En god vän arbetade på en av landets större kulturredaktioner. Vid ett morgonmöte uppstod en animerad diskussion om vilka jobb de skulle göra under dagen – inget ovanligt, ett typiskt redaktionsgnabb bara. Men en av reportrarna blev allt mer irriterad på sina kollegor. Till slut utbrast han: Ni företräder medelklassens kultursyn!
Det märkliga var att han var så förvånad. Medelklassens kultursyn – att de bara hade mage! Samtidigt var naturligtvis alla runt det där bordet så djupt rotade i den stockholmska medelklassmyllan det överhuvudtaget var möjligt, med bostadsrätter i Hammarby sjöstad, hybridbil och två barn på regn- och ruskdagis. Fan vet om de inte matade surdegar också. Men ändå borde väl kollegerna ha vett att inte vara så… medelklassiga, rent kulturmässigt.
Frågan han inte ställde sig var vilken kultursyn de i stället borde företräda. Arbetarklassens? Överklassens? Hur ser dessa syner i så fall ut, enligt hans imaginära schablon, och varför är de att föredra framför medelklassens?
Intressant i sammanhanget är att det är just denna klass som bär upp den smala kulturen. Medelklassen är generellt nyfiken, öppen och villig att förkovra sig. Säkert finns det också i dess kulturkonsumtion en viss drift att synas – en uppdatering från Folkoperan skämmer inte ut en medelklass-Facebookvägg – men den är i alla fall där, den betalar biljetten, placerar Whyred-byxbaken på den hårda bänken och kanske till och med lär den sig något.
Ändå är det inte i termer av nyfiken kulturkonsument den typiska medelklassmänniskan omskrivs. Snarare som en inskränkt, homogen, övermätt, lobotomerad miljöförstörare.
Ett nedslag i vad som de senaste månaderna skrivits på kultursidorna om m-ordet ger just nedslående resultat. I ett reportage från Göteborgs filmfestival sägs följande:
»Samtidigt så hade jag länge varit provocerad över hur bruna människor, eller kanske alla som inte är vit arisk medelklass, skildras på film. Att man aldrig tar sig tid att skildra dem respektfullt.«
I klartext: »Man« (underförstått medelklassen) vägrar i sitt flitiga filmskapande konsekvent att lägga någon som helst tid på att skildra någon icke-arier från någon annan social grupp med respekt. Empirin bakom det citatet skulle jag gärna ta del av.
En annan text, om sociala medier, slår fast att det »blivit något av den utbildade medelklassens folksport att ’stå upp för sina åsikter’. Något som allt som oftast betyder; länka till artiklar och ta avstånd från en lättutpekad fiende.«
I klartext: Medelklassen orkar inte protestera mot riktiga problem. I stället nöjer den sig med att länka till något extremt trivialt. Hur andra klasser sköter sitt civilkurage, eller återigen vilken empiri som ligger bakom observationen, framgår inte.
Medelklassen är helt enkelt Tyckar-Sveriges amerikaner. En grupp som per definition är så gynnad att det är helt okej att håna den, och som ingen gitter försvara, varför angreppet är tämligen riskfritt. Det intressanta är att efter 2012 års stora klasskupper – överklassafarin till Solsidan och poeten som ville torka sin herpes på Äppelvikens lyxhanddukar – blev det faktiskt hätska diskussioner och flera debattörer tog avstånd från klasshatet. Då var det överklassen som befann sig i skottgluggen. Hat mot medelklassen märks inte ens.
Kultursidans och vänstertwittrarnas medelklass tycks bestå av två fasta schabloner. Mannen är vit, privilegierad och välbärgad. Kvinnan är ängsligt kulturkonsumerande, vindrickande och vit. Båda gillar heminredning. När UNT nyligen skrev, i en filmrecension: »Den fattige har inte sällan fungerat som en bild av den välbärgade medelklassens dåliga samvete inför de mindre bemedlade« är det, antar jag, just ett sådant schablonpar och deras vänner som åsyftas. Det är inte en småföretagare i Indien som lyckats bli den förste på generationer som kan hålla sin familj en trygg bit över svältgränsen. Det är knappast ett föräldrapar i Peru som lyckas ge sina två barn en utbildning som inte ens var en dröm för deras egna föräldrar. Det är inte ett lärarpar i Ryssland som beslutar sig för att gå med i en demonstration för Pussy Riot.
Ändå är det naturligtvis så den globala medelklassen ser ut. Det är möjligt att den, eller delar av den, också ser fattigdomen bara som en bild av sitt eget dåliga samvete – men jag har inte sett någon empirisk forskning på att synen på andra människors fattigdom skulle vara vare sig mer eller mindre hycklande hos medelklassen än hos någon annan social klass.
Snarare är det sannolikt att om du djupintervjuade indiern, peruanerna eller de ryska lärarna skulle du få svar som tyder på att de har en rätt välutvecklad empatisk förmåga. Samma sak gäller, gissar jag, i Sverige. Medelklassen är inte mer rasistisk än andra klasser, inte mer uteslutande, cynisk, egoistisk eller kallhamrad – jag ser snarare många indikationer på att det kan förhålla sig tvärtom.
Med andra ord finns det ingen anledning alls för medelklassen att skämmas. Vi konsumerar kultur, vi går till jobbet, betalar skatt, är inte särskilt rasistisk, begår inte överdrivet många brott, vi ser till att våra barn utbildar sig och vi till och med producerar en inte ringa del av den där kulturen. Och att vi i detta kulturskapande av ondska eller lättja skulle skildra »alla som inte är vit arisk medelklass« på ett konsekvent respektlöst sätt tror jag, med all respekt, är nonsens.
Men kanske är en liten revolution på gång i kulturens syn på det svenska m-ordet. Den 14 oktober skrev den synnerligen radikala Kajsa Ekis Ekman en DN-artikel om tidningarnas framtid. Hennes tes var att tre sorters avisor: kvälls-, morgon- och affärstidningar, speglade tre olika världar, tre klasser. Kvällstidningarna var för arbetarklass, morgontidningarna för medelinkomsttagare och affärspressen för maktens movers & shakers.
(Morgon)tidningarnas bild av medelklassen hade förändrats, menade Ekis Ekman, från en bildningens gemenskap till en konsumtionens. Det var en intressant analys, och lite sorglig, med slutsatser som det inte är svårt att dela för en liberal.
Så sammanfattade hon: »Samtidigt som en stor del av det som kallas medelklass får en alltmer osäker situation på arbetsmarknaden, möts de i sina tidningar av en idealiserad bild av sig själva. Det hela har gjort att ordet ›medelklass‹ närmast har blivit ett hatobjekt för både vänster och reaktionärer: synonymt med privilegierad och verklighetsfrånvänd.«
Det är en ovanlig syn på medelklassen. Från att skildras som överordnad, däst, likgiltig och korkad sipprar nu fram en lite valhänt, nervös socialgrupp, avskydd från båda håll och dessutom med ett frustrerande konsumtionsideal att uppehålla.
Jag tror inte att bilden är anatomiskt korrekt; det är inte särskilt synd om medelklassen, det där »hatet«, om vi ens märker det, kan vi leva ganska obehindrat med.
Däremot är den lättare att identifiera sig med än den gamla schablonen, med medelklassen som etniskt rensad, ondsint, kolonial förtryckare av allt vad synligt och osynligt är.
Erik Helmerson är författare och ledarskribent på Dagens Nyheter.