Det finns en idealitet i liberalismen som är en del av dess själ och dess charm. Men den gränsar ibland till naivitet. I en oförmåga att se de mörka krafterna, de giriga tendenserna, hotande konsekvenserna.
Det programförslag som nyligen presenterades av en programkommitté inom Folkpartiet, Frihet i globaliseringens tid, vittnar om detta. Förslaget svämmar över av optimism inför allt det nya: murar och regler faller, människors möjligheter ökar, ekonomier och arbetsmarknader blir mer dynamiska, ökat utbyte och ökad kunskap ger en friare värld osv.
Där finns också en social medvetenhet, glädjande nog, en medvetenhet om att det krävs statliga insatser, stabila och generella välfärdssystem, likvärdiga villkor och återkommande livschanser för att individen ska kunna uppnå den frihet som sägs vara liberalismens mål.
Den liberala statens uppgift är inte bara att »skydda medborgarna från kränkningar av deras negativa rättigheter«, som Emma Söderberg Majanen hävdar i Liberal Debatt nr 1/2013. Den liberala statens moderna uppgift är också att stötta och uppmuntra sina medborgare i att på olika sätt, och individuellt, utnyttja sina positiva rättigheter. Med hjälp av sådant som trygghetssystem, återkommande öppningar för att starta om, stopp för diskriminering och mycket annat.
I partiprogramförslagets optimismmanifest saknar jag, som en mer behärskad framtidsbetraktare, resonemang och förslag om ett tydligt problem: hur ska centrala liberala värden som valfrihet och marknadslösningar kunna balanseras på ett sätt som tillvaratar individernas intressen framför vinstmaximerande koncerners och auktoritära organisationers intressen.
Låt mig ta några exempel ur min egen vardag.
Varje gång när jag behöver köpa medicin gick jag förr till apoteket i kvarteret intill. Nu har det i valfrihetens intresse tagits över av en multinationell koncern, Medstop, som exporterar vinstmiljoner till skatteparadis varje år (genom sinnrika system med räntesnurror). Socialminister Göran Hägglund var här för tre år sedan och döpte om apoteket och talade om större valfrihet och mångfald för kunderna.
Som alla vet har denna privatisering av apoteken lett till att det visserligen uppstått flera apotek i de större städerna – men de har mindre lager och ofta väntetider på medicin. Förbättringen för oss kunder är försumbar – men för de vinstmaximerande apotekskoncernerna mycket påtaglig.
Personalen på Medstops apotek är lika trevlig som den var på den statliga tiden. Numera går jag ändå helst några kvarter längre bort, till det statliga Apotekets butik. Även där är lagren mindre och väntetiden större. Den gör säkert också vinster – men de stannar i Sverige och de beskattas.
Min vårdcentral har alltid haft bra, kompetent personal och god service – och har det fortfarande. Men för några år sedan fick ett antal läkare vid vårdcentralen köpa den av landstinget för ca 700 000 kr – det var de borgerliga som bestämde detta. Läkarna behövde bara betala för inventarierna.
Efter fyra år sålde läkarna sin vårdcentral till riskkapitalbolaget Capio för minst 20 miljoner kr. En rejäl vinst för ett fåtal läkare, nu en vinstgivande verksamhet för ett privatföretag vars vinstplaceringar är höljda i dunkel.
Valfrihet för ett antal läkare, javisst. Vinstmöjlighet för en koncern, förvisso. Men gav detta individerna en större mångfald? Ja, patienterna kan förstås i en stad som Stockholm lätt bege sig till en annan inte alltför avlägsen vårdcentral… men är denna mångfald värd en förlust för det allmänna på nära 20 miljoner kr? Knappast.
Med hjälp av bristfällig skattelagstiftning och skickliga manipulationer kan nu flera multinationella apoteksbolag exportera sina vinster utomlands, utan beskattning. På grund av ideologiskt privatiseringsnit i kombination med politisk naivitet har gemensam egendom förslösats i Stockholm – liksom i ett antal andra städer.
Vilken individ blev lyckligare av detta? Vilken tydlig förbättring av mångfalden uppnåddes?
När jag läser förslaget till nytt program för Folkpartiet finner jag många utmärkta argument för valfrihet som kan öka människors möjligheter att förverkliga sig själva, utnyttja livschanser, hitta nya vägar.
Där finner man också, om än alltför lite understruket, att »det liberala samhället bärs upp av individer i gemenskap« (kap 1, p 17). På några ställen nämns den civila sektorn och idéburna organisationer men den grundläggande uppfattningen att individer alltid verkar i en gemenskap understryks inte. Det känns andefattigt. Vad säger folkrörelserna?
Men vad som helt saknas är resonemang om valfrihetens avigsidor. Fördelarna är så många och beskrivs så entusiastiskt. Men det sägs inget om marknadsekonomins baksidor av ensidig vinstmaximering, ägares och företagsledares girighet, tendensen till koncentration osv.
Vad avser ett socialliberalt parti, som Folkpartiet vill vara, göra åt detta? Vilka begränsningar, kontroller och granskningar är behövliga för att individerna ska tillförsäkras frihet, inte bara koncernerna? Man hamnar ju inte i regleringssocialism bara för att man vill hindra att frihet missbrukas.
Inom hälso- och sjukvården, inom äldrevården, inom skolan – överallt ska det, enligt programförslaget, finnas »rätt att välja mellan olika offentliga eller privata vårdgivare«, det ska finnas »valfrihet för den enskilde och mångfald i utbudet« och »full etableringsfrihet ska råda för fristående skolor som …. uppfyller kvalitetskraven«.
Utmärkta grundprinciper. Men det har hänt mycket sedan valfrihetsreformerna sjösattes för ca tjugo år sedan. Då var vi många, även jag själv, som såg positivt på besluten – och som såg framför sig en framväxande småföretagsamhet med privata vårdcentraler, glesbygdsdoktorer, föräldrakooperativ i förskolor och skolor. Men det vi ser nu är stora koncerner och kedjor som har tagit över. Ofta drivs de av riskkapitalbolag med höga vinstkrav – vilket inte hindrar att de inte sällan kan bedriva bra vård och undervisning. Men det var inte så här det var tänkt.
Inom skolan är det extremt. I dag drivs en femtedel av alla grundskolor i friskoleform – och hälften av gymnasierna. Ofta drivs de med vinstkrav och, som sagt, av stora koncerner. Kommunernas planering rivs sönder, segregeringen har ökat, samhörigheten i samhället minskar. Och kontrollen är alltjämt bristfällig.
Många friskolor är religiösa – och lever knappast upp till programförslagets krav att undervisningen ska vara »fri från förkunnande«.
En del individer har onekligen vunnit i valfrihet, kommunala skolor har ofta stimulerats av konkurrens – så visst finns det tydliga positiva sidor. Men när så många skolor drivs av stora koncerner med stora vinster som huvudsakligt syfte har reformen blivit förfelad.
Man kan jämföra med frihetens hemland USA: där är 95 procent av grundskolorna icke vinstdrivande. Den statliga kontrollen över kvalitet och undervisning är betydligt hårdare än den svenska.
Även inom vård och äldrevård är det stora koncerner som har tagit över mycket av driften. Idealet om småskalighet och engagemang från den tredje, ideella sektorn har inte förverkligats.
Om liberaler lämnar de uppenbara bristerna i valfrihetsideologin obearbetade och obesvarade, då lämnar man planen fri för kritik från socialister. Vare sig kritiken nu kommer från pragmatiska högersocialdemokrater, nostalgiska vänstersocialdemokrater eller offentlig-sektor-monopolister som Vänsterpartiet.
Det behövs en socialliberal prövning av vad som gått bra och vad som gått fel i valfrihetsreformerna. Utgångspunkten borde vara att maximera individens frihet, inte kapitalets. Och att samtidigt väga värdet av individuell valfrihet mot värdet av samhörighet och sammanhållning i samhället. Även inom en mer gemensam ram kan valmöjligheter och lösningar bli långt fler än i den gamla stela svenska modellen.
Olof Kleberg är fri skribent och tidigare chefredaktör för Västerbottens-Kuriren.