalets bredaste leende:
– Vad är alternativet?
Det italienska dyrkaffet är slut, så även vårt samtal och caféet i Liljeholmen är på väg att stänga. Vi promenerar åt varsitt håll.
Utan tvekan har Miljöpartiet företrädare med liberalt patos. Maria Wetterstrand, allra helst efter att ha lämnat vidare språkrörsoket. Riksdagsledamot Maria Ferm, klok nog att stå upp mot både mot migrationsminister Tobias Billström och mot de som kritiserat Miljöpartiets deltagande i migrationsuppgörelsen. Och så Gustav Fridolin, som i likhet med Erik-Axel Karlfeldts alter ego med samma namn talar till bönder på bönders vis, och lärde män på latin, och som när han är på det humöret talar sig varm för både Karl Staaff och bildning.
En sak är säker: det finns gott om väljare som Erik Wagner. De är resonerande, välutbildade och har monterat ihop en egen politisk kompass bestående av ömsom socialdemokratiska, ömsom liberala, delar. De har köpt nidbilden av den björklundska skolan, men tycker på samma gång att Socialdemokraterna, både avseende form och innehåll, bär gårdagens lösningar.
I det senaste riksdagsvalet fick Miljöpartiet tolv procent av rösterna i Stockholm stad. Samma år visade en rapport från tankesmedjan Fores att sex av tio svenskar anser sig vara liberaler.
Hade Erik Wagner tillhört en annan generation hade han nog röstat på Bertil Ohlin. Eller Bengt Westerberg. I valet 2014 röstar han på Gustav Fridolin.
Gabriel Ehrling är medlem i Liberal Debatts redaktionsråd och är tillträdande redaktör.